Den sexuellt ointresserade kvinnliga romanfiguren
När jag skrev om Gun-Britt Sundströms Maken för ett tag sedan så kom jag in på det här med kvinnliga romanfigurer och måttligt sexuellt intresse. Jag skrev att sexuellt ointresserade kvinnliga romanfigurer i stor utsträckning var frånvarande i den samtida litteraturen, som om vissa erfarenheter helt enkelt förpassats till en permanent plats på litteraturens avbytarbänk. (Det finns naturligtvis undantag, exempelvis Linda Skugges Ett tal till min systers bröllop. Den boken är dessvärre väldigt dåligt skriven.)
Jag har visserligen funderat på om Martinas sexuella ointresse (i Maken) kanske ska ses som en reaktion på instängdheten i förhållandet med Gustav, men jag tror inte det. Kanske är jag bara så ovan vid att sådana saker nämns att jag inte kan låta bli att tolka det som ett ställningstagande av något slag. Trots att det egentligen inte behöver betyda mer än vad som faktiskt står där: Hon ville helt enkelt inte ligga precis hela tiden, punkt. Det borde jag som läsare inte reagera nämnvärt på, men av någon anledning är det framförallt det faktum att Martina faktiskt inte beskrivs som en tickande sexualbomb som stannar kvar hos mig efter avslutad läsning.
Det får mig att fundera över varför kvinnliga författare som skriver explicit och så kallat "frigjort" om sex i princip alltid anses vara normbrytande och subversiva? Tänk Virginie Despentes, Charlotte Roche eller typ Lydia Lunch, varför anses det vara så självklart att deras texter bryter mot sexuella tabun? (Eller mot några tabun överhuvudtaget?)
Jag tänker att det är det kulturella tvärtomspråket som gör sig påmint igen. Den där idén om att det finns någon form av egenvärde i att bryta mot sexuella tabun (eller mot någon form av tabun överhuvudtaget), som i sig vilar på det grundläggande felaktiga antagandet att "sexualiteten" i sig skulle vara i akut behov av frigörelse, eller att det alls skulle finnas några tabun kvar att bryta mot. Det senare känns väl dessutom ytterst tveksamt med tanke på dagens massiva informationsöverflöd? Men den här typen av berättelser, med sina explicit sexuella kvinnliga romanfigurer, framställs alltid som okonventionella och lite förbjudna, alltid som någon form av normbrott, ändå är det aldrig någon, åtminstone inte i en svensk kontext, som reagerar negativt på denna så kallade frispråkighet.
Förstår ni hur jag menar? Att man har läst så många romaner med kvinnliga romanfigurer som är väldigt sexuellt aktiva, på gränsen till det perversa, och inte reagerat på det som något avvikande, medan en kvinnlig romanfigur som kanske inte är kåt precis hela tiden, och som dessutom har mage att uttrycka det, får en att reagera som om det vore något udda och extremt signifikant. Det märkliga i det? När det är den översexualiserade kvinnliga romanfiguren som allmänt sett anses vara den normbrytande?
Jag menar, det är ju inte så konstigt att man känner sig en aning vilse i kulturen.
Men hänger inte det där ihop med att ingen vill förknippas med den sippa, pryda, hämmade kvinnan? Ett bra och aktivt sexliv är en av de saker alla förväntas vilja ha, det är nånting man ska lyckas med precis som man ska lyckas på jobbet, med barn och familj och relationer. (Fast lättare att ljuga om.)
Jag läser om Charlotte Roche att hennes tre bröder dog i en bilolycka på väg till hennes bröllop. Fruktansvärt.
Var tvungen att kolla upp alla tre som du nämner, och de två första beskrivs som vulgära på svenska wikipedia. Det är verkligen ett smalt avgränsat område den kvinnliga sexualiteten har att röra sig på.
Intressant tanke. Tack för att jag fick dela den med dig.
Jag är road av Amanda Svenssoms tankar om sexualitet i underbara "Hey Dolly" - t ex när den unga flickan pustar över hur överreklamerat badkarssex är.
