Döda paret och deras ”vänner” av Joakim Pirinen
Joakim Pirinen rör sig i sitt senaste seriealbum hela tiden i gränslandet mellan samhällskritisk ironi, pubertal humor och existentiell ångest. Han experimenterar med former och mönster och prickar och streck och liknelser och metanivåer. Han kommenterar texten och blir själv kommenterad av den. Allting kommenterar allting hela tiden, allting är en blinkning till någonting annat. Döda paret och deras "vänner" spretar åt alla håll och kanter samtidigt och ibland verkar Pirinen själv inte riktigt veta vad det är han vill göra eller vad det är han vill säga. Han kanske inte vill säga något alls, eller så är det just det han vill. Stundtals känns albumet som ett enda stort postmodernistiskt experiment.
Ändå finns här någonting som skaver. Jag tycker mig ana en viss desperation både i Pirinens tecknande och i hans texter. Joakim Pirinen verkar överlag vara rätt trött på sig själv och det skiner igenom, humor och bajsskämt väger inte upp.
"Döda paret" är en man och en kvinna som saknar händer och fötter, de går omkring i någon sorts sadomasochistiska utstyrslar och hatar livet och varandra. Egentligen ser de ut som du och jag men de kan inte längre se varandra som något annat än döda dockor, förklarar den hjälpsamme serietecknaren Pirinen, som gärna blandar sig i sina egna serier. Här finns också det verkligt Döda Paret; två skelett som vill skiljas.
Döda paret och deras "vänner" består av en mängd olika serier, vissa korta, andra lite längre. Det finns ingen tydlig gemensam nämnare och egentligen ingen röd tråd heller. Eller, snarare är det väl Pirinen själv som är den röda tråden.
I titeln Döda paret och deras "vänner" har Pirinen valt att sätta citationstecken kring vänner. Så är det med det mesta i det här albumet. Även om citationstecknen inte alltid fysiskt sitter kring ord som kärlek och kärnfamilj och meningen med livet så sitter de på något vis där ändå. Pirinen är inte lika enkel och direkt som exempelvis Sara Granér, vars texter alltid kan läsas på tvärtomspråket. Om Sara Granér skriver att neoliberalism är vackert så menar hon att det inte är det. Sara Granér är väldigt enkel att förstå, Pirinen däremot är inte lika självklar. Döda paret och deras "vänner" är ett ironiskt album, men stundtals är det svårt att sätta fingret på vad det är som Pirinen egentligen ironiserar över, är det samhället eller honom själv? Eller honom själv i samhället?
Joakim Pirinen är ingen vanlig serietecknare, han är snarare någon slags seriekonstnär. I mitten av seriealbumet återfinns därför "en liten personligt hållen konstutställning", bestående av Pirinens bilder och omslag som refuserats. En av bilderna utgörs av ett myller av uppmaningar och uttryck och i mitten står med stora bokstäver "ALLT GÅR ATT FÖRKLARA INGET GÅR ATT FÖRSTÅ". Lite så känner jag inför Pirinens serier.
Intressant reflektion. Jag blir nyfiken och ska ta mig en titt på albumet. Allt gott. /J
