We Tell Ourselves Stories in Order to Live

När polisen hittar Samson Greene vandrande längs med den enda asfalterade vägen som går genom Mercury Valley, kan han inte uppge sitt namn. De kör honom till akuten i Las Vegas där läkarna upptäcker en tumör i hans hjärna. De opererar honom och räddar honom till livet, men större delen av hans minne är borta. Tjugofyra år av Samsons liv har försvunnit med tumören. Tjugofyra år kan försvinna på ett ögonblick och där det en gång funnits minnen kan ett vakuum bildas. Ett stort ingenting, som en gigantisk öken som breder ut sig och tar över allting. Senare försöker Samson beskriva tomheten för sin läkare; som en tundra.
"Jag vaknade och det fanns ingenting där."

Anna, hans fru, är förkrossad. Hon är raderad, bortklippt, ur Samsons minne. Hela deras gemensamma liv har utplånats ur hans medvetande och varje delad känsla och erfarenhet är borta. Plötsligt finns ett avstånd stort som ett 24-årigt svart hål mellan dem.
Samson vandrar New Yorks gator upp och ner utan något tydligt mål. Tomheten är bedövande. Samtidigt finner han en skönhet i den där bedövningen. Anna försöker desperat att få Samson att minnas, men det är som om han inte riktigt vill. Som om glömskan är en outforskad frihet han har svårt att slita sig ifrån. Det finns en renhet i det avskalade, i det tomma ekot som kastas mellan bergen.

"När hjärnan inte fördunklas av en mängd minnen kan den uppfatta allting med absolut klarhet. Varje iakttagelse framträder i skarp kontrast. I början, när den ännu inte har blivit smutsad, är den fortfarande som en tom skrivtavla, det enda som existerar är det nuvarande ögonblicket: varje levande detalj, våldsamma färger, ljusets infallsvinkel. Som filmbilder."

Samson Greene fotograferar människorna runt omkring sig, men väljer att inte framkalla bilderna. Han uppträder reserverat mot sin fru. Anna är för Samson ett fotografi av en händelse han inte kan minnas. Hennes bild väcker inga konnotationer hos honom, och han vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till det.

"Om han nu sträckte sig efter henne utan att väcka henne, skulle hennes kropp då underkasta sig hans hand eller skulle den, någonstans långt inne i sin egen historia av tusentals beröringar, känna att den här var annorlunda?"

Samson blir kontaktad av Ray, en läkare som är engagerad i ett hemligt projekt ute i öknen utanför Las Vegas. Han intresserar sig för Samsons minneslucka och undrar om han har lust att delta i det banbrytande experimentet att överföra ett minne från en människa till en annan. Samson, med sitt tomma hål, synes honom vara den perfekta försökskaninen. Projektet beskrivs som ett nytt sätt att skapa förståelse mellan människor. Ray tror sig ha funnit ett sätt att framkalla empati, som om människor kunde bli vaccinerade mot alienation, på samma sätt som de en gång vaccinerats mot smittkoppor och polio.

I botten av romanen ligger frågan om identiteten och dess varande eller icke varande och kluckar förstrött. Vad är en människa, i sig själv och utan förhållande till andra människor? Vad finns kvar när allt det andra har skalats bort, minnen, sammanhang, medmänniskor, relationer? Samson Greene är fortfarande en människa, men han är inte längre samma människa som han en gång var. Han kan känna tomheten, och ensamheten, men inte sorgen. Han kan inte sörja sitt tidigare liv och han kan inte känna Annas längtan. Vad utgör en människa utan sina kopplingar till andra människor och hur ska människor kunna mötas, undrar Krauss. Är empati möjlig utan delade erfarenheter?

För Samson Greene blir livet ett stort hål som han förväntas fylla med någonting, men han tycker inte om den person vars bild han möter i spegeln och han vill inte kännas vid sitt tidigare liv. Han kapar alla förtöjningar och sätter sig på ett plan för att möta Ray.

Har man läst ett visst antal böcker och sett ett visst antal filmer i sitt liv så lär man sig efter ett tag hur de fungerar. På ett ungefär. Man lär sig att känna igen vissa mönster och man lär sig vad man förväntas känna. Man lär sig att känna igen ett berättartekniskt knep när man ser det. Man utan minne är som en sån där Independentfilm där allting börjar på välkänt sätt men sedan låter bli att utveckla sig på det förväntade Hollywoodviset. Nicole Krauss tycker om att bryta mitt i, precis när läsaren börjar känna sig hemtam med berättelsen, då byter hon spår. Man utan minne börjar som en viss typ av berättelse men slutar som en annan. 

Nicole Krauss gör det inte enkelt för sina läsare, hon är inte ute efter att frälsa någon och många kommer nog att känna sig snuvade på den klassiska förlösningsscenen (den finns här, men den ser inte ut som man förväntar sig att den ska göra). Ändå kan man, om man så vill, uttolka ett litet men betydelsefullt budskap ur boken: det är människor som gör andra människor till människor, och människan skapas i mötet med sin omgivning. Människan i förståelsen "den empatiska människan". Krauss låter Samson resa genom USA och interagera med en samling brokiga individer, och dessa möten lägger grunden för Samsons försoning med sig själv och förlusten av sitt jag. Det är med hjälp av dessa möten som Samson kan erkänna och släppa in sorgen i sitt liv.  

Krauss skriver på ett vackert och luftigt språk och många är de meningar som berättar en hel historia i sig själva, fristående från själva berättelsen. Krauss håller hela tiden distansen till sitt undersökningsobjekt, Samson, på samma sätt som Samson håller distansen till Anna, liksom Ray håller distansen till Samson. Så blir Man utan minne en väv av mänskliga avstånd att överbrygga, som en liten längtan efter ömsesidighet och förståelse.   

Man utan minne är Nicole Krauss debutroman. Sedan tidigare finns hennes mest kända roman, Kärlekens Historia, översatt till svenska.