We Tell Ourselves Stories in Order to Live

"Jag jobbade alltid samma pass på peepshowen; från klockan sex till midnatt. När jag väl lagt in min genomskinliga 'Slim Jane'-analplugg i skåpet och tagit av mig min glidmedelskladdiga bikini satt de återstående dockorna och gäspade över sitt spetsade kaffe."

"Vissa kvällar, när jag gjort många dildoshower, brukade jag gå omkring hjulbent för att illustrera förödelsen i skrevet - ett litet skämt som alltid äcklade tjejerna som var egendomligt känsliga för jobbets små olägenheter."

Jaha. Diablo Codys strippbok, vad ska jag säga? Diablo Cody, eller Brook Busey som hon hette en gång i tiden, är mest känd för att ha skrivit manus till anti-abortfilmen Juno, som hon även vunnit en Oscar för. I Den osannolika strippan beskriver hon sina upplevelser som strippa på ett, enligt baksidestexten, "komiskt och distanserat" vis. I Den osannolika strippan berättar hon om hur hon jobbar i Paris, Texas-liknade bås där hon stoppar upp mynt i muttan* och hur kunder spritzar plexiglasrutan som skiljer dem åt. Hon berättar om hur hon naken från topp till tå rullar sig i drickspengar inför en manlig upphetsad publik, efter avslutad "trosauktion" på strippklubben där hon jobbar. Hon berättar om "sängrummen" på klubben där hon klär av sig naken och juckar mot männen tills de kommer i byxan samtidigt som hon skriksjunger Nelly Furtados I'm Like a Bird. 60 dollar tjänar hon på det. 20 dollar får hon för en lapdance. Klubben tar hälften.  

Är det sexigt? Nä, det verkar mest tragiskt, speciellt när Diablo jobbar på en klubb där "gratis varmkorv" verkar locka fler kunder än de nakna tjejerna som jobbar där. I en annan episod beskriver hon något som kallas "Våta, vilda nätter", vilket går ut på att män med vattenpistoler får spruta vatten på tjejerna på scenen. Det verkar oftast gå till så att tjejerna bara sätter sig med ena benet över huvudet och låter männen spruta sina vattenstrålar rakt in mellan benen på dem. ("Det var världens första interaktiva sköljspruta!" skrockar Diablo Cody, på sitt "komiska och distanserade" vis.)

Diablo Cody är en söt och charmig tjej med en collegeexamen och ett arbete på en reklambyrå, ändå står hon naken och juckar till Warrantlåtar till klockan fem på morgonen i sunkiga lokaler för hundra dollar/kväll. Senare säger hon även upp sig från reklambyrån (för mycket att hålla reda på tydligen) och börjar stoppa upp mynt i muttan på heltid. Som läsare sitter man mest som ett stort frågetecken. Alltså, ingen moralisk indignation från min sida, vill man visa muttan för pengar så tycker jag att man ska göra det, det skiter väl jag i. Det är mer själva grejen att det nödvändigtvis måste etiketteras som någon form av feministiskt frigörelseprojekt som jag vänder mig emot. Jag menar, kom igen. Snarare är det väl så att Diablo Cody får en kick av vetskapen om att män vill knulla henne, och att denna ständiga jakt efter kickar utvecklar sig till en form av beroende. Inget fel i det egentligen, men hur tröttsamt är det inte att manlig kukuppskattning alltid verkar fungera som någon form av universalmedel mot dålig självkänsla? Kan man inte finna kraften någon annanstans liksom, kan man inte läsa Mia Törnblom eller nåt istället? Inte för att jag direkt vill tipsa om Mia Törnblom, hon skriver som en kratta, men ni fattar vad jag menar.

Sen det här med att Diablo Cody drömmer om att ha råd att köpa en Toyota, och Cody är ändå medelklass så det är ingen working class hero-historia direkt, det är någonstans där som det VERKLIGEN spricker för mig. Ursäkta mig, men en Toyota? Att hon inte ens har stake nog att vilja ha en cool retrobil liksom? Hon borde väl vilja ha en rosa Cadillac? Eller en svart 70-tals Trans Am? Eller det kanske bara är jag som har sett Freaks and Geeks och That 70's Show för många gånger och därför tycker att det är skithäftigt att köra Trans Am, men det är fanimej retro i alla fall, och Diablo Cody ÄR en retrotjej! Hon är urtypen för den där tjejen som gillar Bettie Page och typ Lagerhausinredning. Hon borde INTE vilja ha en sabla Toyota, det är allt jag säger. Noll coolhetspoäng från den sura svenska domaren med de ihopknipta låren.

Men oroa er inte, hon juckar ihop till sin efterlängtade Toyota och sedan förlovar hon sig med sin darling Jonny, som naturligtvis tycker att det är hur häftigt som helst att Cody strippar ihop pengar till hushållet. Slutet gott, allting gott. (Fast det verkar som om det har spruckit med Jonny sedan boken skrevs...)

* Ursäkta det bonniga ordvalet, men jag var inte helt bekväm med att skriva "fittan".