We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Isabella Varricchios debutroman Pioner är mycket på en och samma gång. Jag blir inte klok på den. Stundtals är den mer eller mindre obegriplig, andra gånger övertydlig, väldigt ofta obehaglig. Den är ganska fascinerande. Jag är imponerad och äcklad samtidigt.

Varricchio ger oss huvudpersonerna: Helena och Diana, två unga kvinnor på semester i ett varmare klimat (Grekland). Vi får rekvisitan: Solstolar, bikiniunderdelar, badtofflor och blött hår. Vi får intrigen: De äter frukt och yoghurt, läser böcker och skriver dagbok, handlar halsband på basarer. De lär känna några killar och Helena ligger med den ena av dem, "den rödhårige", något Diana reagerar närmast fysiskt mot. Hotellägarnas dotter simmar fram och tillbaka i hotellbassängen.

I övrigt händer ingenting, händelser är utbytta mot blickar och reflektioner kring saker som redan hänt, är på väg att hända eller som skulle kunna hända. Ständiga replikskiften. Allting är dialog.

Stranden porträtteras som en arena för avklädning, där männens blickar är direkta och omöjliga att frånkoppla. Som ett videoinslag på repeat tillbringar de båda unga kvinnorna sina dagar i varsin solstol på stranden, kryssar mellan kroppar för att nå det svalkande vattnet och kommer upp igen som på en scen av naket kött. Samtidigt är de själva voyeurer, ingenting undgår dem: de självuppoffrande mammorna, de fysiskt aktiva männen, kvinnan som läser samma Harlequinroman om och om igen, de ständigt uppklädda bofasta kvinnorna. Deras samtal är en slags ständig dissektion av omgivningen och dess aktörer.    

Recensenterna skriver att det här är en bok om kvinnlig vänskap, som om det existerade ett tydligt urskiljbart fenomen nämnt så. "Kvinnlig vänskap", tala om tom signifikant. Jag säger att den här boken handlar om makt, hur den styr relationer, självbild, blickar. Varricchio är besatt av blicken och seendet, som en metafor för förhållanden av över- och underordning. Hon låter kameran bli ett operationsinstrument; en skalpell.

"Jag ska utveckla seendets praktik, det som vill bli sett går aldrig att undgå. Omvärlden lämnar mig aldrig ifred, låter mig aldrig vara likgiltig. Jag vill att blicken ska föda ordningen."

Helena och Dianas vänskap är klaustrofobisk och inavlad, den pressas samman mot sig själv och blir tjock och trögflytande, som sololja. Den stelnar i en märklig formation. Det är så här vi är, menar Diana, som är "du" till Helenas "jag". Det är så här vi är och det är detta som vi tycker. Vår vänskap är av en alldeles särskild sort. Den är större än oss båda tillsammans.

Mannen blir den yttre fienden, hotet mot den kvinnliga gemenskapen, en väg ut men också en återvändsgränd. De båda kvinnorna föraktar honom, det är en välkänd lek, men de kan inte frikoppla sig själva från blicken, de kan inte kliva ut ur bilden. Identiteten är flytande men övertygelsen bergfast. Krampaktigt så.

"Vi var tvungna att förstå att de som ville se de såg och att det enda vi kunde göra var att själva göra likadant. Den som vill se måste också vara beredd på att få se. Senare förstod jag att detta var fel, att det istället handlade om en utsorteringsprocess, som kunde förfinas, effektiviseras, så att högsta nivån till slut gick att nå utan att passera alla de lägre; de skitiga och avslöjande. Jag skulle inse att seendet var en upplärd praktik som allting annat."

Helenas utbrytningsförsök slår tillbaka mot henne själv, hon kan inte bemästra den andre, "den rödhårige", när hans begreppsmässiga ramar är andra än hennes, hans blick är hela tiden någon annanstans. För att återvinna jämvikten låter hon i ett barnsligt utfall av något slags hämndbegär sin åtrå riktas mot barnet i poolen.

"Du hade vaknat och även om det kändes dumt kunde jag ändå inte låta bli att fråga: "Ska jag skämmas, ska jag strunta i det, hur ska jag förstå hennes totalt avslappnade gest, är min blick så fullkomligt harmlös?" "Du är bara en kvinna som betraktar en annan kvinna."

Varricchios roman består av nedslag i bestämda situationer, men vi får oss aldrig hela historien till handa. Det är svårt att säga var vi landar, vilken Varricchios slutsats är. En svaghet i romanen är Varricchios uppenbara vilja att säga så mycket på en gång. Det blir lite forcerat. Samtidigt som Varricchio vill skriva om vänskapsrelationer och bygga upp en dialogroman, vill hon även diskutera frågor om makt, om relationer mellan könen.

Jag förstår mig inte riktigt på mellanspelen, som utgörs av någon sorts surrealistiska, psykedeliska drömbilder (kanske är de minnen, kanske är de fantasier, vi vet inte). Fragment av tankar, drömmar, oro, hallucination, och vad mer? Det är många uppfläkta sköten, otaliga lår som bänds isär, händer och tillhyggen som sticker, petar, river, gräver efter någonting. Varricchio låter allting blir pornografiskt, verkligen allting. Efter ett tag blir det ganska tjatigt.

Sedan har vi dialogen, poetisk utan att vara lättsmält, ofta upphackad. Den kan verkligen inte anklagas för att vara socialrealistisk, diskbänksärlig, den är snarare lite för citatvänlig, på ett närmast ängsligt sätt. Dialogen är utformad som en sorts kraftmätning de båda unga kvinnorna emellan. Den är knappast jämlik. Jag tycker att det finns en kyla i berättelsen, en brist på känsla som härstammar från de framhackade dialogduellerna, en sorts utebliven ömsesidighet, förståelse. Kanske läser jag in saker som inte står där.

Aldrig får jag dock känslan av att Helena och Diana är verkliga människor, som lever och frodas och talar och möts och skiljs och äter aprikoser. De är väldigt mycket personer i en bok; uppdiktade. Det behöver inte i sig vara ett problem.

En annan sak jag inte förstår är varför de båda unga kvinnorna ständigt ägnar sig åt att plåga insekter, alla uppochnervända skalbaggar som de låter torka till döds i solen, och alla små kryp som krossas mot stengolvet, vad handlar det om?

Att låta en romangestalt plåga djur är ju annars ett klassiskt exempel på en författares vilja att framställa sin skapelse som empatistörd och eventuellt sinnesrubbad. Det känner Varricchio med all säkerhet till, så vad är det frågan om, vad vill hon säga mig? Jag tycker att det känns överdrivet. Typiskt debutantigt.

Vissa saker är återkommande hos unga debutanter, som det här med att indela sin roman i olika delar, I, II, III, till synes utan anledning. Tycker man att det är romantiskt? Vill man ge sken av en större tanke bakom? Ofta känns det dessvärre så ogenomtänkt, så onödigt.

Men Varricchio är ingen random debutant, hon är ganska vass. Jag tycker att hon är en väldigt intressant ny författare, fortfarande lite för skarp i kanterna förvisso, men jag kan tänka mig att hon bara kommer att bli bättre, så fort hon lär sig att renodla sin tanke. Hon måste bestämma sig för vilken berättelse det är hon vill berätta, vad det är hon försöker bygga upp och skapa, och vem hennes tilltänkte läsare är.