We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Hitomi Kanehara är född 1983, vilket väl ändå får anses som relativt ungt i författarkretsar, hon har vunnit det prestigefyllda japanska litteraturpriset Akutagawa Prize och säljer tydligen miljontals kopior av sina böcker hemma i Japan. Hennes debutroman, Snakes and earrings, som hon fick utgiven redan som 21-åring, kommer för övrigt ut på svenska i vår (och lär väl i och med det bli lättare att få tag på).

Autofiction är berättad baklänges, och kronologiskt sett är bokens första del alltså den senaste. I den första delen, som alltså tidsmässigt inträffar senare är de övriga tre delarna, lär vi känna den 22-åriga Rin som till yrket är författare. Redan här är det självfallet intressant att fundera kring huruvida bokens Rin på något sätt är en inkarnation av Hitomi Kanehara själv. Huruvida det är så eller inte får vi inte veta, eller det är snarare upp till den individuella läsaren att avgöra hur man vill förhålla sig till det. Bokens Rin får i uppdrag av sin redaktör att skriva en slags påhittad självbiografi, något han kallar "autofiction".

"Well, in short, it's autobiography-style fiction. A work of fiction that gets the reader suspecting that it´s actually an autobiography. After reading your short story set in the plane, I thought you might be interested."

Boken, den som är skriven av Hitomi Kanehara, inte den som Rin skriver, inleds med en suggestiv episod ombord på ett flygplan, där Rin och hennes nyblivne make reser tillbaka till Japan från sin smekmånad. Rin oroar sig för att hennes make ska förföra någon av flygvärdinnorna och redan här grundlägger Kanehara sin huvudperson, Rin, och vi uppfattar henne som ängslig, paranoid och obalanserad. Att Rins redaktör, Shinagawa, längre fram i boken refererar till episoden på flygplanet som en "short story" som Rin skrivit får läsaren att ytterligare fundera kring vad som är upp och vad som är ner i den här berättelsen.

Efter bokens första del följer sedan tre delar som alla handlar om Rin, men i olika åldrar, i 18, 16 och sist 15 års ålder. Detta får till följd att jag som läsare ständigt måste förhålla mig till det faktum att de andra delarna av boken, som beskriver en yngre Rin, mycket väl kan vara fiktion snarare än fakta, och ovanför den tanken löper tanken att allt är fiktion eftersom det är Hitomi Kanehara som har skrivit den här boken, inte bokens påhittade Rin, parallellt.

Antingen handlar delarna om den yngre Rin om författaren Rins ungdom, eller så är de författaren Rins "autofiction" som hon skriver efter sin redaktörs önskemål. Vad som på något sätt knyter an till Hitomi Kanehara själv vet vi ingenting om, kanske är det hennes egen historia, troligtvis är den bara påhittad från sidan ett till sidan 216.

Huvudpersonen Rin förhåller sig alltid, oavsett vilken ålder hon befinner sig i, till en man eller pojke. Det är i förhållande till den andre som hon skapar sig själv, den andre får på något sätt spegla normalitet medan hon blir mer och mer övertygad om att hon själv är galen. Rins syn- och hörselhallucinationer är ett återkommande tema, och med dessa kommer hennes schizofrena tankemönster, som lägger sig som en huva över det dagliga livet. Samtidigt vet vi inte huruvida dessa tankar faktiskt är något som bokens Rin i realiteten har eller om de istället är något som hon "tänker till" för att förvirra de eventuella läsare av hennes tankar som hon inbillar sig existerar.

"When my eyes catch those of a stranger, I feel like all my thoughts are transparent and known to them. So whenever that happens, I often think about weird things on purpose."

Även här kan vi alltså spåra en vilja hos författaren Kanehara att skapa ytterligare metadimensioner, det får läsaren att fundera kring huruvida Rins upplevelser, som stundtals är både bisarra och obehagliga, enbart är den fiktiva personen Rins påhittade tankar, att jag som läsare på något vis utgör en person som bokens Rin känner sig genomskinlig inför, och som hon tror kan läsa hennes tankar (vilket jag som läsare också kan, eftersom Rin är en romangestalt).

Samtidigt är Rins paranoida schizofreni en trygghet, det är en del av henne som hon skulle känna sig naken och ofullständig utan.

