We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Okej. Det här vill ni nog inte veta. Men jag berättar det ändå.

Biblioteksböcker är ju bra på många vis, på de flesta vis faktiskt, nackdelarna är ju dels att det kan vara lång kö på dem (om jag vill läsa Allt är vind så finns det exempelvis 52 andra personer som kommer att få tillfälle att göra det före mig), och så det där att de kan ha varit hanterade av människor av det äckliga slaget i ett tidigare skede av sin livsbana. Det kan visserligen förlagsnya böcker också ha varit, men det låtsas vi ju sällan om.

Jag brukar dessutom låtsas att ingen har läst mina biblioteksböcker innan jag gör det (ni hör ju själv hur jag formulerar det, mina biblioteksböcker...), trots att jag ganska ofta stöter på mat och kaffefläckar, ihjälklämda småkryp och klotter i dem. (Vad gäller det sista så tycker jag så här: Kommenterande klotter är kul, "kuk" eller "fitta" skrivet med slarvig handstil är mindre kul. När folk rättar stavfel och dålig meningsuppbyggnad tycker jag att det är ganska irriterande. Håll din rödpenna för dig själv liksom.)

I alla fall.

Jag lånade Medaljen över Jenny av Stina Aronson från stadsbiblioteket (en riktig liten pärla till bok förresten, men mer om den vid ett senare tillfälle). Redan vid första läs-sessionen upptäckte jag det - det lilla kletiga som satt fast på ovansidan av bokpärmen. Jag kan inte med säkerhet uttala mig om vad det är (eller snarare vad det en gång varit) men det kan, jag säger att det kan vara en snorbobba. Det kan också vara något annat, kåda kanske? Godis? Klister? Jag bestämmer mig för att absolut aldrig nudda vid det, och sen så läser jag boken ändå. Ja, det gör jag. Men jag nuddar aldrig det lilla som sitter fast utanpå. Inte en enda gång gör jag det.

Så. Det är tidig morgon, jag har en buss att passa och på bussen måste man ju ha någonting att läsa, jag slänger ner boken i min väska och rusar iväg i snöovädret. Kommer på bussen, halar upp boken och läser och... det lilla kletiga är borta. Det har trillat av och ligger nu någon annanstans, förslagsvis någonstans i min väska.

Och där är vi nu.