I hate myself and I want to die
"Man kan med andra ord säga att jag fortfarande inte förstår vad det är som får människor att fungera. Min oro över att upptäcka att min uppfattning om vad lycka är var så fullkomligt väsensskild från vad alla andra tyckte var så stor att den fick mig att kasta mig sömnlös av och an och jämra mig natt efter natt i min säng. Det drev mig faktiskt till gränsen till galenskap. Jag undrar om jag varit riktigt lycklig. Folk har berättat för mig, fler gånger än jag kan minnas, vilken tur jag hade, men jag har alltid upplevt det som om jag lidit alla helvetes kval. Jag har faktiskt tyckt att de som sagt att jag haft tur hade ojämförligt mycket mer tur än vad jag hade.
Jag har ibland tänkt att jag tyngts ned av tio gånger så många olyckor, som var och en skulle gjort en mördare av min granne om han tvingats bära den."
"Allt jag känner är attacker av oro och fasa vid tanken på att jag är den enda som är helt olik alla andra. Det är nästan omöjligt för mig att tala med andra människor. Vad ska jag tala om, hur ska jag säga det? - Jag vet inte.
Det var så jag uppfann mitt clowneri.
Det var sista gången jag sökte kärlek hos den mänskliga rasen. Trots att jag var livrädd för människor, så verkade jag oförmögen att avsäga mig deras sällskap. På ytan lyckades jag bibehålla ett leende som aldrig övergav mina läppar. Det var den bekvämlighet jag erbjöd andra, en mycket prekär insats som jag bara förmådde att utföra med hjälp av en väldig inre ansträngning."
Osamu Dazai anses som en av de stora japanska 1900-talsförfattarna och är något av en sjävmordsikon i Japan. Han hann skriva ett trettiotal deppiga böcker innan han slutligen dränkte sig 1948, efter flera misslyckade självmordsförsök.
Jag plockade upp hans Inte längre människa från Malmö Stadsbiblioteks avdelning "Ungt Forum" häromdagen. Vad gör den där, tänkte jag, det är ju en vuxenbok? Sedan läste jag den och insåg hur fantastiskt finurligt tänkt det hela var, så underbart fint och bra tänkt av bibliotekspersonalen. Osamu Dazai är ju helt perfekt för BUP-tonåringar, eller överhuvudtaget tonåringar som känner sig lite blue and alone. Maken till självupptagen, dödsallvarlig och självmordsbenägen text torde ju vara svårt att finna en like till. Med andra ord just vad man vill ha när man är tonåring! (Eller var det bara jag?) Förutsatt att man är tillräckligt normalbegåvad för att kunna läsa böcker som är lite mer komplicerade än Liza Marklund så borde man ju älska den djupt olycklige och självhatande Dazai. Jag menar, känner ni inte hans teenage angst? Den är så äkta.
Hör nu upp alla tonåringar, sluta läsa tråkiga Johanna Nilsson-böcker och ge er på Osamu Dazai istället. Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet är också en utmärkt bok för desillusionerade tonåringar. Har vi fler tips på bra depplitteratur som man kan fatta när man är typ 15? Kom igen, tillsammans skulle vi kunna skapa en hel lista av I hate myself and I want to die-litteratur för samhällets unga.
Det är faktiskt vårt ansvar som samhällsmedborgare!
Trots att jag passerat tonåren för länge sedan blir jag rörd av att läsa om människor som tycks kommit in i tillvaron på snedden redan från början, som liksom inte lyckas finna sin plats, som tycks gå omkring i obekväma kläder hela livet.
<i>Inte längre människa</i> kan säkert vara en givande identifikatorisk läsning för den klassiskt olycklige tonåringen med högre bildningsnivå, men vore det inte bra synd att förpassa en text av en författare som, av det citat Du valt att döma, verkligen besitter en förmåga att på ett högst förmedlande vis pränta ner sin olycka i skrift till ungdomshyllan? Eller är det bara jag som är emotionellt underutvecklad som drabbas av dylika texter?
Fast jag måste erkänna att det var lite bra tänkt av den där bibliotekspersonalen, trots allt..!
Jo men det brukar finns ett par ex av "Inte längre människa" i "vuxenhyllan" också, men de var utlånade så jag plockade åt mig "Ungt Forum"-exemplaret.
Jag tycker bara att det är så fint att bibliotekspersonalen ändå gör ett försök att förmedla något annat än Berts Dagbok till ungdomarna, det gör mig nästan lite rörd.
Kan inte annat än instämma, den typen av eftertänksamhet är nog ganska sällsynt. Och kan väl behövas med tanke på vad "dagen ungdom" tycks läsa numera, en lärarväninna har berättat ett och annat obehagligt om detta och som bokhandelsknegare får man också se mycket att bli mörkrädd över.
Malmö stadsbiblioteks Ungt forum är verkligen helt fantastiskt. Alla böcker som betyder något samlas på ett enda ställe! Synd att jag inte bor i Malmö längre; det jag saknar mest är biblioteket faktiskt.
Några böcker som kan upp på listan (jag kan nog komma på några fler så småningom):
Unge Werthers lidande (Goethe)
Räddaren i nöden (Salinger)
Att spela människa (LeGuin)
Ja Werther och Räddaren i Nöden är ju typexempel på bra tonårslitteratur, även om Werther kanske är lite för gnällig för att riktigt kunna gå hem.
"Att spela människa" är jag inte bekant med sedan tidigare, men nu kollade jag upp och läste lite om den och tänkte att det var en bok som åtminstone jag själv gärna skulle läsa, kan inte uttala mig om "ungdomarna" dock...
Hej hej. Jag kommer ihåg att du skrev att du ville vara med i tävlingen på Bokbloggar.nu. Idag (24) är sista chansen. :)
Mmm just det, tack för påminnelsen.
