We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Ryktet säger att det är mycket pappaböcker på gång just nu. Jag tänker i och för sig att det alltid är mycket pappaböcker på gång, eftersom föräldrar är ett sådant enkelt ämne att skriva om. Alla har ju en pappa liksom, det är bara att börja skriva, vem var han, vad gillade han, vad åt han till frukost. (Relevansen för oss övriga dock, den kan man ju diskutera.) Ofta verkar författare som skriver böcker om sina föräldrar känna ett behov av att reda ut någonting, av att få klarhet i saker och ting, av att få en tydligare bild inte bara av den andre, utan även av den andre i förhållande till dem själva (jfr. ex. Le Clézios Afrikanen). Eftersom vi lever i ett samhälle där kärnfamiljen är den nya religionen blir det också så mycket viktigare att bearbeta relationen till sin pappa, ja att ha en relation med honom överhuvudtaget, det spelar ingen roll om han är en slusk eller en quitter (det är han förmodligen, erkänn), han förtjänar ändå en bok. Om inte för annat så för att författare överlag är rätt så jagcentrerade och därmed känner ett konstant tvång att reda ut varenda liten känsla eller konflikt i bokform. (Relevansen, som sagt, den kan diskuteras.)

Överlag verkar människor ha en mer försonlig inställning till sina fäder än vad som är fallet med mödrarna (jfr. Malena Rydells krönika i DN i söndags). En mamma som överger sina barn är det fulaste som finns, men en pappa kan utan problem ge sig ut på sjön och komma tillbaka långt senare med en gloria kring skallen (jfr. Efraim Långstrump). Nu förlåter väl i och för sig barn sina föräldrar det mesta, förr eller senare, men pappor verkar helt enkelt vara lite lättare att förlåta än mammor. En pappa är sällan enbart pappa, han är andra saker också, han har andra världar än den som utgörs av familjen. Han får större utrymme att utveckla en personlighet som inte står i relation till de allra närmaste.

Karlstad Zoologiska handlar till ytan om djur, djur i alla dess former och färger. Men egentligen handlar boken om Hannas Hellquists pappa Lars-Erik.

Hanna Hellquists mamma är mest mamma i den här boken. Hon beskrivs som ganska tråkig men trygg. Hon tycker om djur lagom mycket och har skaffat sig en ny tråkig man som heter Göran, han är dessvärre pälsallergiker. Hanna Hellquists pappa däremot, han är allt möjligt. Hellquist älskar sin pappa. Hon avgudar honom. Han är den störste och den bäste. Visst finns det saker som smärtar i den här boken, små eldflagor som fladdrar förbi och hotar att bränna små hål, men i det stora hela är Karlstad Zoologiska ett väldigt ömsint och kärleksfullt porträtt av en inte helt vanlig pappa. Jag tycker att det är ganska fascinerande att Hellquist inte är mer förbannad på sin pappa, han verkar ju ha varit en uppenbart oansvarig förälder.

Hannas pappa gick till sjöss när Hanna var liten. Många år senare utbrister han inför sig själv och henne att herregud, han åkte ju bara, han övergav ju Hanna. Hanna som var nästan bebis. Men Hellquist är inte ens arg, det var bra som det var, tycker hon, hon har haft en bra uppväxt. Hon hade sin mamma och det funkade. (En annan hade ju varit sårad så in i benmärgen men okej.) Det vilar helt klart ett minnets nostalgiska skimmer över den här barndomen med den här pappan. Hellquist har vuxit upp och fått lite distans till eländet.

Hannas pappa älskar djur. Det gör Hanna också. Därför ägnar de sig väldigt mycket åt detta enda gemensamma intresse under Hannas uppväxt. Att läsa om och att lära sig om djur, att planera inköp av djur, att åka och titta på djur, att köpa djur, att frakta hem djur, att installera djur och att mata och sköta om djur. Till och med smuggla djur genom tullen. Hannas mamma är hjälpsam och syr påsar av lakan som Hanna och hennes pappa ska ha för att kunna frakta hem de exotiska djuren från chartersemestern. Hannas mamma är också hjälpsam ute i pappans stuga, hon åker ut och dammsuger och tvättar pappans kläder, trots att de är skilda, för inte ska väl Hanna behöva vistas i det där klimatet.

Min pappa behöver djur, skriver Hellquist. Har han inga så går han ut i skogen eller ner till vattnet och skaffar sig några. Hanna behöver också djur, när hon flyttar hemifrån för att gå på en folkhögskola i Norrland blir hennes djurlängtan ibland så stark att hon måste gå ner till den lokala djuraffären och lukta på ett eller annat marsvin.

Hanna har ett väldigt handfast tag med djuren som barn och verkar leva i fast förvissning om att om ett djur försvinner (läs: dör) så kommer det snart ett nytt. Och det stämmer ju i den här barndomen, det är ett närmast oändligt antal djur som passerar revy under Hellquist uppväxt (ganska få av dem verkar emellertid stanna under någon längre tid). Pappan däremot, honom är det lite si och så med, ibland är han i Sverige och ibland inte. Först är han ihop med hennes mamma och sedan helt plötsligt är han det inte. Det blir varannan helg som gäller, varannan helg åker Hanna ut till sommarstugan där pappan bor tillsammans med olika sorters djur.

Hanna Hellquist är, liksom jag själv, uppväxt i Karlstad, Värmland. Att vara ungefär lika gamla och uppväxta på samma geografiska plats gör att man får saker gemensamt. Ord, uttryck, ett visst förhållningssätt (kalla det värmländskt, kalla det bonnigt, kalla det vad fan du vill). Det här gör också att jag känner igen alla platser och även flera av de människor som omnämns i boken. En kille som jag gick i samma gymnasieklass som omnämns exempelvis som "eksembarn" och Hannas mammas arbetskamrater är min mammas gamla arbetskamrater.

"Jaa du" berättar min mamma, "Hannas pappa, han gick ju på sjön han! Han var ute på de stora haven, minsann. Kan ju inte ha varit lätt för Lisbeth det där alltså, alldeles ensam med lilla Hanna..."

Karlstad Zoologiska är egentligen inte en roman, den liknar snarare en samling krönikor eller kåserier. Vissa texter är bättre än andra, som fallet är med de flesta krönikesamlingar (fast det här är ju då alltså inte en sådan, det här är en roman, men i alla fall). Ibland kan jag inte låta bli att önska att de enskilda texterna var lite längre, lite mindre lätta och undflyende, jag vill ju komma under ytan på Hellquist. Här finns absolut plats för lite mer blood and guts in high school, om du frågar mig. Hellquist, van vid krönikeformen från DNs "Namn och Nytt", behärskar den korta, kvicka formen ut i fingerspetsarna, hon spetsar den med lite svärta och det färdiga resultatet blir oftast väldigt behagligt, men i det här formatet, där kort text följer på kort text som följer på en annan kort text, känns det ibland lite tunt mellan raderna.

Man kan utan problem läsa den här boken en liten bit i taget, lägga den ifrån sig och plocka upp den när som helst igen, lite senare eller så. Det gör visserligen att alla djur flyter ihop och blir en samling namnlösa individer med likartade förmågor och samma typ av mjuka päls, men det gör inte så mycket. Man läser inte Karlstad Zoologiska för att man är intresserad av djur. Inte egentligen. Man läser den inte för att man är intresserad av Hanna Hellquists pappa heller. Man läser den för att man är intresserad av Hanna Hellquist. Därför att det skrivande barnet nästan alltid är intressantare än den omskrivna pappan.