We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Kay Redfield Jamison är professor i psykiatri och specialist på manodepressiv sjukdom. Hon lider själv av manodepressivitet och har skrivit en liten självbiografisk bok om sitt liv och sitt arbete. Den heter En orolig själ och den kom inte direkt ut igår, inte på svenska heller, men av någon anledning verkar det vara konstant kö på att få låna den på Stadsbiblioteket. Jag vet inte riktigt varför. Förväntar man sig en Susanna Kaysen, Elizabeth Wurtzel, Hannah Green eller Sylvia Plath blir man besviken. Det behöver man ju å andra sidan inte förvänta sig.

När jag läser Kay Redfield Jamisons bok flyr tankarna både en och två gånger till Nina Björks Fria Själar. Är inte den unga Kay ett lysande exempel på den liberala framstegstron? Kay som har alla möjligheter, älskar vetenskap och vill forska och lära sig. Lilla Kay för vilken inga hinder finns, inte ens hennes kön är ett problem, the sky is the limit, och vad händer?
Biology strikes back.

Depressionen fullkomligt klubbar henne och plötsligt är hon inte längre den glada, populära och sportiga tjejen, hon har blivit tjejen som häller vodka i juicen på morgonen och går till skolan och bara sätter sig och stirrar håglöst ut genom ett fönster. Det biologiska i människan är plötsligt uppenbart för henne; allt levande kommer förr eller senare att dö och ruttna bort, så varför inte bara göra processen kort och göra slut på sig själv på en gång? (Ja, inte vet jag varför inte. Jag är ingen högljudd livsanhängare, men man får väl ge det ett försök.)

Nu gör ju inte Kay slut på sig själv. Istället doktorerar hon i psykologi och lyckas ta sig igenom hela programmet utan att inse att hon själv lider av manodepressiv sjukdom, vilket väl får ses som en bedrift i sig själv. Men man ska inte underskatta den mänskliga förmågan till att intala sig själv att allting är okej.  

Sedan följer år av mani följt av djupa depressioner. Lösningen kommer slutligen på medicinsk väg. En orolig själ är, precis som Elizabeth Wurtzels Prozac Nation var det, en liten lovsång till litium. Litium är helt enkelt svaret på den där frågan som man inte riktigt vet hur den lyder. Det är nästan så att man blir sugen på en dos.

Kay Redfield Jamisons bok innehåller bara en minnesvärd episod och det är när den maniska Kay köper tjugo disparata Penguinvolymer eftersom hon tänker att det vore trevligt om pingvinerna bildade en koloni.

Annars så kan ni väl ta och läsa om Prozac Nation eller nåt istället.

För övrigt: Jag borde sluta läsa den här typen av böcker! Jag har läst alldeles för många sådana här böcker och de flesta är så himla dåliga. Vad som brukade vara en guilty pleasure som jag unnade mig mellan Cipramil-intagen har numera blivit en jobbig efterhängsen hang-up som tvingar mig att läsa en massa dåliga självbiografier av kvinnor som hänger upp sina liv på olika diagnoskriterier ur DSM-IV. Det måste få ett slut.

Varför har det tagit så lång tid för Susan Faludis The Terror Dream att komma ut i svensk översättning? Naomi Kleins The Shock Doctrine kom ju ut på svenska nästan på en gång. Jag är förmodligen alltför konspiratorisk för mitt eget bästa nu, men tanken skaver ändå lite: Ville man inte lansera dem samtidigt? Har svensk press bara plats för en kvinnlig amerikansk intellektuell åt gången?

Kleins bok fick dessutom mycket svensk press när det kom, men om Faludis bok har det skrivits ganska lite. Det är synd, för det är en väldigt intressant och tankeväckande bok, även om den väldigt amerikanska kontexten inte direkt skänker dess grundtes allmängiltighet.

De båda böckerna har vissa gemensamma utgångspunkter, framförallt kritiken av den amerikanska självbilden. Både Faludi och Klein intresserar sig för myten om den Amerikanska storheten, och de negativa konsekvenserna av den tankekonstruktionen.

