Böcker jag älskade som tonåring - Del 2
Man ska bara göra det man vill göra. Annars blir man olycklig. Man ska inte göra saker som inte gör en lycklig. Egoism brukar det kallas och det är toppen.
När vi ändå är inne på 90-talsspåret och gamla tonårsfavoriter så måste jag ju skriva något om Linda Skugge. Jag älskade Linda Skugge! Nuförtiden kan jag ju inte direkt säga att jag och Linda håller med varandra om någonting alls, jag tycker till och med att hon ibland har en förmåga att framföra rätt obehagliga åsikter (eller gjorde i alla fall när hon skrev krönikor de sista åren), men en gång i tiden var vi otroligt synkade. Tyckte jag själv i alla fall. Linda Skugge var den enda människan som jag tyckte verkligen fattade när jag var tonåring. Jag tyckte att allt hon skrev var så himla SANT. Lindas samlade, som är en samling av Lindas Expressenkrönikor 93-95, var lite som en bibel för mig, jag tyckte att allting som stod i den var precis HUR DET VAR, på riktigt. När jag sedan läste hennes debutroman Saker under huden var det som att komma hem ännu en gång, det var som att läsa sin egen dagbok. HELLO MY LIFE tänkte jag när jag läste den.
Åkej, jag ger mig. Det är meningen att mitt liv ska vara tråkigt och förjävligt. Du har rätt. Hur kunde jag vara så dum och tro nåt annat? Det är så klart meningen att allt bra händer alla andra. Det är sant. Säg nåt positivt om mig. Varför finns såna som jag?
De gick där två och två med varsin Tom Cruise och jag fick gå ensam fem meter bakom. En kväll tog Lisa min hand efter att jag gått ensam i några timmar, jag skulle få gå med henne och hennes kille men det gjorde det bara ännu värre. Om jag ändå kunde få vara själv när jag ändå var dömd till att vara det, jag blev ledsen för att hon försökte visa att hon brydde sig, för när allt redan är misär blir det bara ännu värre när nån försöker visa att de bryr sig. 
Nu när jag bläddrar igenom mitt gamla slitna pocketexemplar av Lindas samlade upptäcker jag att jag har strukit under en massa meningar med bläckpenna i den, meningar som jag uppenbarligen har tyckt varit extra bra. Det är så sorgligt att läsa dem. Linda Skugge brukar ju säga att hon minns de där åren då hon skrev krönikorna i Lindas samlade som nattsvarta. När man bläddrar i samlingen och läser några meningar här och några meningar där så fattar man verkligen det. Det är inte någon glad människa som skriver, men jag var heller inte någon glad människa när jag läste den och älskade den.
Och när Portishead sjunger ”Nobody loves me, it’s true” så måste ”like you do” också sjungas. Det är inte så.
Jag tycker fortfarande att Lindas samlade är toppen. Linda lanserar klassiska uttryck som ”Man är för en grej för att man är för den” och ”Sug!”, hon älskar Brideshead revisited och Reeperbahn och hon citerar Per Hagman stup i kvarten. Saker under huden är också fortfarande skitbra, jag brukar läsa om den någon gång om året och grina lite. Jag tycker att det känns så tragiskt att Linda själv inte gillar sina första böcker, att människan inte fattar hur bra Saker under huden är. Att hon spottar på Saker under huden och Det här är inte en bok när de, tillsammans med Lindas samlade, är det bästa hon har skrivit. Så miltals från den fullkomligt förfärliga Ett tal till min systers bröllop.
Det där hatet som drev henne en gång, det fanns inte att tillgå någon annanstans. Det var så väsenskilt från allt annat jag hade läst. Att man kunde skriva så, att man fick skriva så, det var helt underbart. Hela hennes fuck you-attityd, att man fick vara så, att det fanns andra som också var så, som också tänkte så. Som tänkte det fula, bittra, elaka. Som hatade helt utan att skämmas. Som hängde ut sitt eget misslyckande tonårsspöke som en vimpel för alla att se, när allting annat i samma genre alltid var så snuttifierat. Det var så otroligt befriande att läsa Lindas texter.
Funderade och mådde lite dåligt ett tag, det fanns nån som sa att man inte kan slänga gamla bilder, att man vill ha dem kvar för att kunna minnas och att man kommer att ångra sig. Sen rev jag sönder alla språkresebilderna, lite konfirmationsbilder, Cypernbilderna, andra bilder där jag är på nåns land, bilder från skolavslutningen i nian, bilderna från Polenresan jag redan förträngt, den miserabla bussresan i Tyskland.
