Det är bara lite Aids av Sara Granér
Feminister har oftast ingen humor, men det har Sara Granér. Kul för henne, ännu roligare för oss andra. Av någon anledning blir kombinationen feminism och kultur ofta så jäkla tråkig. Jag menar, nämn senaste gången begreppen "feminism" och "nyskapande konst" nämndes i samma mening av någon som visste någonting om någonting. Det är som om alla feministiska kulturproducenter där ute lider av något slags Lukas Moodysson-komplex*. Till det säger jag som jag brukar säga: Släpp sargen!
För som Emma Goldman sa: "If I can't dance, I don't want to be part of your revolution."
Det är bara lite Aids är Sara Granérs seriealbumdebut, men hennes enrutare känns igen från bland annat bokhora och diverse tidningar. Mellan debutens mjuka pärmar återfinner vi dagismoraliserande uppmaningar på en utvecklingsstörd prosa blandat med skruvad humor, barnteckningar gone wild, ett myller av små djur (och turtlar!) och så någonstans mitt i det hela en klick svidande samhällskritik. (Den senare är kanske inte så särskilt nyskapande, men å andra sidan, det är ju inte heller samhällsproblemen.) Allt detta har lagts i en mixer och märk väl; det blir inte pannkaka av alltihop, vilket ju torde förtjäna en eloge.
Tilltalet är infantilt och hennes figurer likaså, allting är oproportionerligt, snett och vint. Sara Granérs figurer kan inte direkt anklagas för att vara de vackraste i serievärlden, vissa serier verkar dessutom vara tillverkade med en tuschpenna som håller på att ta slut, aj vad ont det gör i det estetiska ögat! Jag gillar emellertid det där stundtals väldigt plottriga intrycket som vissa serier ger, där små djur vandrar upp och ner kring rutan och djuren med kryss för ögonen som ligger under jorden är så fina.
Bloggen Läser och Funderar frågade sig för ett tag sedan varför Sara Granérs seriestrippar är så fula: "Kanske är det småborgerligt och imperialistiskt att teckna "fint"? Är fina teckningar sämre?". Jag har ingen aning om huruvida Sara Granér ser på sitt tecknande som ett brott mot konventionell serieteckning eller ett brytande av tvingande konstnormer. Det får vara hur det vill med den saken. Jag tycker att björnarna och grisarna är ganska charmiga.
Det är bara lite Aids kan ses som en motreaktion mot den borgerliga alliansens politik. Där Reinfeldt och gänget ser dörrar öppnas ser Granér och hennes likar samma dörrar stängas. Det är mycket ansvar som ska tas för saker som är svåra att ansvara för, mycket "du får väl ändå skylla dig själv om du-" och "hur skulle det se ut om alla-".
Under ytan vilar ett slags loserkomplex, den där lilla insikten om att man kanske inte kommer att bli så där alldeles lönsam när man blir stor. Och hur försvarar man då sitt människovärde? Med galghumor, naturligtvis. Och ironi.
Jag tycker mig också ana en känga mot vår tids mest irriterande fenomen - livscoachen/mentorn - för här finns alltid en björn, turtle eller något annat lämpligt djur till hands för att komma med lite visdom eller bara ett uppmuntrande genmäle i stil med att det kunde ha varit värre, det är ju bara lite aids! Se det som en utmaning! Och livet må vara meningslöst, men det är ju inte meningslösare än något annat!
Det är bara lite Aids känns som ett nödvändigt motgift mot den neokapitalistiska livslögnen där ute, som en sur och illaluktande liten butter tant som hänger dig i hälarna och inte går att skaka av sig. Sara Granér är en liten Don Quijote för alla oss som inte tycker att "entreprenör" är världens vackraste ord, en Stewie Griffin för alla oss som inte kommer att bli företagsledare när vi blir stora.
* Är det bara jag eller har det varit väldigt mycket Lukas Moodysson-antipatier i den här bloggen den senaste tiden?
Vad märkligt att människor tycks haka upp sig så mycket på det som anses fult?
Hmm, hur menar du?