Susan Faludis bok Den amerikanska mardrömmen handlar om vad som hände efter 11:e Septemberattacken i Amerika. Faludi lägger med hjälp av otaliga tidningsartiklar, Tv-program och politiska uttalanden ett intresseväckande pussel över ett sårat USA. Bilden som sakta men säkert växer fram är ganska obehaglig. Liksom Klein i Chockdoktrinen ville visa på hur krisskeden och tillstånd av chock använts för att genomdriva nyliberala privatiseringar, vill Faludi i Den amerikanska mardrömmen hålla fram 9/11 som en katalysator för ett plötsligt vurmande för stereotypa könsroller och direkta feministantipatier.

Efter att flygplanen flög in i tvillingtornen den 11:e September behövde det attackerade USA upprätta bilden av sitt eget land som ointagligt. Istället för att sörja sin förlust och se sig själv som ett offer behövde positiva bilder framhållas, det krävdes helt enkelt hjältar, och det krävdes hjältar i manlig skepnad. För att visa på de manliga brandsoldaternas heroiska mod vid räddningsarbetet vid Ground Zero behövdes bilder av offer som räddades, för att visa på manligt mod och styrka behövdes bilder av dess inbillade motsats: kvinnlig svaghet.

Faludi skriver: Myten om att USA inte gick att besegra var beroende av önskedrömmen om kvinnligt beroende, illusionen om en hjälplös familjekrets i behov av skydd mot en hotfull värld. Utan denna uppvisning av kvinnlig bräcklighet kunde kulturen inte upprätthålla det andra fantasifostret som var avgörande för myten om en hemmaidyll i ett USA som skyddas av de virila och vaksamma väktarna av dess gräns.

Män behövde helt enkelt bli män igen, och för att männen skulle få vara män behövde kvinnorna bli kvinnor. John Wayne var helt plötsligt det nya mansidealet, och som kvinnoroll återstod då inte annat än att spela offret. Det kvinnliga offret som mannen var utsänd för att rädda. Vare sig hon själv ville det eller inte.

Media var inte sen att ställa sig frågan: Vem tog död på mannen? Feminismen utnämndes till den ansvariga. Feminismen hade kvävt den manliga mannen och nu var hans comeback nödvändig. Även kvinnorollen behövde omvärderas. Under åren efter attacken kablades otaliga artiklar ut om kvinnor som nu hade omvärderat sin syn på karriären och istället önskade gifta sig och skaffa barn, jobba mindre och ägna sig mer helhjärtat åt det viktigaste som finns: familjen.

Det var bara det, och häri ligger en viktig poäng i Faludis bok, att det inte var sant.

Media utropade den ökade nativiteten innan den ens kunde mätas (och när den sedan gick att mäta visade det sig istället att den hade gått ner sedan 9/11). Enstaka individer, ibland inte ens namngivna, fick illustrera den nya amerikanska vurmen för kärnfamiljen och traditionella (konservativa) värderingar.

Änkornas sorg efter de äkta män som gått förlorade när tornen föll utnyttjades för att införa undantagstillstånd för alla feministiska frågor och offentliga debatter. (De män som förlorat sina fruar efter attacken fick i princip ingen publicitet alls, det fanns helt enkelt inget intresse av att förmedla bilden av sörjande äkta män, det fanns bara en offerroll och den krävde en kvinnlig aktör.)

Tydligen var det främst de amerikanska kvinnornas plikt att återupprätta den amerikanska självbilden. Barntillverkning (som det för övrigt även krävs en man eller i alla fall en dos sperma till att göra möjligt) var plötsligt en kvinnlig patriotisk plikt. Kvinnorna skulle visa sin lojalitet genom att gå in i Uncle Sams reproduktionstjänst. Utöver detta förväntades kvinnor inom traditionella manliga yrken som brandsoldat och polis lämna plats åt sina manliga, mer lämpade, arbetskamrater.

Faludi menar att attacken mot Amerika fick konsekvenser för kvinnor i allmänhet och för den feministiska rörelsen i synnerhet.

Frågan man ställer sig är vad som är hönan och vad som är ägget i det hela. Vad media förmedlade var inte endast att amerikanska kvinnor hade omvärderat sin syn på bland annat traditionella värden som äktenskap, familj, barn, könsroller, patriarkatets varande eller icke varande (om de nu ens hade det) - det intressanta med det hela var värderingen av detta eventuella trendbrott. Varför var det så viktigt att betona det positiva med äktenskap och familj efter 9/11? Varför behövde kvinnors plats vara i hemmet?  I vems intresse låg det?