"This habit of thinking of strange things on purpose is something I feel I should do something about one of these days. But the idea of consciously controlling subconscious thoughts is ridiculous. If i did that, I'd probably lose what was good about me, too. So my intention to do something about it someday is probably a lie. I like the way I think these strange things."

Kanehara leker inte bara med gränsen mellan självbiografi och roman, utan lyckas även, genom att i första delen av boken plantera en mystisk koffert som aldrig får sin förklaring, göra läsaren osäker på vilken typ av roman Autofiction är. Antingen är den där kofferten en helt vanlig koffert och Rin är paranoid och eventuellt psykiskt sjuk, eller så finns det faktiskt någonting otäckt i den där kofferten och Autofiction är en skräckroman, en spökhistoria, en deckare eller något i den stilen. Genom att placera in den mystiska kofferten så tidigt i berättelsen för att sedan aldrig återkomma till den lyckas Kanehara också bryta mot normen om att en uppvisad pistol alltid måste avfyras innan boken eller filmen är slut.

I en recension av boken i The Independent skriver Matt Thorne: "allowing as it does for so many different levels of interpretation /.../  this autofiction is the most elegant postmodern escape act by a contemporary novelist yet."

Personligen är jag mer skeptisk. Det är ett intressant upplägg, men det är också den sortens bok som man tänker just "intressant upplägg" om, tyvärr finns här inte en tillräckligt bra historia för att den här boken ska fungera som någonting annat än ett "intressant upplägg", en "innovativ idé", en lek med subjekt/objektsformen och en uppenbar vilja hos författaren att göra sin läsare osäker.

Så fort en del av boken är utläst och nästa tar vid upphör också alla möjligheter för bokens Rin att utvecklas, och för historien att vidgas, eftersom berättelsen går baklänges och Rin alltså blir yngre och yngre. Eftersom vi så att säga vet hur det hela "slutar", kan vi inte hoppas på att Rins liv ska vända till det bättre, vi vet ju hur Rins liv kommer att se ut några år senare och vi vet att slutet inte blir lyckligt. Det enda som Kanehara kan ge oss är ett försök att fylla ut sin huvudperson Rin, att försöka att få henne mindre endimensionell, men samtidigt verkar det inte vara Kaneharas vilja att förklara alltför utförligt varför Rin är den hon är och beter sig som hon gör.

Kanehara synes inte heller vara särskilt intresserad av Rin, eftersom Rin någonstans enbart är ett medel för författaren Kaneharas mål att bryta med så många litterära konventioner som möjligt på så kort tid som möjligt. Samtidigt leder detta till att det blir svårt att så att säga engagera sig i Rins öde. Eftersom det är otydligt för läsaren om Rin överhuvudtaget "existerar" eller om hon bara är en produkt av författaren Rins fantasi, som i sin tur är en produkt av författaren Hitomi Kaneharas fantasi, är detta inte heller en bok som man direkt lever sig in i, den är hela tiden på något vis distanserad, och som läsare ägnar jag mer tankeenergi åt att försöka vända romanen rätt än åt att fundera kring Rins bevekelsegrunder.

Det är ju mycket möjligt att det också är meningen, men kan form och struktur verkligen trumfa substans? Tja, det kan det nog, men i Hitomi Kaneharas fall måste jag svara nej, det här håller inte. Hitomi Kanehara är absolut en intressant författare, och någon som jag tror att vi kommer att få se mycket mer av i framtiden, men Autofiction håller inte som roman. Jag må vara värdenihilist, men det betyder inte att jag inte vill bli bländad av romankonsten, jag vill fortfarande se stjärnor och planeter!

Samtidigt är jag lite ambivalent inför att helt avfärda Autofiction, det är intressant att den kan läsas på så många nivåer och ju mer jag tänker på den desto intressantare synes den mig, men det är också lite av ett fult knep hos Kanehara, ännu ett av alla hennes sätt att göra läsaren förvirrad. För kan man verkligen tycka att en roman är tråkig trots att den är så smart som den är? Vad är rätt och vad är fel, är jag löjlig som inte förstår storheten i Autofiction eller är jag bara dum som försöker att upphöja den till något större än vad den egentligen är (summan av sina delar)?

Intressant, som sagt. Men också ganska tråkigt. Jag tror att jag får ge mig där, ni får helt enkelt läsa den själva och bilda er en egen uppfattning. Fast om jag var er skulle jag förmodligen läsa något annat.