Strangers av Taichi Yamada (obs spoiler-varning)
Taichi Yamada är tydligen ansedd manusförfattare i Japan, men han verkar mer vara copywritertypen än blivande Nobelpristagare, om ni fattar vad jag menar. Strangers är tyvärr inte speciellt bra, den är intetsägande på det där sättet som gör det så svårt att skriva något vettigt om den. Jag har ärligt talat inte lust att kommentera den alls, men nu gör jag ju uppenbarligen det ändå så då får jag väl drämma till med ett någorlunda motiverat omdöme.
Strangers handlar om Harada, som, liksom Yamada själv, skriver manus till tv-serier. Efter att ha förlorat både sitt hus och större delen av sitt bohag i en skilsmässa lever han nu inneboende på sitt kontor och hans liv är ganska ensamt och enahanda. En dag tar han tåget ut till Asakusa, den del av Tokyo där han är född, och väl där möter han en man som är märkligt lik hans far, som dog när han var tolv. Han följer med mannen till en lägenhet där en kvinna, märkligt lik hans döda mor, möter honom. Trots att Harada inser att mannen och kvinnan inte kan vara hans riktiga föräldrar, och att de förmodligen inte är av den här världen, kan han inte låta bli att återvända till dem, igen och igen. Samtidigt börjar människor i hans närhet att titta märkligt på honom och påpeka att han ser trött och sjuk ut.
Jag plockade upp den här boken av den enda anledningen att någon nämnt den i samband med Haruki Murakami. Alltså nja, jag vet inte det riktigt. De där klassiska mysiga Murakamimarkörerna fattas ju helt här, som namedroppandet av musik, böcker och film exempelvis. Även om Yamada försöker att skapa alternativa världar och mystiska sammanträffanden kan han ändå inte låta bli att skriva sina läsare på näsan. Den här boken är dessutom utrustad med den sunkigaste sluttwisten sedan Dackefejden.
I grunden är det här nog en bra historia som Yamada sorgligt nog inte har lyckats förvalta. Strangers är förvisso en historia med övernaturliga inslag (spöken) men Yamada har inte velat lägga tyngdpunkten på att skrämma sina läsare, istället låter han sin huvudpersons känsloliv hamna i förgrunden. Det skulle ha kunnat vara intressant men är det dessvärre inte. Tyvärr är huvudpersonen Haradas historia vare sig nyskapande eller särskilt engagerande utan istället bara platt och slarvigt förvaltad. Den enda personen i Strangers som är en liten aning intressant är hans granne Kei, men Yamada orkar inte beskriva henne på ett någorlunda balanserat vis och i slutändan blir även hon endimensionell och overklig (i ordets alla bemärkelser).
Å ena sidan finns här vissa lösa trådar som inte tas om hand på ett vettigt sätt (varför får man ingen förklaring till de två personerna som liknar hans föräldrars bevekelsegrunder exempelvis), samtidigt som vissa andra saker är övertydliga, som twisten.
Twisten ja, den är så sjukt klyschig att man nästan inte kan ta in att den faktiskt är så återanvänd som den är. Jag trodde inte att det var tillåtet att ta till sådana slitna "överraskningsmoment" längre, någon borde ju ha lagstiftat om det vid det här laget men tydligen inte. Kommer ni ihåg det där avsnittet av Vänner där Joey beskriver handlingen i filmen han ska medverka i för Chandler, jag tror att det var Shutter Speed (den som skulle spelas in i Las Vegas), JOEY: (med en gammal kvinnas röst) That woman has been dead for ten years!
Kommentarer överflödiga.
Bret Easton Ellis gillar tydligen Taichi Yamada. Om man googlar Yamada hittar man mycket snart ett antal entusiastiska Easton Ellis-hyllningar. Easton Ellis har till och med blurbat mitt exemplar av Strangers. Redan där borde ju en klocka ha ringt, tycker man, jag avskyr ju Bret Easton Ellis (både American Psycho och Glamorama hamnar lätt på topp tio över de tråkigaste böcker jag någonsin läst). Varför jag skulle vilja läsa något som han rekommenderar är ju helt obegripligt? Jag borde ha vetat bättre.
Nu vet jag. Alla japaner är inte Haruki Murakami.