Efter att ha traskat runt i medieträsket efter 9/11 i några hundra sidor viker Faludi istället in på ett stycke amerikansk historia. Faludi vill i sin bok visa på hur den manliga "räddningsmyten" går långt tillbaka i den amerikanska historien.

Faludi verkar ha suttit och läst gamla tidningsartiklar i flera år. Jag tycker att Faludis bok är jätteintressant och väldigt välskriven. Som med alla böcker av den här typen så kan man naturligtvis skriva en bok som hävdar motsatsen, och förmodligen hitta material för att stödja en sådan tes med. Det behöver inte betyda att Faludis "spaning" inte är ytterst relevant, och intressant att fundera kring. Vad är det i den amerikanska kulturen som gör att kvinnor måste ses som jungfrur väntandes på sin räddning? Varför behöver Amerika sin John Wayne?

Tesen hon driver känns ju emellertid helt främmande i en svensk kontext. Den nästan oroväckande politiska konsensus som råder kring arbetslinjen i svensk politik får ju hela idén med en uppvärdering av hem- och familjeliv framför förvärvsarbete att framstå som lätt bisarr. Dessutom är ju faktiskt hemmafruar som koncept identifierat som en klassfråga i Sverige.

Kritiken av feminismen känns dock igen. Feminismen som boven i dramat är ett återkommande tema även inom svensk offentlig debatt. Med jämna mellanrum kommer "nu har feminismen gått för långt"-utbrott från olika håll. Inte ens ordet "jämställdhet" är längre helt rumsrent att använda sig av. Å andra sidan är det svårt att finna ett egentligt "före"-tillstånd, jag menar, när under historiens gång har egentligen feminism och kvinnors rättigheter inte varit något av ett skällsord? Någonstans handlar det ju ändå om grader i helvetet.

Slutligen har jag så svårt för att förstå lockelsen i myten om den manliga hjälten. Problemet med John Wayne-typer är ju tyvärr att de är så förbannat jävla tråkiga. Varför någon skulle vilja höja klassiskt manliga egenskaper som kommunikationssvårigheter, tjurskallighet, enkelspårighet och oförmåga till kompromiss till skyarna är för mig totalt obegripligt.
Vem i helvete vill bli "räddad" av en sån?

Alice Sebold är ingen favoritförfattare, ingen vars böcker man speciellt minns. I Sverige verkar man dessutom gilla att ge ut hennes böcker i riktigt fula romantiska omslag, vilket gör att en Sebold-bok känns sådär att sitta på bussen med.

Speciellt Flickan från ovan har ett riktigt sunkigt omslag, det ser ut som en ungdomsbok från helvetet (man får Rapport till himlen-vibbar, på det dåliga sättet), och detta i kombination med den töntiga titeln gör att det hela mynnar ut till en riktig skämsbok. Storyn, en tjej som mördas och sedan tittar ner på sin familj från himlen och ibland försöker kommunicera med människor för att hennes mord ska kunna lösas, är inte heller något man känner för att återberätta om någon av en händelse skulle få för sig att fråga vad man läser.

Månvarv, som jag precis läst och lagt ifrån mig, är lite bättre. Den är inte alls lika sliskigt sentimental som Flickan från ovan, och man vill inte hela tiden att alla karaktärer i den ska råka ut för en tragisk bussolycka.

Det kan väl knappast kallas en spoiler att berätta att huvudpersonen Helen tar livet av sin mor, det nämns nämligen redan i bokens inledande mening.

När allt kommer omkring var det enkelt att döda mor.

Det är ett ytterst osentimentalt modersporträtt som sedan tecknas.

Min mor var helt igenom rutten, hon var som det unkna vattnet längst ner i en vas med blommor som stått där en hel vecka.

Som läsare är det svårt att räkna moderns död som någon större förlust eller mordet som en alltigenom ond handling, då den gamla tecknas utan några som helst försonande drag. Den mentalt sjuka före detta underklädesmodellen som inte går utanför dörren utan en täckande filt eller handduk över ansiktet och som dessutom vid ett tillfälle med flit tappat sitt lilla barnbarn i golvet är ju inte direkt vad man skulle kalla en särskilt ömkansvärd figur. Ständigt återberättas hur den gamla styrt och ställt med dottern, beklagat hennes livsval och kvävt hennes livsrum, hur hon ständigt krävt hennes och faderns närvaro och assistans.

