We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är uppdelad i två berättelser som löper parallellt med varandra, uppdelade på varannat kapitel.

Den ena berättelsen beskriver ett samhälle som styrs av någonting som kallas "Systemet", och för vilka vår manlige protagonist och berättare arbetar som så kallad "Calcutec". Han arbetar på konsultbasis med att omprogrammera och lagra information i sin hjärna, i en omedveten del av sitt medvetande. Han blir i bokens inledning uthyrd till en märklig professor, vars laboratorium är beläget under Tokyos gator. Han lär också känna professorns tonåriga, ständigt rosaklädda, barnbarn (som i gammal god Murakami-stil naturligtvis inte vill något hellre än att få ligga med vår 35-årige berättare). I samband med detta börjar märkliga saker att hända, vår namnlöse "Calcutec" får ett enhörningskranium i present, han får sin lägenhet demolerad av två märkliga figurer och väcks senare abrupt upp av professorns barnbarn som upprört talar om för honom att världens undergång är nära förestående.

I den andra berättelsen får vi lära känna en man som befinner sig på en plats omgiven av höga murar. En portvakt vakar över dess ingång och upplyser om att när man väl trätt in i "Staden" så kan man inte längre välja att lämna platsen. Enhörningar är de enda som kan ta sig in och ut med hans tillåtelse. För att få lov att träda innanför muren tvingas mannen att skära av sig sin skugga, och därigenom förlorar han alla minnen av sitt tidigare liv. Han blir anställd som "Drömläsare" och tillbringar sina dagar med att läsa "gamla drömmar". Det gör han genom att vidröra enhörningskranium. (Det låter lite... ja, jag vet. Men det är ju Murakami vi pratar om, och Murakami jobbar så här. Det lär inte komma som någon överraskning för den som har läst honom tidigare.) Platsen innanför murarna benämns som "The End of the world". Jag utgår ifrån att den andra berättelsen, om "Systemet" och "Calcutecs" och professorn, utspelar sig i något som kallas "Hard-boiled Wonderland", vilket väl inte känns som en alltför djärv gissning.  

Av gammal vana är man som läsare naturligtvis intresserad av hur de här båda berättelserna, och de båda världarna, hänger samman. Murakami ger, inte helt oväntat, inga uttryckliga svar, men som lekman kan man ju dra vissa anspråkslösa slutsatser.

Parallella världar och olika former av medvetande och dimensioner är ju fenomen som Murakami har laborerat med länge. Även när han skriver hyfsat realistiska romaner, som exempelvis Norwegian Wood, kan han ändå inte låta bli att slänga in någon form av förhöjd verklighet. I Hard-boiled Wonderland and the End of the World tar han det till det yttersta.

Trots att mycket är som det brukar vara i Murakamiland så känns Hard-boiled Wonderland and the End of the World ändå inte som en typisk Murakamibok. Det välkända murakamiska har blandats upp med någon slags semi-science fiction-plot, och mellan varven får vi även något som nästan måste liknas vid en saga, lite Narnia-varning så där, åtminstone till en början. (Apropå Narnia så gås det in och ut ur garderober för att ta sig mellan olika platser en hel del i boken.)

Flera företeelser i Hard-boiled Wonderland and the End of the World påminner mig om Scarlett Thomas bok The End of Mr.Y. Jag tänker speciellt på Thomas beskrivning av den så kallade "Troposfären" och insikten om att tankar är materia. Hos Murakami beskrivs odödlighet som en sorts tautologi, vilket lämnar en öppning för människor att vara odödliga i tanken. Båda böckerna handlar dessutom i någon mån om ensamhet (gör inte alla Murakamiböcker det?). Berättaren i "Hard-boiled Wonderland"-delen av boken uppvisar vissa likheter med Thomas romanfigur Ariel Manto. Båda påminner om den personliga obetydligheten som kommer av att ha få nära relationer och de delar insikten om att världen skulle fortsätta precis som innan, även om de själva inte längre fanns kvar i den.
Både Thomas och Murakami låter i dessa böcker sina romanfigurers inre liv utvecklas till något som är större än dem själva. I en annan dimension av medvetandet är de på något sätt ändå utvalda och speciella, en sorts tröst till ensamma människor kanhända.

Hard-boiled Wonderland and the End of the World är nog den Murakamibok som jag hittills har tyckt minst om. Det är också min första Murakami på engelska. Kan det finnas ett samband? Som jag skrev i min recension av Sputnikälskling så tycker jag att Murakamis romanfigurer ofta samtalar med varandra på ett specifikt sätt, jag tror att jag uttryckte det som att de pratar som lillgamla barn på crack. Saken är emellertid den att i Hard-boiled Wonderland and the End of the World så gör de helt plötsligt inte det längre. Och jag kan inte låta bli att fundera på varför. Ligger det i översättningen eller i det engelska språket?

Lisa Jannerling, som skriver Expressens bokblogg, har förresten funderat kring samma sak (här och här), så jag är tydligen inte ensam om att känna en viss motvilja mot Murakami i engelsk översättning  

Med tanke på att jag redan har läst allting av Murakami som finns på svenska, är det enda som återstår att läsa resten av dem på engelska om jag vill ha mer av Herr Haruki. Jag kan dock inte låta bli att känna mig lite orolig efter att ha läst den här boken. Kommer alla Murakamiböcker att kännas så här framöver? Kommer jag att tvingas leva med Murakamis onda engelskspråkiga tvillingbror från och med nu?