Schottenius och patriarkatet
Maria Schottenius uppmärksammar "pappaböckerna" i sin DN-krönika idag. Schottenius gör en jämförelse med de modersuppgörelser som skrevs av kvinnliga författare under 70-talet, och menar att dagens pappaböcker, skrivna av kvinnliga författare, är någonting annat. Medan mödrarna på 70-talet stod i vägen för döttrarnas frigörelseprojekt ger papporna i 00-talets pappaskildringar sina döttrar en känsla av att vara speciella. Det handlar inte om att ta avstånd från fäderna på det sätt som mödrarna skulle avpolletteras några decennier tidigare, istället är pappaböckerna varma och förlåtande porträtt av tilltufsade män som inte riktigt lyckats få till det där med papparollen. Och döttrarna skäms inte ens över dem. (Det är tydligen bra.) Sedan kommer den märkliga slutklämmen:
"För de här romanerna gör något subversivt och intressant. Fäder har ju alltid placerats högt i patriarkatet - det gör de också i de här böckerna. Men här får de förbli trasiga och tussiga. Och döttrarna visar trotsigt för hela världen att de fortfarande älskar och är lojala mot dem. Vi ser en mjuk revolution i patriarkatet."
Jag förstår inte hur hon menar. Jag tycker inte att de här böckerna (i krönikan nämns Lodalen, Linderborg och Hellquist) är det minsta subversiva. Fadersrollen problematiseras knappast så att det stör. Om de här böckerna gör någonting så visar de väl snarare att allting är precis som det alltid har varit i patriarkatet. Kvinnliga författare problematiserade inte fadersrollen på 70-talet och de gör det inte i någon större utsträckning nu heller. Pappan är förlåten. Han må vara trasig och tussig, men likväl är han älskad. Det spelar ingen roll om pappan är alkoholiserad eller totalt oansvarig, hans respekt är ändå mer värd än mammans, hans kärlek är värd att kämpa för. Han är ingen man tar avstånd ifrån, han är någon vars uppmärksamhet och acceptans man aktivt söker.
"Och döttrarna visar trotsigt för hela världen att de fortfarande älskar och är lojala mot dem" skriver Schottenius. Hur kan hon gå från det till att hävda att vi ser "en mjuk revolution i patriarkatet"? Hur är att vara lojal mot en trasig fadersgestalt någonting revolutionerande? På vilket sätt är att vara Daddy-lojal en subversiv aktivitet? Jag fattar verkligen inte. Jag tycker att det är allt annat än det.
Är du riktigträttvis nu? Mian Lodalens bok har jag inte läst, så där kanske det stämmer helt att pappan är förlåten. Men de två andra böckerna har jag noggrannt läst, analyserat, diskuterat och recenserat - och kan inte tycka annat än att de båda författarna i hög grad problematiserar sina fäder och sina fäders taffliga försök att spela en "fadersroll".
Lena Kjersén Edman
Jo, jag tycker också att de problematiserar sina fäder. Jag har faktiskt inte läst Lodalens bok, men Linderborg och Hellquist har jag läst, och jag tycker att de böckerna är terapeutiska för de skrivande kvinnorna, ett sätt att bearbeta relationen till fadern. Men utgångspunkten är inte själva uppgörelsen/brytande med, utgångspunkten är snarare vad som kommer efter insikten om att fadern inte är perfekt, och där måste de förlåta sina fäder för att kunna gå vidare.
Jag kanske var otydlig, men det är framförallt biten om lojalitet som jag tycker är märklig. Om Schottenius menar att just lojaliteten är det som försvagar det revolutionerande så är jag med, men om lojaliteten mot de tuffsiga papporna är den "mjuka revolutionen" i sig, då förstår jag inte.
Jag tyckte också att det var något som kändes lite snett med den krönikan. Fast jag har inte läst böckerna, så jag har väl ingen talan egentligen. ;)
