Sex, droger och kalaspuffar av Chuck Klosterman
Minns ni tidningen Darling? Det var en 90-talstidning som skrevs av Marie Birde (och några andra som jag inte minns namnet på). På redaktionen var man besatt av Beastie Boys, Paul Frank, sneakers, frukostflingor, Hello Kitty, amerikansk highschoolfilm från 80-talet och typ Internet (överhuvudtaget kändes konsumtion rätt hett där på 90-talet, det fanns inte tillstymmelse till en endaste pekpinne och miljö och politik och finkultur sket man högaktningsfullt i).
Kevin Smith ansågs vara en bra regissör.* Alla ville ligga med Jason Lee.** Kabelteve var inne och hemma hos Darlingredaktionen visades ständigt UFO-dokumentärer.***
Ni fattar. Extremt otidsenligt, verkligen inte 00-tal, så den gick i graven.
Men, HURSOMHELST, om den inte skulle ha gjort det så känns ju den amerikanske författaren och skribenten Chuck Klosterman som en person som Darlingredaktionen skulle ha älskat. Nu har jag visserligen inget minne av att tidningen Darling överhuvudtaget befattade sig med böcker, men ni fattar poängen. Med andra ord är Chuck Klosterman rätt otidsenlig. Han tillhör den gamla skolan (a.k.a "Generation X"), där man fortfarande tycker att populärkultur av den lägre sorten ska tas på allvar och där man fortfarande anser att insiktsfulla kommentarer om typ Beverly Hills är meriterande. Ironi är en internationellt gångbar valuta och att vara en slacker anses inte vara ett skällsord (jfr. Blondinbella och andra 00-talsikoner och försök att hitta EN ENDA gemensam nämnare).
Trish på Facebook kommenterar Chuck Klostermans essäsamling Sex, droger och kalaspuffar på följande sätt (jag har ingen aning om vem Trish är mer än att hon kommenterat Klostermans bok på facebookapplikationen "WeRead", jag hoppas att du inte tar illa upp Trish!):
"Chuck klosterman can repeat the same perhaps insightul, perhaps not observation about popular culture close to 50 times, in 50 different ways over the course of each chapter. while his aptitude for analogy is impressive, at first, by the end of this book, i wanted to pull my hair out. What really miffed me was how impressed i was supposed to be ... I could almost hear him "oh yes ... look at this, I'm totally turning this idea on its head, oh man ... nobody's ever thought of it this way ... I'm going to title my book something awesome like "sex, drugs and cocoa puffs" and I'm going to have them write it in kind of a minimalist font ... oh god, i'm so great" when really all he's doing is SAYING THE SAME THING ... didn't we all get sick of intellectualizing things that DON'T MATTER after first year university. I'm more impressed by his ability to type and masturbate to himself at the same time."
Vad vill jag säga med att citera det där? Egentligen är det framförallt i den näst sista "meningen" som Trish sätter huvudet på spiken, just det här med fäblessen för att skriva tiotusentals tecken om triviala mediala fenomen, den där viljan att upphöja det låga och göra det till något större (jfr. gamla Natalia Kazmierska-krönikor). Kommersiell skitteve ska vridas och vändas på tills en droppe subversiv potential rinner ur, och hittar man inget så får man hitta på det, för det måste ju finnas. Malin Ullgren skrev en jättebra artikel i DN för ett tag sedan om det här fenomenet i förhållande till litteraturkritik:
"Det kan ju vara marknadslogiken som har fått oss att vilja lösa dilemmat dålig bok/kunnig kritiker. Som fått oss att inta hyfsat ansträngda positioner i förhållande till kackig litteratur: man tar en svensk deckare, man läser in samhällskritik, man tar en svensk chick-litt, man läser in subversiv feministisk undertext. Vilket ljug."
En annan sak som slår mig är att Klostermans populärkulturella referenser känns väldigt mycket 90-tal (kanske för att essäerna i den här samlingen är relativt gamla, boken är från 2003), jag menar är det någon född efter 1983 som överhuvudtaget kan relatera till fenomen som The Real World, Saved by the Bell och My so called life? För att inte tala om Fredrik Virtanen, som blurbat pocketutgåvan (varningsklockorna börjar ringa när man ser det), finns det verkligen fortfarande människor som anser att en bok blurbad av Fredrik Virtanen verkar lockande?
Vad jag menar med allt i föregående stycke är att den här typen av populärkulturella analyser har ett ganska kort bäst före-datum. Klosterman har passerat sitt och torde enbart locka människor över en viss ålder. Hans essäer blir därmed snarare nostalgiska än "on the spot". Det är igenkänningskomik för Darling-generationen, och den generationen är faktiskt, let's face it, rätt stendöd.
Jag hade tänkt undvika att använda mig av ordet "nördigt" vad gäller Klostermans bok, men jag tror inte att det går (ett mycket populärt Darling-ord för övrigt). Om man definierar "nördigt" som insiktsfull och faktaspäckad analys i en specifik, förmodligen rätt illa ansedd, genre, så okej då, men ordet "nördigt" har fått en mycket bredare betydelse med hjälp av tidningar som Darling och typ Nöjesguiden (the horror!) där "nörd" nuförtiden är i princip synonymt med "cool". Jag vänder mig fortfarande emot att det skulle vara "inne" att vara "nörd", det känns som en rejäl efterhandskonstruktion, för att inte säga ren historieförvanskning (jfr. Oscar Waos korta förunderliga liv). Om man har något som helst minne av högstadiet så borde det framstå som uppenbart för var och en.
Trots allt detta så är ju Klosterman stundtals rätt rolig (utom när han skriver om sport och kvinnor). Hans essä om stackars Billy Joel lyckas vara både sjukt elak och en hyllning samtidigt, vilket är en sorts prestation i sig själv. Klosterman är överlag ganska ambitiös i sin vilja att förklara de stora frågorna med hjälp av populärkulturella fenomen, även om han oftast hamnar rätt snett i sina slutsatser (essän om Pamela Anderson känns ju ganska passé exempelvis). Förmodligen ska man läsa Klosterman när han är alldeles färsk (varför ger man ut honom på svenska nu?). 2008 kom han ut med en roman, Downtown Owl, och enligt bokhora.se är den mer än läsvärd. Jag tror dem.
PS. Chuck, 90-talet ringde och ville ha sin ironi tillbaka. DS.
* Har ni sett hans senaste, Zack and Miri make a porno? Kan vara det sämsta jag sett, men å andra sidan orkade jag aldrig se färdigt hela Jay and Silent Bob strikes back.
** För er ungdomar: Jason Lee är den där scientologen som spelar Earl i teveserien My name is Earl.
*** Seriöst, minns ni hur alla skribenter på Darling alltid låg hemma och tittade på UFO-dokumentärer, jag menar vilka kabelkanaler hade de egentligen? Det är rätt sällan UFO-dokumentärer på Discovery och dylikt enligt min erfarenhet. Ibland tror jag liksom att de hittade på.