För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Det är inga roliga minnen, det är inget att minnas. Jag är fullständigt lycklig över tanken att de inte kan ersättas.
Just så. Just precis så. För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Mina tonår i ett nötskal. Åh, Linda, tänk att du fanns när jag var i den där åldern. Tänk att du fanns! Finns det någon Linda Skugge nuförtiden, finns det bittra böcker fulla med svärord skrivna av mustjejen som inte fick hångla i högstadiet att tillgå idag? Alla ni bokbloggande bibliotekarier där ute, hur är det egentligen ställt på den fronten? Finns det ett vettigt substitut? Jag hoppas verkligen det, men jag är skeptisk.
Böcker jag älskade som tonåring - Del 1
Hon blev en del av etablissemanget, det är väl det som hänt. Men hon säger fortfarande fuck you till dom som inte tycker preciiiiis som hon.
Ja, jag vet det. Jag kan sitta och läsa krönikor från typ 2006 och bli helt fly förbannad pga den enorma trångsyntheten. Men jag gillade henne på 90-talet och jag gillar fortfarande det hon gjorde då, det kommer jag alltid att göra.
Kajsa: Det är bra. Det låter riktigt ordentligt Linda-obstinat ;-)
Vi är lika gamla, Linda och jag, så jag har alltid haft svårt att "se upp till henne", så som jag har förstått att många yngre gjorde. Däremot kände jag igen mig i mycket hon skrev i början av 90-talet. Jag tyckte också att Det här är inte en bok och Saker under huden var bra på många sätt (men det var så länge sedan jag läste dem att jag bara minns att jag tyckte det fanns mycket bra med dem; be mig inte redogöra för vad det var, för det kommer jag inte ihåg längre).
Den svårighet jag har med henne idag är att hon har väldigt svårt att tänka sig att någonting kan vara på något annat sätt än hur hon upplever det. Det ger ett ganska ensidigt perspektiv. Enkelspårigt till och med. De ungdomliga sparkarna var uppfriskande, men vem ska man sparka på när man är uppe på toppen?
Vi verkar visst ha haft exakt samma boksmak i tonåren, för även jag såg upp till Linda Skugge som vore hon övermänsklig. Nu när jag läste om alla böckerna hos dig, så skyndade jag mig att klicka hem Saker under huden och Det här är inte en bok, från bokbörsen. För det är ändå sådana böcker som är kul att ha, och mina är borttappade.
Jag tycker det är så sorgligt hur Linda har anpassat sig till etablissemanget och liksom suddats ut tack vare (inbillar jag mig) typ psykofarmaka. Tråkigt att det ska behöva bli så bara för att man åldras. Men tack för att du påminner mig om hur hon en gång var. Älskar citaten, att de är så mörka. Och ser fram emot fler delar av böcker du gillade i tonåren.
Inte helt otippat så älskade även jag Linda på Expressen fredag-tiden, när hon fortfarande hette Norrman Skugge, men nu är det som att allt hon står för fullkomligt osar av ondska. Nu när jag läser det här kan jag inte låta bli att ångra att jag i besvikelse över vad hon blivit gjorde mig av med Saker under huden. Kanske borde jag ta och skaffa mig ett ex av Lindas samlade.
Intressant fråga om det finns Lindor idag. Spontant tänker jag att de kanske fortsätter vara tysta mustjejer eftersom de knappast ryms bland alla modebloggande bimbon.
Linda har aldrig varit min tjej. Det som är sympatiskt med Linda Skugge är att hon tycks kunna omvärdera saker, byta åsikter, förändras. Det är inte alla som lyckas med det. Oppurtunistisk är ett annat ord att använda som beskrivning, om man vill vara elak. Jag läser sällan Linda (skriver hon överhuvudtaget?) men jag får intrycket av att hon hela tiden uttryckt sina egna åsikter, men att åsikterna förändrats med åldern och erfarenheter.
Jag älskade också allt som Linda skrev när jag var tonåring. Just det där att hon skrev på ett sätt som fick en att tänka "FÅR man skriva så??", det var så befriande.
Hon var verkligen en egen röst då, innan hon blev familjefascist och började spotta på alla ledsna och ensamma tonårstjejer som hade henne som idol.
När Linda hade sin sida i Expressen fredag så mailade jag till henne flera gånger. Hon svarade alltid, var uppmuntrande och drastiskt. Mina mail var med på hennes sida tre eller fyra gånger, jag har ursklippen sparade i ett kuvert någonstans.
