We Tell Ourselves Stories in Order to Live

John och hans kumpaner underhåller sin överdådiga livsstil med hjälp av värdetransportrån och knarkhandel. I det stora huset vid vattnet går Karin omkring och väntar på att John ska komma hem från sin senaste kupp. Karin är Johns flickvän. Häri ligger hennes identitet, härifrån härstammar hennes status.

Karin torkar av den rostfria diskbänken med speciella servetter och är noga med att inte sätta på nyheterna. Allting är väldigt klaustrofobiskt och Karin oroar sig ständigt över att villan ska vara buggad. Inte för att det egentligen skulle spela någon roll, Karin vet ändå ingenting. Hon vill ingenting veta.

Männen planerar och sköter affärerna. Flickvännerna pratar om smink och kläder och låtsas inte se och höra. De arbetar inte. De har inga egentliga intressen. De är snygga och sexiga. Istället för att försöka kontrollera sina pojkvänner lägger de sin tid på självkontroll och kroppskontroll. Allting är yta. Pengar är aldrig något problem. Pengar pratar man inte om.

Ingenting av det som John har gett till Karin, status bland de andra gangsterflickvännerna, ett stort och stilrent inrett hus, möjligheten att slippa jobba, plugga, tänka - ingenting av det där är saker som Karin inte skulle ha kunnat skaffa på egen hand. Hon pallade bara inte. Det var enklare om någon bara gav henne det. Hon ville ha det, inte tu tal om annat, hon har alltid velat ha det, men hon har aldrig haft några ambitioner att själv skaffa sig det. Drömmen var alltid att hitta någon som kunde ta hand om henne. Vilket John gör. Vad är det för fel på det? undrar Karin. Varför får man inte vilja ha det så? Ändå skäms hon lite. Inte över den överdådiga livsstilen, inte över den totala dekadensen, kolan, märkesväskorna - men över John. Arbetarklass-John. 

Karin har förmågan att gå utanför sig själv och se in på sitt liv ur ett annat perspektiv, på grund av sin övre medelklassbakgrund. Hon kan se att John inte läser böcker och reflektera över att John inte förstår syftet med att ha olästa böcker i bokhyllan. Hon kan se John ur andra människors ögon, se vad de tycker och tänker om musklerna och tatueringarna, men hon kan inte få sin mamma och sina systrar att förstå varför hon har valt att leva med en man som John. Dessvärre lyckas inte heller Ramqvist förklara för läsaren varför Karin har valt att leva med John. Vi vet bara att hon älskar honom. Kanske är det svaret.

Karin är ingen feministisk hjältinna. Hon är ingen förebild. Hon har aldrig velat vara det. Hon har aldrig velat vara som sin mamma och sina systrar med sina feministiska dogmer. Hon har aldrig velat klara sig på egen hand, hon har aldrig kunnat se något värde i att vara självförsörjande, i att inte vara beroende av någon. Karin framställs som tom, men hon är inte korkad. Hon ser allt och hon ser inget, hon vet allt men hon bryr sig inte. På så vis speglar hon tidsandan.

Ramqvist prosa är sval och distanserad, men här finns inga dolda isberg under ytan. Varenda känsla är redovisad, varenda tanke, varenda sinnesrörelse, vi får allt: till och med klockslagen. Det är som om Ramqvist förde protokoll. Vi behöver inte fundera kring om Karin kommer att lämna John i slutet eller inte. Vi vet att hon inte kommer att göra det. Inte för att hon inte har någon annanstans att ta vägen, utan för att hon inte vill. Hon har egentligen aldrig velat gå, hon har aldrig varit någon Nora.

Jonas Thente skriver apropå den unga svenska nutidsromanen:

"Jag har aldrig tidigare läst sådana totalt stillastående, tillbakadragna, händelselösa och klaustrofobiska romaner som jag läser numera. Skulle jag sätta en rubrik över den unga svenska romanen så hade det varit: Stasis. Den senaste jag har läst är Karolina Ramqvists utmärkta "Flickvännen", som fick mig att nästan krossa ett fönster bara för att motverka känslan av långsam kvävning i designkläder och plågorna av luftkonditionerade mardrömmar."

En gömd karta med p-piller, tankar på att ha en man som läkargrannen Thomas istället, flera är de revolvrar som Ramqvist placerat på väl utvalda ställen i sin berättelse, men hon avfyrar dem aldrig. De är bara rekvisita, precis som läsaren har vetat hela tiden. Det är väninnan Linda som är den dövstumma indianen i det här mentaldramat. Det är Linda som drämmer ett handfat genom en ruta och rymmer. Karin är den som stannar kvar. Karin är "jaget", det medvetet omedvetna jaget, en nödvändig konsekvens av neoliberalismen. När alla val är fria, när inget val är sämre än något annat, varför välja överhuvudtaget? Varför inte bara låta sig bli vald?

Det är flickvännen Karin som ska göras till en individ och en människa av kött och blod i Ramqvists roman. Som motvikt till alla andra gangsterskildringar där männen är subjekt och kvinnorna blomvaser, antar jag. Initiativet är lovvärt, synd bara att det visar sig att vi inte har missat någonting. Menlösare brud än Karin får man ju leta efter.

"Flickvännen väcker sylvassa frågor om makt och underkastelse och om kvinnor och män i dagens Sverige", står det på baksidan av Karolina Ramqvist roman. Det är väl ändå att ta i. Personligen kan jag inte riktigt bestämma mig för om det är Karin eller John som är ett offer. Förmodligen är det ingen av dem. Eller så kan de båda två anses vara offer i egenskap av västerländska alienerade subjekt.