Jag har tyvärr inte med "Hey Dolly" i "52 kvinnliga författare" - men i högsta grad "Maken". Den romanen kommer med i nästan allt som jag skriver ....
Linn Ullmann har också intressanta funderingar (eller, rättare, hennes protagonist har intressanta funderingar) om sexualitet, fasta handslag, vänskap, förväntningar på varandra ....
i "Innan du somnar".
lena kjersén edman
Två unga kvinnliga reflekterande romangestalter
som inte "är kåta precis hela tiden"
är
Laura i "Målarens döttrar" (Anna-Karin Palm)
och
LÄS! LÄS!
Lucy i "Alma, vågorna, Alma" ( Cilla Naumann)
Lena K E igen
Anna-Karin Palm: Målarens döttrar (Laura i nutidsberättelsen)
Cilla Naumann: Vågorna, Alma, vågorna (Lucy)
Lena (igen)
Snowflake - Det ligger nog något i det du säger, att ingen vill förknippas med den hämmade kvinnan. Samtidigt tänker jag att många som skriver verkar gilla att så att säga "chockera", men alla vill vara "chockerande" på samma sätt, antingen genom att skriva extremt våldsamma böcker eller genom att ha med så mycket sex som möjligt. Tröttnar inte folk, liksom? Blir någon fortfarande chockerad?
Lena K E- Jag tänkte faktiskt på badkarsscenen i Hey Dolly när jag skrev den här texten! Någonting om att gnida bort fläckar på spisen, eller hur det nu var. Haha!
Målarens döttrar har jag läst, men inte Naumann.
Jag kanske inte läser de där böckerna man ska bli chockerad av, för jag minns inga särskilda sexskildringar just nu... eller så glider jag förbi dem på samma sätt som jag gärna glider förbi miljöbeskrivningar, som nåt ointressant som inte tar berättelsen vidare. Hm.
Den senaste jag läste där sexet var det viktigaste var franska Catherine Millets hemliga lv, och där blev det väldigt tjatigt.
Jag kan störa mig väldigt på ständigt upphetsade kvinnor. Särskilt flickor i ungdomsböcker, ofta skrivna av män. Men även av kvinnor. Då blir jag lite ledsen också. Är det ständigt småkåta vi vill att våra flickor ska tro att de ska vara?
Nu blir jag snart lite arg.
(begrundar)
Men det är en svår balansgång samtidigt. Sex är ändå så tabubelagt för flickor och kvinnor, att det att faktiskt få vilja och att vara kåt också har ett värde att lyfta fram och neutralisera.
Vet inte vad jag vill få sagt. Förutom att jag stör mig på överkåta flickor i ungdomsböcker.
Boktoka- Intressant med din analys av ungdomsböcker, jag läser så sällan böcker för barn och ungdom så jag har dålig koll på hur det är ställt på den fronten. Men det är klart att det är en ständig balansgång, det är svårt att ha en färdig åsikt, så att säga.
Jag kan ändå inte låta bli att reagera mot att den så kallade "frigjorda kvinnan" alltid är frigjord på samma sätt, stöpt i en mall så att säga.
Nadia, doktorand i litteraturvetenskap, och en viktig person i MANUSKRIPTET av Henrik K Langeland - se där en intelligent och intressant ung iransk-norsk kvinna som är fri på sitt alldeles egna sätt och inte alls stöpt i en mall.
("Manuskriptet" är en roman som man (=jag) begärligt slukar om man är intresserad av skildringen av en modern fri kvinna och också av litteratur och litteraturteori. Jag har just läst ut den och det var fröjdefull läsning.)
Lena K E
Vi bär fortfarande på något slags arv från sjuttiotalet, där frånvaron av ständig kåthet inte kan ha någon annan förklaring än prydhet och hämningar. Tror jag. Något mer föraktligt än en sipp kvinna finns knappast.
Själv tror jag det är prydhet och hämningar som skapar ständig kättja.
