We Tell Ourselves Stories in Order to Live

I den självbiografiska Musikens betydelse för flickor tecknar den brittiska poeten och författaren Lavinia Greenlaw ett porträtt av en uppväxt färgad av musik och patriarkala strukturer. Det börjar med pop, går vidare till disco, gör ett abrupt avbrott för rock och följs sedan av punk och new wave.

Lavinia minns Devo i kirurgkläder, The Jam i kostymer, Sex Pistols i trasiga kläder med säkerhetsnålar som håller ihop trasorna. Här finns också discodängorna, Donny Osmond, Elton John och Chicagos tryckare. Lavinias individutveckling löper parallellt med de musikaliska minnessymfonierna.

Bokens omslag går i någon slags neonorange färgton, vilken stämmer väl överens med författarens upplevelse av punken under senare delen av 70-talet. Punkens färger skulle vara syntetiska, som kontrast mot hippierörelsens murriga skogsnära färger, det skulle vara grönt som snor, inte som träd. När Sex Pistols släppte sitt album Never Mind the Bollocks 1977 var omslaget chockrosa och neongult. Lavinia Greenlaw älskade det.

Musiken fyller skilda funktioner för Lavinia under uppväxten i Essex, den är ett medel för att först rätta in sig i ledet (disco) och senare ett sätt att bryta med det invanda, ett slags befriande tvång att göra tvärtom (punk). Men även att vara fel på rätt sätt är en komplicerad uppgift, och speciellt för en ung tjej som inte ens vet om hon vill vara tjej eller inte.

Den unga Lavinia ser allting i system; i koder och regler, livsnödvändiga och oförklarliga måsten. Hon försöker att förhålla sig till, och få grepp om, sin omgivning, och musiken är ett redskap.

"Jag började få grepp om popen som konstruktion. Detta var inget spontant party."

Rocken är för pojkar och discon är för flickor, konstaterar den unga Lavinia. Alltså återstår det bara för henne att sminka sig omsorgsfullt, ikläda sig tajta spandexkjolar och skor med höga kilklackar och fixera håret med sprej och mousse och dansa till Play that funky music.

Discomusiken blir för Lavinia en introduktion till att vad det innebär att vara en flicka, ett sätt att lära sig hur en flicka förväntas bete sig. Greenlaw kroppsliggör således de Beauvoirs gamla klassiker "Man föds inte till kvinna, man blir det". Discon är för Lavinia en slags performativ akt, ett ständigt iscensättande av könsskillnad.

När Greenlaw skriver: "För mig var det självklart att ha ett eget rum och att få göra vad jag ville med det." är det ändå inte riktigt sant. Det finns inget självklart rum för musikintresserade tonårstjejer, de är snarare per definition ett slag bihang till sina manliga bekanta. Den uppvaknande insikten om detta gör Lavinia konfunderad och även om hon inte aktivt agerar mot det så kan hon ändå inte låta bli att reagera, om så bara inför sig själv. Varför är det bara killar som spelar luftgitarr? frågar hon sig. Varför är det bara killar som hänger i skivbutiker och har ett verkligt intresse för musik?

"Efter skolan brukade jag titta in i butiken, kolla om det fanns något nytt och bara hänga där, röka, lyssna, bläddra bland skivorna och njuta av stämningen de skapade. /.../ Ofta var jag den enda tjejen där men det hade ännu inte slagit mig att det kunde betyda något. Jag visste att det fanns folk som såg musik som bakgrundsljud och så vi som såg musik som, ja, musik, men jag tänkte inte på att de flesta av dem som tog den på allvar var killar. /.../ Jag valde sida, intog en hållning och hade alltid en åsikt, utan att märka att det förvirrade tjejer och tråkade ut killar. Fick man som tjej inte känna så starkt för något, för att inte tala om att verkligen vilja äga och kunna något för sin egen skull?"

Lavinia går från att vilja vara flicka till att inte vilja vara flicka och punken blir en sorts utväg, ett andningshål. Punken är ambivalent och avståndstagande. Allting blir ironiskt, allting blir tvärtom, bara för sakens skull. Punken är artificiell och uppkäftig, den vägrar att rätta in sig i något led. Det är befriande.

När punken kommer till Essex är den egentligen redan död, men för den tonåriga Lavinia är den allt annat än det. Musiken blir en sorts frigörelse och en ny sorts identitet för Lavinia att anamma. En ny och annorlunda arena att verka på, trots att även punken innebär regler och konformitet inom gruppen. Trots att även punken är en ytterst manlig företeelse.

"Vi stoppades rutinmässigt men jag kände mig immun - huvudsakligen för att jag var ung men också för att jag var tjej, vilket var märkligt med tanke på att jag samtidigt kände mig skyddad av det faktum att jag inte såg ut som en tjej. Jag kunde gå genom stan ensam på nätterna och om någon man ropade efter mig var det smädelser snarare än lockrop. För de flesta män var en tjej med blått hår inte tjej över huvud taget."

Men punken som konstruktion kan inte hållas samman när dess utlovade subversivitet tömts på innehåll och den istället omvandlats till det som den gav sig ut för att förstöra och bryta ner. Den blir mainstream. För Lavinia väntar vuxenlivet, universitet och ansvar. Hennes egen självbild svajar, identiteten känns instabil. Ändå är den tonåriga Lavinia Greenlaw en självständig varelse, om hon nu inte vet exakt vad hon vill göra i framtiden så vet hon åtminstone vad det är hon letar efter: frihet.

Lavinia Greenlaw har skrivit en fin och personlig bok om musik och om hur det är att bli flicka.