We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Sara Shamloos extremt tunna prosalyriska debut Gloria synes till det yttre handla om idoldyrkan, liksom någon form av sjukdom, men främst det första. Kanske är ätstörningar med i bilden, kanske inte. Shamloo skriver sparsmakat och ögonblicksexakt. Ändå är allting dunkelt. Att läsa Gloria från pärm till pärm tar inte ens en timme (lite konsumentupplysning där) och känslan efteråt kan formuleras som ett frågetecken. "Shamloo lyckas förmedla ett fysiskt illamående" skriver Sabina Ögren i Borås Tidning. Verkligen? Själv känner jag ingenting.

Tyvärr, det är alldeles för distanserat för mig, jag får inte ordning på metaforerna, jag är inte ens övertygad om att det faktiskt är metaforer det handlar om. Den unga flickan i Gloria kan i en passage inte längre se, och jag tolkar det som att hon blivit bländad av någonting och jag läser det hela som någon sorts religiös upplevelse, men tydligen är Shamloo själv synskadad och då tänker jag att det kanske ska läsas precis som det står. Men det är inte självbiografiskt, vad jag förstår. Och bandet som huvudpersonen i Gloria älskar är inte Take That.

Recensionerna av Gloria verkar överlag ha varit relativt positiva, även om fler än jag verkar ha haft svårt för att se det egentliga skeendet framför sig. Det är ju nu inte nödvändigt att kunna göra det, om man tänker efter, men språket är ju inte ens vackert så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Det blir helt blankt i huvudet. Jag förstår mig verkligen inte på prosalyrik, jag kan inte se poängen i det. Jag säger som Charlotte i Sex and The City: "I'm very into labels. Pick a side and stay there!"

Jag förknippar idoldyrkan med neon, glitter, rosa och grönt ljus om vartannat och dunk-dunk-dunk precis som hjärtat och handsvetten och papperet blir alldeles vått intryckt längst där inne i handen och påskliljor och nallebjörnar och kanske trosor med hjärtan på, men Gloria är inte alls som det. Gloria handlar snarare om kvistar och omöjligt väder och grå betong och hårstrån som växer inåt. Det går inte ihop för mig. Jag är ledsen, Sara. Men jag är nog ändå inte your targent audience, så det spelar ju ingen roll vad jag tycker.