We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Varför har det tagit så lång tid för Susan Faludis The Terror Dream att komma ut i svensk översättning? Naomi Kleins The Shock Doctrine kom ju ut på svenska nästan på en gång. Jag är förmodligen alltför konspiratorisk för mitt eget bästa nu, men tanken skaver ändå lite: Ville man inte lansera dem samtidigt? Har svensk press bara plats för en kvinnlig amerikansk intellektuell åt gången?

Kleins bok fick dessutom mycket svensk press när det kom, men om Faludis bok har det skrivits ganska lite. Det är synd, för det är en väldigt intressant och tankeväckande bok, även om den väldigt amerikanska kontexten inte direkt skänker dess grundtes allmängiltighet.

De båda böckerna har vissa gemensamma utgångspunkter, framförallt kritiken av den amerikanska självbilden. Både Faludi och Klein intresserar sig för myten om den Amerikanska storheten, och de negativa konsekvenserna av den tankekonstruktionen.

Susan Faludis bok Den amerikanska mardrömmen handlar om vad som hände efter 11:e Septemberattacken i Amerika. Faludi lägger med hjälp av otaliga tidningsartiklar, Tv-program och politiska uttalanden ett intresseväckande pussel över ett sårat USA. Bilden som sakta men säkert växer fram är ganska obehaglig. Liksom Klein i Chockdoktrinen ville visa på hur krisskeden och tillstånd av chock använts för att genomdriva nyliberala privatiseringar, vill Faludi i Den amerikanska mardrömmen hålla fram 9/11 som en katalysator för ett plötsligt vurmande för stereotypa könsroller och direkta feministantipatier.

Efter att flygplanen flög in i tvillingtornen den 11:e September behövde det attackerade USA upprätta bilden av sitt eget land som ointagligt. Istället för att sörja sin förlust och se sig själv som ett offer behövde positiva bilder framhållas, det krävdes helt enkelt hjältar, och det krävdes hjältar i manlig skepnad. För att visa på de manliga brandsoldaternas heroiska mod vid räddningsarbetet vid Ground Zero behövdes bilder av offer som räddades, för att visa på manligt mod och styrka behövdes bilder av dess inbillade motsats: kvinnlig svaghet.

Faludi skriver: Myten om att USA inte gick att besegra var beroende av önskedrömmen om kvinnligt beroende, illusionen om en hjälplös familjekrets i behov av skydd mot en hotfull värld. Utan denna uppvisning av kvinnlig bräcklighet kunde kulturen inte upprätthålla det andra fantasifostret som var avgörande för myten om en hemmaidyll i ett USA som skyddas av de virila och vaksamma väktarna av dess gräns.

Män behövde helt enkelt bli män igen, och för att männen skulle få vara män behövde kvinnorna bli kvinnor. John Wayne var helt plötsligt det nya mansidealet, och som kvinnoroll återstod då inte annat än att spela offret. Det kvinnliga offret som mannen var utsänd för att rädda. Vare sig hon själv ville det eller inte.

Media var inte sen att ställa sig frågan: Vem tog död på mannen? Feminismen utnämndes till den ansvariga. Feminismen hade kvävt den manliga mannen och nu var hans comeback nödvändig. Även kvinnorollen behövde omvärderas. Under åren efter attacken kablades otaliga artiklar ut om kvinnor som nu hade omvärderat sin syn på karriären och istället önskade gifta sig och skaffa barn, jobba mindre och ägna sig mer helhjärtat åt det viktigaste som finns: familjen.

Det var bara det, och häri ligger en viktig poäng i Faludis bok, att det inte var sant.

Media utropade den ökade nativiteten innan den ens kunde mätas (och när den sedan gick att mäta visade det sig istället att den hade gått ner sedan 9/11). Enstaka individer, ibland inte ens namngivna, fick illustrera den nya amerikanska vurmen för kärnfamiljen och traditionella (konservativa) värderingar.