Jag var så SJUKT stolt att hon svarade mig och att hon tyckte att jag skrev bra. Att hon ville ha med just mina mail på sin sida.
Jag tror att det finns bloggar som funkar lite som en ersättning för Linda idag, även om de kanske inte är lika stora som hon var då.
Spontant tänker jag på annika Marklund, hon skriver ju en massa om hur det är att vara ung och mobbad och ha ätstörningar och hon verkar lägga sjukt mycket tid på att svara på läsarmail och ha en stor följarskara bland ledsna tonåringar.
Jessica – Jag vet inte om jag egentligen tycker att Skugge har blivit mer en del av etablissemanget nu än vad hon var innan. Hon har väl på sätt och vis alltid varit omhuldad och haft sin speciella plats i medieflödet. En rätt uppenbar sak med Skugge på senare år är ju faktiskt att hon verkar må bättre. Åtminstone skriver hon det själv, att hon har sina barn och sitt hus och att hon känner sig älskad och det är ju fint och bra. För min del får hon gärna steka blodpudding resten av sitt liv om det är vad som gör henne lycklig, men jag tycker fortfarande att hon skrev bättre när hon var ung och arg. Å andra sidan tror jag inte att jag tillhör hennes målgrupp längre.
Johanna – Men borde inte mustjejerna också blogga? Fast det är klart, man kanske behöver få lite distans till högstadiet/gymnasiet först innan man vågar vara ärligt om sånt utan att skämmas.
Anonymous – ”jag får intrycket av att hon hela tiden uttryckt sina egna åsikter, men att åsikterna förändrats med åldern och erfarenheter” – Ja, det låter som en vettig analys.
Anna S – Men gud så gulligt, jag dör! Vad skrev du om? Jag hade också levt länge på en sådan sak om det hänt mig i den där åldern, men jag hade nog aldrig vågat mejla. Vad gäller Annika Marklund och hennes gelikar så har jag dålig koll. Jag har bara varit inne på Annikas blogg någon enstaka gång och då var där nästan enbart bilder på henne själv och hon var sjukt söt och hade gigantiska rådjursögon och tittade fram under nåt paraply i perfekt matchade vintagekläder… kan man verkligen identifiera sig med sådana människor när man är ett litet vilset teen som tycker att man är fulast i världen och att ingen fattar? Jag vet faktiskt inte.
Jag fattar inte att jag faktiskt våga maila henne, men efter första gången blev det mycket lättare, för hon svarade ju och jag blev sjukt glad.
jag minns inte exakt vad mailen handlade om, men förmodligen om varför ingen blev kär i mig eller varför jag inte hade någon kille, och om problem med kompisar. Jag minns att Linda en gång svarade, "det är såna som du och jag som blir något i livet, för vi kämpar".
Fatta vilket svar!
Mitt sextonåriga hjärta höll på att dö av glädje.
Jag håller med om att Annika Marklund mest har foton på sig själv på sin blogg. mMn hon verkar skriva ganska många krönikor om och för tonårstjejer, så jag antar att hon har sina followers.
"Det är såna som du och jag som blir något i livet, för vi kämpar". dör Så himla fint!
Hej! Har hejat pâ "dagens Linda" ett flertal ggr pâ min blogg i höst och kan bara hâlla med ovan om att det mest sympatiska är att fortsätta ha starka âsikter - men att samtidigt lâta dem utvecklas. Hade hon varit "samma Linda" som tonâringen hade hon ju varit patetisk - och som nutida Linda är hon dels en förebild för mânga kvinnor som vill lyckas som vuxna bara genom att visa att hon sätter i verket det hon vill sätta i verket, men hon fortsätter ju ocksâ, apropâ fina svar till tonâringar, med att dels svara dem i sin blogg, dels ha en "Frâga Linda" spalt i tror det är ICAkuriren, med exakt samma "Kämpa pâ, du fixar det"-anda som nämnts här. Självklart kan man vara emot vissa av hennes "sätt" - men just sättet är ju detsamma som "Linda den yngre's", slâ rätt ut - och mycket av trângsyntheten kanske ocksâ kan läsas som vilja till provokation? (Själv läste jag henne inte yngre, men inser alltmer att jag skulle känt igen mig i henne dâ som jag till mycket ocksâ gör idag).
Åh. Total identifikation. Jag måste samla mig lite innan jag kan skriva något vettigt, men jag håller med om allt!
Min Lindas Samlade (som för övrigt är lila) är också understruken typ överallt. Jag ÄLSKADE den som tonåring och läser fortfarande om den lite då och då när jag är hemma i Sverige :-)