Dottern Helen verkar heller aldrig ångra sitt brott. Kanhända att hon ångrar det med tanke på de följder som dråpet med all säkerhet kommer att leda till, men dådet i sig själv, det verkar hon kunna rättfärdiga för sig själv. Det är med andra ord ingen Raskolnikov vi har att göra med. Istället för själslig vånda och ånger följer ett intensivt dygn (hela romanen verkar utspelas på runt 24 timmar) av oväntade och väntade möten, misslyckade försök att dölja brottet, ett sista försök till flykt och slutligen insikt. Den insikt som i slutet når huvudpersonen är en insikt som jag anser borde ha kommit mycket tidigare, eller kanske snarare funnits där från början, vilken irriterar mig som läsare. Å andra sidan är det ju ganska skönt att huvudkaraktären den här gången inte är lika översentimental som i Flickan från ovan.

Månvarv kan liknas vid en slags feel bad-litteratur av det mer lågmälda slaget. Det är inte jätteengagerande, det är inte vad man skulle kalla stor litteratur, men det får betyget godkänt. Kanske mest för att jag vill se den döda modern framför mig som något av en avdankad Hollywoodstjärna, som en blandning mellan Gloria Swanson i Sunset Boulevard och Bette Davis i What Ever Happened to Baby Jane?  

Richard Yates bok Revolutionary Road handlar om paret Wheeler som vantrivs både i förorten och med tanken på att de bor i förorten.

Revolutionary Road handlar om den där känslan av att ha blivit blåst på något väsentligt, något man tyckt sig ha gjort sig förtjänt av bara genom att finnas till och vara vid liv. Blev det inte mer än så här? frågar de sig, och nej, det verkar inte så.

Milly och Shep Campbell, ett närboende par som Wheelers i brist på mer stimulerande sysselsättningar umgås med, framstår som en stark kontrast till allt som Wheelers tror sig vara (bättre, mer än så). Milly Campbell är klantig, okultiverad och inte lika vacker som April, som Shep Campbell i hemlighet åtrår. April, den i Shep Campbells ögon alldeles underbara, ses genom Frank Wheelers ögon däremot som en aning... avdankad, förfallen? Frank, som April Wheeler en gång kallade "den intressantaste människa hon någonsin mött", är plötsligt en människa hon inte orkar samtala med. Hur har de hamnat här och vad hände med livet som just skulle börja, det fantastiska livet som skulle bli deras?

April kan dock inte släppa drömmen om något annat, och tillsammans med Frank planerar hon en flytt till Frankrike, till Paris, där hon ska försörja familjen och där Frank ska få en chans att förverkliga sin dröm, vad nu den är (han vet inte själv).

Mycket självbelåtna berättar de för Campbells om sina planer, snart, mycket snart kommer de att lämna det lilla huset på Revolutionary Road för något annat. En annan verklighet är möjlig, det måste den väl vara?

Revolutionary Road är en välkomponerad berättelse om den lilla människans stora längtan. Så smart han är, Yates, tänker jag. Så välavvägt det är.

Yates har i April och Frank Wheeler tecknat ett minnesvärt och ack så sorgligt porträtt av den förlorade oskulden, den lilla meningslösa vardagens ömma längtan efter något revolutionerande.

Bokens långsamma krypande framåt mot det slutgiltiga, och oundvikliga, crescendot, känns ändå lite väl sävligt. Någonstans saknas en nerv. Någonstans fattas något för att jag ska låta mig hänföras. Boken känns i slutändan som en liten obearbetad sorg.

Yates språk är emellertid lysande, även i Kerstin Gustafssons översättning, och häri ligger en stor del av bokens behållning. Med meningar som "[...] annars var han nog så nöjd med att stanna kvar på det här röriga, stimmiga stället där drinkarna var billiga och orkestern var högljudd och han kunde känna den inre frid som kommer av vetskapen att alla ens kläder är nya och har perfekt passform" förvärvar han min respekt
.