Sorgesång av Siri Hustvedt
Norstedts
Sorgesång är en berättelse om berättelser. Den är uppbyggd kring flera historier som hakar i varandra och löses upp för att ombildas i nya och annorlunda formationer. I Sorgesång får vålnader liv och byter skepnad och hemligheter avslöjas och skapas på nytt. Siri Hustvedts nya roman är ett spindelnät av individuella processer som alla utspelas inuti de enskilda romangestalterna.
Erik Davidsen och hans syster Inga har förlorat sin far, och i efterdyningarna av hans död börjar de att gå igenom hans papper och minnesanteckningar. I ett försök att bearbeta faderns död inleder de båda syskonen ett litet detektivarbete kring släktens historia. I samma veva flyttar en kvinna med en ung dotter in i undervåningen i Erik Davidsens hus och efter hand blir Erik alltmer involverad i de bådas öde. Liksom sin man Paul Auster har Siri Hustvedt en förkärlek för att väva in spänningsmoment tidigt i sin berättelse, och sedan låta dem bli utgångspunkten för den fortsatta berättelsen, även om de i sig (ett märkligt brev bland den döde faderns papper, smygtagna fotografier av grannkvinnan och hennes dotter kvarlämnade på Eriks trappa) inte utgör berättelsens kärna.
Trauma är inte en del av en berättelse; det är en utanförberättelse. Det är det vi vägrar att införliva med vår berättelse, skriver Hustvedt tidigt i boken. Sedan låter hon sina romangestalters berättelser växa fram genom tankar, hallucinationer, drömmar, minnen och texter, i det omedvetna snarare än i det medvetna. Hustvedt jobbar inte med isberg men låter ändå sin historia löpa parallellt på flera olika nivåer, där det uttalade ofta är av mindre vikt än det som inte uttalas. Hustvedt nämner ofta att vår perception och vår förståelse har en förmåga att omformas av vår vilja att skapa en sammanhängande livets berättelse, vår önskan att återge händelseförloppen på ett meningsfullt sätt. Berättelsen, i vilken form den än återges, fungerar som ett meningsskapande verktyg för individen. Saker händer i det undermedvetna innan vi är medvetna om förändringen och när vi känner den måste vi omformulera den med de ord och bilder som vi känner oss förtrogna med. På så sätt existerar hela tiden en diskrepans mellan det vi vet och det vi tror oss veta. Sanningen kan inte frikopplas från individen, tycks Hustvedt mena, och här skriver hon in sin roman i en fenomenologisk tradition, där den mänskliga upplevelsen står i fokus.
Sorgesångs struktur påminner mig om den, numera nedlagda, kristna teveserien Seventh Heaven. I varje avsnitt behandlades ett moraliskt dilemma och detta moraliska dilemma gestaltades sedan i olika skepnader med hjälp av pastor Eric Camden och hans stora familj. Om Eric Camden själv brottades med någonting, ofta en vilja att göra någonting som han innerst inne visste var fel, så brukade även något eller några av hans barn samtidigt brottas med någonting liknande. Siri Hustvedt jobbar på ett närbesläktat sätt i sin senaste roman (om än inte alls lika övertydligt och moraliserande), och bygger utifrån några grundläggande teman ett stort antal trådar av berättelser som alla på något sätt anknyter till varandra. I Sorgesång har Hustvedt skapat ett intressant persongalleri där samtliga romangestalter på olika sätt bearbetar någon form av förlust eller traumatisk upplevelse. Tillsammans bildar de en liten sorgsen kör.
I mångt och mycket känns Hustvedts roman som ett litet terapiarbete. Många är också referenserna till psykoanalys och neurovetenskap och relationen mellan det biologiska och det psykiska. Jag tappar snabbt räkningen på antalet psykiska åkommor som författaren hinner avhandla innan boken är till ända. Huvudpersonen Erik Davidsen är själv psykoanalytiker och Hustvedt gör med jämna mellanrum nedslag i möten mellan honom och hans patienter, där inte mycket sägs men mycket ändå händer i undertexten, hos patienterna men även inom Erik själv.
Hustvedt är en långsam och metodisk berättare och Sorgesång är smart på gränsen till överbearbetad. Hustvedts prosa känns ofta distanserad och hon växlar mellan intellektuell kyla och mild sentimentalitet, men aldrig av det blöta, drypande slaget. Ingenting blir någonsin alltför påträngande eller alltför påtagligt och romangestalterna beter sig överlag ganska stelt, men det är också lite av charmen med en författare som Siri Hustvedt. Jag uppskattar Hustvedts kontrollerat avslappnade New York-intellektualism och de världsfrånvända romangestalterna som för att sätta ord på sin ångest gärna citerar något av Rilke.
En roman som Sorgesång kräver en hel del av sin läsare, men den läsare som tar sig tid att låta romanen sjunka in ordentligt får också mycket tillbaka. I min bok är Siri Hustvedt en av de mest framstående och intressanta amerikanska nu levande författarna, och hennes Vad jag älskade från 2004 är förmodligen 00-talets bästa amerikanska roman. Frågan är bara hur man någonsin ska lyckas överträffa en så mästerlig roman som Vad jag älskade? Det kan man naturligtvis inte, så det gör man inte heller. Sorgesång är en vacker och välkomponerad roman men jag kan inte behandla Siri Hustvedts senaste roman som vilken roman som helst, jag kan inte undvika att lägga den bredvid hennes tidigare romaner och jämföra. Hennes samlade författarskap sitter fastklistrat på baksidan av Sorgesångs skyddsomslag, och efter Vad jag älskade har förväntningarna dessvärre trissats upp till en närmast omöjlig nivå. Besvikelsen är därmed oundviklig, men samtidigt är Sorgesång en av de bättre romaner jag läst i år. Problemet är bara att jag förväntade mig att den skulle vara den bästa.
