Månvarv av Alice Sebold
Alice Sebold är ingen favoritförfattare, ingen vars böcker man speciellt minns. I Sverige verkar man dessutom gilla att ge ut hennes böcker i riktigt fula romantiska omslag, vilket gör att en Sebold-bok känns sådär att sitta på bussen med.
Speciellt Flickan från ovan har ett riktigt sunkigt omslag, det ser ut som en ungdomsbok från helvetet (man får Rapport till himlen-vibbar, på det dåliga sättet), och detta i kombination med den töntiga titeln gör att det hela mynnar ut till en riktig skämsbok. Storyn, en tjej som mördas och sedan tittar ner på sin familj från himlen och ibland försöker kommunicera med människor för att hennes mord ska kunna lösas, är inte heller något man känner för att återberätta om någon av en händelse skulle få för sig att fråga vad man läser.
Månvarv, som jag precis läst och lagt ifrån mig, är lite bättre. Den är inte alls lika sliskigt sentimental som Flickan från ovan, och man vill inte hela tiden att alla karaktärer i den ska råka ut för en tragisk bussolycka.
Det kan väl knappast kallas en spoiler att berätta att huvudpersonen Helen tar livet av sin mor, det nämns nämligen redan i bokens inledande mening.
När allt kommer omkring var det enkelt att döda mor.
Det är ett ytterst osentimentalt modersporträtt som sedan tecknas.
Min mor var helt igenom rutten, hon var som det unkna vattnet längst ner i en vas med blommor som stått där en hel vecka.
Som läsare är det svårt att räkna moderns död som någon större förlust eller mordet som en alltigenom ond handling, då den gamla tecknas utan några som helst försonande drag. Den mentalt sjuka före detta underklädesmodellen som inte går utanför dörren utan en täckande filt eller handduk över ansiktet och som dessutom vid ett tillfälle med flit tappat sitt lilla barnbarn i golvet är ju inte direkt vad man skulle kalla en särskilt ömkansvärd figur. Ständigt återberättas hur den gamla styrt och ställt med dottern, beklagat hennes livsval och kvävt hennes livsrum, hur hon ständigt krävt hennes och faderns närvaro och assistans.
Dottern Helen verkar heller aldrig ångra sitt brott. Kanhända att hon ångrar det med tanke på de följder som dråpet med all säkerhet kommer att leda till, men dådet i sig själv, det verkar hon kunna rättfärdiga för sig själv. Det är med andra ord ingen Raskolnikov vi har att göra med. Istället för själslig vånda och ånger följer ett intensivt dygn (hela romanen verkar utspelas på runt 24 timmar) av oväntade och väntade möten, misslyckade försök att dölja brottet, ett sista försök till flykt och slutligen insikt. Den insikt som i slutet når huvudpersonen är en insikt som jag anser borde ha kommit mycket tidigare, eller kanske snarare funnits där från början, vilken irriterar mig som läsare. Å andra sidan är det ju ganska skönt att huvudkaraktären den här gången inte är lika översentimental som i Flickan från ovan.
Månvarv kan liknas vid en slags feel bad-litteratur av det mer lågmälda slaget. Det är inte jätteengagerande, det är inte vad man skulle kalla stor litteratur, men det får betyget godkänt. Kanske mest för att jag vill se den döda modern framför mig som något av en avdankad Hollywoodstjärna, som en blandning mellan Gloria Swanson i Sunset Boulevard och Bette Davis i What Ever Happened to Baby Jane?
