Många människor dör som du av Lina Wolff
Novellsamlingen Många människor dör som du är Lina Wolffs debut och tillika en välskriven, stilsäker och konsekvent sådan. Inledande novellen Ingenmansland får mig dock till en början att misstänka att här väntar mig en sämre svensk version av danska Naja Marie Aidt eller franska Claire Castillon, men det visar sig att jag har fel. Lina Wolff har, debuten till trots, en egen ton. Lina Wolff vill också någonting annat med sina noveller. I efterhand är det faktiskt bara Ingenmansland som inte riktigt verkar höra hemma i samlingen. Kanske för att perspektivet är annorlunda i denna novell än i de övriga.
Många människor dör som du är en mycket passande titel på denna lågmälda novellsamling. Det är en titel som är både vacker och som återspeglar novellernas grundtematik så väl. "Många människor dör som du" är ett konstaterande. Ett accepterande. Så flyter Wolffs noveller också fram som ett stilla resignerande inför det oundvikliga. Döden är ett återkommande tema. Här finns spindeln som tynar bort på insidan av glaset, gorillan som rymmer från djurparken och skjuts till döds i ryggen, gorillafrun och barnet som självdör när de åter fångats in och satts tillbaka i sin bur.
Novellerna befolkas av ett allomfattande vemod och häri ligger också deras skönhet. Jag skulle inte kalla det sorg, men här finns någonting grått, smutsigt, lätt uppgivet som vävs in i texten på ett till en början knappt märkbart vis. Med hand blir mönstret tydligare och helheten mer gedigen. Lina Wolff skriver om människan. Den lilla människan, hon som inte nödvändigtvis är jättesympatisk, men inte heller ond. Här finns ingen vilja att dra saker och ting till sin spets, vända ut och in på eller på riktigt skaka om. Lina Wolff vill snarare visa på det vardagliga i det ovanliga. Vardagens tristess som belyses med hjälp av människor och händelser som sticker ut. I slutändan är allting ändå som vanligt. I slutändan sker inga mirakel, inga livsomvälvande händelser. I slutändan är vardagen konstant. Allt är som vanligt, som en av novellerna heter. Och sedan dör man. På det ena sättet eller det andra.
- Att det kanske är så man gör. Med andra människor menar jag. Man kanske stympar varandra och ja, om det är så, då är ju...
Meningen blev hängande i luften. Jazmina Flores fortsatte att titta på tulpanerna.
- Jag vet inte, sa hon till slut. Det finns ju praktiska anledningar också till att man låter sig stympas. Det är billigare att betala en hyra tillsammans, än två på varsitt håll.
(ur novellen Krönika över en oplanerad trohet)
Det fina med Wolff är att hon vågar vara lite tråkig. Hon vågar stundtals låta novellerna flyta ut i meningslöshetens ingenmansland, istället för det ingenmansland som ligger i det alltför absurda, det tillspetsade, det lätt hysteriska. Lina Wolff betraktar på avstånd, utan att ta ställning. Hon moraliserar inte som Naja Marie Aidt. Hon tar inte alltid den enkla vägen som Claire Castillon. Hennes texter är, liksom titeln, ett konstaterande snarare än ett anklagande. (Många människor dör som du. Livet går vidare.) Jag tycker att Lina Wolff har skrivit en riktigt behaglig novellsamling.
Lina Wolff. Foto: Kennet Ruona
- Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lider just så mycket som man själv.
- Och sen?
- Sen dör man.
(ur novellen Många människor dör som du)