Änkornas sorg efter de äkta män som gått förlorade när tornen föll utnyttjades för att införa undantagstillstånd för alla feministiska frågor och offentliga debatter. (De män som förlorat sina fruar efter attacken fick i princip ingen publicitet alls, det fanns helt enkelt inget intresse av att förmedla bilden av sörjande äkta män, det fanns bara en offerroll och den krävde en kvinnlig aktör.)

Tydligen var det främst de amerikanska kvinnornas plikt att återupprätta den amerikanska självbilden. Barntillverkning (som det för övrigt även krävs en man eller i alla fall en dos sperma till att göra möjligt) var plötsligt en kvinnlig patriotisk plikt. Kvinnorna skulle visa sin lojalitet genom att gå in i Uncle Sams reproduktionstjänst. Utöver detta förväntades kvinnor inom traditionella manliga yrken som brandsoldat och polis lämna plats åt sina manliga, mer lämpade, arbetskamrater.

Faludi menar att attacken mot Amerika fick konsekvenser för kvinnor i allmänhet och för den feministiska rörelsen i synnerhet.

Frågan man ställer sig är vad som är hönan och vad som är ägget i det hela. Vad media förmedlade var inte endast att amerikanska kvinnor hade omvärderat sin syn på bland annat traditionella värden som äktenskap, familj, barn, könsroller, patriarkatets varande eller icke varande (om de nu ens hade det) - det intressanta med det hela var värderingen av detta eventuella trendbrott. Varför var det så viktigt att betona det positiva med äktenskap och familj efter 9/11? Varför behövde kvinnors plats vara i hemmet?  I vems intresse låg det?

Efter att ha traskat runt i medieträsket efter 9/11 i några hundra sidor viker Faludi istället in på ett stycke amerikansk historia. Faludi vill i sin bok visa på hur den manliga "räddningsmyten" går långt tillbaka i den amerikanska historien.

Faludi verkar ha suttit och läst gamla tidningsartiklar i flera år. Jag tycker att Faludis bok är jätteintressant och väldigt välskriven. Som med alla böcker av den här typen så kan man naturligtvis skriva en bok som hävdar motsatsen, och förmodligen hitta material för att stödja en sådan tes med. Det behöver inte betyda att Faludis "spaning" inte är ytterst relevant, och intressant att fundera kring. Vad är det i den amerikanska kulturen som gör att kvinnor måste ses som jungfrur väntandes på sin räddning? Varför behöver Amerika sin John Wayne?

Tesen hon driver känns ju emellertid helt främmande i en svensk kontext. Den nästan oroväckande politiska konsensus som råder kring arbetslinjen i svensk politik får ju hela idén med en uppvärdering av hem- och familjeliv framför förvärvsarbete att framstå som lätt bisarr. Dessutom är ju faktiskt hemmafruar som koncept identifierat som en klassfråga i Sverige.

Kritiken av feminismen känns dock igen. Feminismen som boven i dramat är ett återkommande tema även inom svensk offentlig debatt. Med jämna mellanrum kommer "nu har feminismen gått för långt"-utbrott från olika håll. Inte ens ordet "jämställdhet" är längre helt rumsrent att använda sig av. Å andra sidan är det svårt att finna ett egentligt "före"-tillstånd, jag menar, när under historiens gång har egentligen feminism och kvinnors rättigheter inte varit något av ett skällsord? Någonstans handlar det ju ändå om grader i helvetet.

Slutligen har jag så svårt för att förstå lockelsen i myten om den manliga hjälten. Problemet med John Wayne-typer är ju tyvärr att de är så förbannat jävla tråkiga. Varför någon skulle vilja höja klassiskt manliga egenskaper som kommunikationssvårigheter, tjurskallighet, enkelspårighet och oförmåga till kompromiss till skyarna är för mig totalt obegripligt.
Vem i helvete vill bli "räddad" av en sån?