We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Alice Butler arbetar för det multinationella leksaksföretaget Popco. På Popco arbetar tusentals människor varje dag med att försöka framställa den perfekta varan för barn och ungdomar i olika åldrar. Fokus ligger på att skapa positiva konnotationer kring Popcos varor genom olika former av, mer eller mindre dold, marknadsföring. Popco använder sig av bl.a. fokusgrupper och intervjuer för att försöka komma fram till vad unga flickor och pojkar egentligen vill ha, i betydelsen vilken typ av varor de skulle kunna tänka sig att konsumera.

Alice Butler är expert på koder och chiffer och har utvecklat ett krypteringsverktyg för barn, the KidCracker Kit. Dessa kunskaper har hon fått från sin kodexpert till farfar, Peter Butler, som ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka knäcka koden till det så kallade Stevenson/Heath-manuskriptet, vilket enligt legenden sägs visa vägen till en stor sjörövarskatt. Runt halsen bär Alice ett halsband med en ingraverad sifferkod, en kod som eventuellt har ett samband med den gömda skatten. När Alice börjar få mystiska kodade meddelande skickade till sig börjar hon fundera på om dessa har något samband med halsbandet och den gömda skatten.

Popco är uppbyggd på ett sätt som påminner om Scarlett Thomas bok The End of Mr.Y. Thomas gillar av allt att döma att skriva böcker med utgångspunkten att läsaren ska lära sig någonting av att läsa dem. Hon låter därför sina romanfigurer samtala om olika ämnen i syfte att öka läsarens kunskap om dessa ämnen, det hela är väldigt pedagogiskt uppbyggt.

I The End of Mr.Y ville Thomas lära oss om kvantfysik och poststrukturalism, i Popco vill hon lära oss om kryptologi/kryptoanalys, matematik och paradoxer.

Men det stannar inte där, Thomas vill även lära oss var mjölken vi dricker kommer ifrån. Det är rätt uppenbart att Thomas har en dold agenda med sina böcker, hon vill propagera för djurens rättigheter. Det här var något som framstod som ganska tydligt redan i The End of Mr. Y där Thomas både lät sin huvudperson känna hur det kändes att vara inuti en rädd infångad råttas medvetande (efter vilket huvudpersonen bestämde sig för att det var inhumant med råttfällor), samtidigt som hon lät en av gudarna i "Troposfären" vara en råtta som behövde huvudpersonens hjälp med att göra sig av med den kvinna som tog fram de första laboratoriemössen för djurförsök (för att omöjliggöra den typen av djurförsök).

I Popco bestämmer sig vår hjältinna för att bli vegetarian så att säga "av en slump", men lite senare möter hon den snygge veganen Ben och genom honom lär hon sig varför det är fel att äta kött och andra animaliska produkter. Alice frågar dumma frågor i stil med "Vad äter en vegan?" och "Varför får man inte äta smör?" och den gode Ben förklarar pedagogiskt för Alice varför det är synd om kossorna som måste skiljas från sina kalvbebisar och plötsligt känns Popco som en barnbok av Lisa Gålmark. Jag kan inte låta bli att önska att Thomas ville sluta predika och koncentrera sig mer på att försöka berätta en vettig historia istället.

Scarlett Thomas ägnar också rätt många sidor åt att förklara marknadslogiken kring märkesvaror och hur konsumenter manipuleras att köpa saker de inte behöver genom olika former av marknadsföring. Thomas har uppenbarligen läst Naomi Kleins No Logo och vill gärna vidareförmedla dess budskap. Har man redan läst den boken blir det hela fort ganska tjatigt.

Thomas upprör sig över hur företag manipulerar konsumenterna, samtidigt som hon själv manipulerar sina läsare med hjälp av dolda budskap i skönlitterär form. Att låta romanfigurer samtala sig fram till att det bästa är att låta bli att äta kött är i sig en form av gerillamarknadsföring om Thomas enda syfte är att försöka övertyga läsaren om att det är fel att äta kött. Det är i och för sig möjligt att Thomas velat göra läsaren uppmärksam på hur marknadsföring fungerar genom att själv propagera för någonting på ett ställe där läsaren inte förväntar sig att bli manipulerad, för att se om hon eller han upptäcker det. Jag tror emellertid att Thomas snarare är ute efter att omvända oss till medie- och konsumtionskritiska veganer. (Fast syftet är nog inte att vi ska vara kritiska till just Thomas egen text...)  

Det är roligt att läsa om lateralt tänkande och paradoxer och matematiska hypoteser och primtal, och jag gillar att Thomas vill allmänbilda sina läsare genom att diskutera olika ämnen i sina böcker, däremot har jag svårt att se på vilket sätt matematiken anknyter till bokens konsumtionskritiska kärna. I The End of Mr.Y lyckades Thomas begreppsliggöra sina teorier kring medvetandets gränser på ett smart sätt genom att låta sin berättelse i sig själv utgöra ett tankeexperiment, dessutom med hjälp av en doktorand till huvudperson som själv skrev en avhandling om tankeexperiment. I Popco är det ibland svårt att se sambandet mellan kritiken av konsumtionssamhället och lektionerna i kryptoanalys. (Kan hon mena att man behöver en nyckel för att se igenom konsumtionssamhället? Eller menar hon att om vi är många så kan vi knäcka den kapitalistiska koden?)

Popco är helt klart sämre än The End of Mr.Y. Den där nyfikenheten som drev The End of Mr.Y framåt återfinns inte alls i Popco. Där The End of Mr.Y ville ifrågasätta och få läsaren att fundera kring filosofiska frågor vill Popco mest propagera för ett färdigt sätt att tänka, vilket underförstått är det enda rätta. Thomas lyckas inte heller bygga upp spänningen och här finns inget riktigt flyt i historien. Mot slutet av boken känner jag mig mest irriterad för att den väntade "aha!"-upplevelsen helt uteblir. Tyvärr, det här håller inte. Popco faller isär i sina beståndsdelar.

Läs Naomi Kleins No Logo istället. Eller Zygmunt Baumans Konsumtionsliv.