We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Jag säger som Stina Aronson i Feberboken: "Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner – den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv." Det här är min blogg om böcker och litteratur. Eventuellt med inslag av annat.

ett riktigt fult omslag

Bokhoras senaste fredagsfråga handlade om fula bokomslag. Jag tyckte Alice Sebolds Flickan från ovan (den inbundna utgåvan) och Carina Rydbergs eventuella omslag till Främlingarna, och visst, de är ju fula, men nu tror jag att jag har hittat det ultimata fula bokomslaget. Det fulaste av dem alla.

Jag ger er Alexander Skantzes Tribut:



Sug på den ni, så att säga. Sjukt sunkigt.

Är det någon som har läst den här boken förresten? Jag älskade Skantzes Grattis Gud och Plus Minus Noll (speciellt den senare, vill jag minnas) när jag var ung tonåring, men jag tog mig aldrig igenom Rikets tjänst och efter det blev det aldrig av att jag provade på mer Skantze. 

Tribut är från 2001 och Skantze verkar inte ha skrivit några fler böcker efter den.

Ha ha! Jag tycker Tribut är ett alldeles fantastiskt omslag. Lagom stilrent, lagom plumpt. Kanske är det för att jag läst boken (omslaget passar alltså) och gillat den skarpt. Det är ett slags formexperiment skulle jag säga, där Skantze kan briljera med sin fantastiska språkbegåvning. Även om en som läsare inte alltid hänger med i alla svängarna...



Med med Grattis Gud och Plus Minus Noll håller jag med dig helt och fullt: Otroligt bra!

Haha, ja, fult! :D

Å fy fan!! :-)))))



med din kommentar blir det ju ... ännu värre.