Stalins kossor av Sofi Oksanen
Stalins kossor handlar om den estniska Kateriina och den finskfödda Anna. Kateriina har gift sig med en finne, i boken omnämnd endast som "pappsen", och genom honom lämnat det klaustrofobiska före detta sovjetiska Estland för Finland och ett liv i självvald exil. Anna, hennes dotter, har fått skammen och paranoian med modersmjölken. Därefter kom självhatet.
Tillsammans lever de ett inrutat liv mitt ute i den finska skogen, ständigt missnöjda. Sedan Anna flyttat till storstaden för att missköta sina studier och ägna sig åt självsvält lever Kateriina ensam kvar ute i den finska skogen, ständigt missnöjd.
"Pappsen" kommer endast sällan hem från sina östeuropeiska affärsresor och passar då på att köpa med sig schampo, minikjolar, bysthållare och andra former av presenter till sina ryska kvinnor på annat håll.
Anna har enligt egen utsago genomskådat läkarvetenskapen, hon har varit ätstörd i över tio år utan att hennes emalj har blivit sönderfrätt, hennes hår är inte sprött, hon har inte fått ökad behåring på kroppen och ingen kan se på henne att hon spyr upp det hon äter och att hon periodvis inte äter alls. Hon har lyckats med det som läkarvetenskapen menar inte är möjligt, att leva ett förminskat, extremt kontrollerat liv i åratal utan att bli påkommen och ställd i skamvrån. Inför detta känner hon någon sorts tillfredsställelse.
Stalins kossor handlar om självbedrägeri i olika former.
Anna måste göra allting tvärtemot för att stå ut med sig själv, hon måste knulla dem hon inte älskar och hon måste låta bli att knulla den hon älskar. Ändå står hon inte ut med sig själv.
Oksanen verkar vilja framställa Annas självsvält som ett normeringsprojekt, ett sätt att infoga sig själv i normen som samtidigt innebär ett avståndstagande från den. Självsvälten är inte en skönhetslängtan så mycket som en längtan efter kontroll. Kontroll som ett sätt att positionera sig själv och sin kroppsliga närvaro i det offentliga rummet, något som i förlängningen leder till ett avståndstagande från konventionella beteendemönster och även från kroppslig beröring. Anna ser den kvinnliga kroppen som ett ständigt pågående projekt, ett iscensatt görande istället för ett faktiskt varande. Hon kan endast avnjuta sig själv som ett objekt.
Ändå tecknar Oksanen en kärna i Anna, längst där inne skriver hon in en längtan efter, men också en rädsla inför, det som ingen någonsin ska få veta någonting om, detta något som är Annas estniska bakgrund.
Det gamla estniskt-sovjetiska spöket vilar över både mor och dotter. Ingen av dem vill bli omtalad som "rysshora", alla medel tillgängliga bör användas för att undvika en sådan nedvärderande behandling. Ingen ska någonsin få veta och ingen ska någonsin få definiera Anna mot hennes vilja.
Sofi Oksanens roman är ett ambitiöst romanprojekt i mitt tycke. Jag får en känsla av att hon velat säga väldigt mycket med Stalins kossor, det finns så många teman i den här boken, och Oksanens utgångspunkt och grundläggande idé synes vara att de olika beståndsdelarna ytterst sett hör samman och är en konsekvens av varandra. Oksanen har spänt varenda tillgänglig sträng för att skapa både en stabil core story och ett nära nog oändligt antal fristående avsnitt. Slutprodukten blir en välskriven debutroman.
Jag gillade ju Oksanens Baby Jane och jag gillar även Stalins kossor, trots att det är självsvältslitteratur och eventuellt även bekännelselitteratur. Jag gillar den trots att Stalins kossor är precis en sån där bok som anorektiska tonårsflickor läser och som därmed per definition utgör lägre stående litteratur,
men det betyder inte att jag inte skäms lite över det. 
