Maus I-II av Art Spiegelman
Maus I-II är en grafisk novell i två delar. Så som i Martin Kellermans Rocky är alla figurer tecknade som djur, men någonstans där slutar alla likheter. Om Rocky kan sägas vara den ironiska generationens värdenihilistiska favoritserie så är Maus på sina ställen så allvarlig att man som van Rockyläsare riskerar att få nervösa utslag. I Maus återberättar Art Spiegelman sin judiska pappas berättelse om Förintelsen. Alla judar är möss, medan exempelvis tyskar porträtteras som katter och polacker som grisar (svenskar är renar). När Vladek och Anja Spiegelman, Arts föräldrar, går på stan tecknas de som möss med grismasker. Det är så otroligt bra gjort. Hela upplägget, den brutna kronologin, det personliga tilltalet, metainslagen, hur Vladeks son Art måste förhålla sig till hur bra han själv har haft det, medan hans yngre bror Richieu inte längre är vid liv. Mamma Anja som överlever Auschwitz men väljer att ta sitt liv sedan hon kommit till USA, pappa Vladek, vars historia Maus är baserad på, som porträtteras som en så snål och gniden person att Art får tuppjuck av att bara vara i hans närhet. Över alltihopa vilar en sorg och en skuld som stundtals är så tung att bära att syret riskerar att ta slut, ändå är Maus till och med rolig ibland. Det är ett så finstämt och genomarbetat album, det växlar mellan ytterligheter utan att någonsin kännas tillgjort. I mitt tycke är Maus bland det bästa som skrivits om Förintelsen, det är ett album så lättillgängligt och ändå så tungt, hur Art Spiegelman lyckas med både ock, det är så förbannat skickligt. Och Maus är ett så förbannat sorgligt och bra album.
”Det händer ibland att man läser ett verk som man hänförs, fascineras och blir djupt tagen av och som man vill säga något klokt och insiktsfullt om. Man vill förklara varför boken har gett en känsla av insikt, förståelse och kunskap. Men det enda man kan säga är: Läs den! Läs den och du kommer att förstå, du kommer att känna som jag. Åtminstone är det vad man tror och hoppas, önskar.”
Så skriver Astrid Trotzig i efterordet till Art Spiegelmans eminenta serieroman. Och det är väl ungefär vad jag också vill säga om Maus. Är man ett barn av den ironiska generationen kan det ibland vara så fördömt svårt att vara allvarlig (vi måste jobba på det här, hörrni), men jag rekommenderar er Maus å det allra djupaste, verkligen. Som Bengt Frithiofsson säger i det där youtube-klippet: ”öööhhh, aahh, det är bara å köpa!”.
PS. Maus finns i svensk översättning, jag hittade bara inga rutor på svenska.
Jag lovar och svär på heder och samvete att jag kommer att både köpa och läsa "Maus" inom en mycket snar framtid. Har personligen en svag punkt för såväl Förintelselitteratur som för seriealbum och mer två flugor i en smäll än "Maus" kan det väl knappast bli. Varmt tack för Dina fina och köp- och läslustväckande tankar!
Åh vad roligt, det är definitivt ett seriealbum värt att både köpas och läsas!
