We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Jag håller för tillfället på med en omläsning av Per Lindebergs mycket omfångsrika bok Döden är en man, om styckmordet och drevet kring "Obducenten" och "Allmänläkaren". Det är väldigt fascinerande att upptäcka hur annorlunda jag upplever boken den här gången, till skillnad från hur jag tänkte kring den första gången jag läste den, för 6-7 år sedan.

Alltså, vilken antifeministisk känga den här boken är! (Det minns jag inte alls att jag tänkte på sist det begav sig.)

"Det som på ytan såg ut som en brottsmålsprocess skulle komma att bli en politisk rättegång och ett pilotfall för den militanta svenska feminismen."

För det första: Jag tycker alltid att det är lika intressant att läsa om när "feminismen" har gjort någonting, som om den hade ben och kunde göra saker på eget bevåg - Vad menar man? Vem? Vad? Vilka? Hur då? Ursäkta mig men var finns den egentligen, "den militanta svenska feminismen", står dom i gula sidorna eller, kan man anlita dom om man behöver hjälp med någon jobbig misogyn jävel? Jag vill väldigt gärna komma i kontakt med "den militanta svenska feminismen", så om du tillhör den och vet var den håller hus, vänligen hör av dig!

För det andra: Det är också intressant att studera hur "feminismen" i vissa lägen verkar vara hur muskulös som helst och få precis som den vill, i det här fallet tydligen påverka domstolar så till den milda grad att domslutet blir ett annat än vad det annars skulle ha varit (verkar det helt rimligt?), medan den i största allmänhet annars inte lyckas åstadkomma speciellt mycket alls. Snarare känns det väl som om "feminismen" är en viss typ av människors favoritskällsord. 

Vänster ska man inte vara heller, tydligen. I princip varje gång Lindeberg nämner Christian Diesen så känner han ett tvång att nämna att denne är vänstersympatisör. Ganska många olika jurister och advokater nämns vid för- och efternamn i den här boken, men det är endast Christian Diesen som omnämns som vänsterjurist. Vänsterjuristen Christian Diesen som skriver i Proletären. Övriga jurister omnämns endast som jurister (Jag vet inte ens vad en "vänsterjurist" är för något. En jurist är väl en jurist.)

Att Norstedts inte ville ge ut Döden är en man förklarar Lindeberg med förlagschefen Svante Weylers bakgrund som redaktör för Ord & Bild - "den intellektuella vänsterns ledande forum" och förlagets andreman Dan Israels bakgrund i Ordfront - förlaget som grundats "för att den unga arga vänstern skulle kunna nå ut till folket".

Så om ni undrade vad som hände där; nu vet ni!

Det är intressant hur Lindeberg ger sig på "medierna", man kan vid en genomläsning av Döden är en man lätt få för sig att det är journalistkåren som fått "Obducenten" och "Allmänläkaren" misstänkliggjorda i en sådan omfattning att de förlorat sina läkarlegitimationer. (Framförallt är det den militanta feministen Hanna Olssons fel, tydligen. Hon verkar ha dömt i alla instanser själv.)

Nu är det väl ändå Tingsrätt och Kammarrätt som har sett till att de båda läkarna inte får praktisera medicin, jag menar, det är väl de som ska ha skiten om någon? Har inte herr Lindeberg ändå lite väl stor tilltro till medias genomslagskraft i domstolarna?

I princip alla journalister är förresten vänster, enligt Lindeberg.

Nu har ju ändå Lindeberg vissa poänger i sin bok, "Obducenten" och "Allmänläkaren" har, med stor sannolikhet, faktiskt blivit utsatta för ett justitiemord, vilket naturligtvis är totalt förjävligt.

Att "Obducenten" och "Allmänläkaren" har blivit utsatta för ett justitiemord beror däremot inte på att svensk media är vänster, det är heller inte den så kallade "militanta svenska feminismens" fel. Ansvaret ligger på domstolarna som inte har gjort en vettig bevisvärdering, och på att vissa vittnen uppenbarligen inte talade sanning (vilket också borde ha utretts i domstol). Det är hos dessa personer ansvaret ligger. Ansvaret kan inte ligga någon annanstans.

  Döden är en man kom härom året ut i en bearbetad och uppdaterad pocketutgåva. 

Jag försökte få en viss golden retriever att posera tillsammans med Hanna Hellquists bok Karlstad Zoologiska men hon var, som ni ser, inte särskilt samarbetsvillig.

Hanna Hellquist är ju annars faktiskt ett lysande exempel på en författare som gillar hundar (apropå min alltför sparsamt uppdaterade följetong "författare med hundar"). Tyvärr är min kamera alldeles för dålig för att kunna föreviga någon bild från bokens insida (där Hanna poserar med hundar, kaniner, apor och annat, fint!). Hursomhelst, det är väl inte tid att skriva något utförligare om den här boken ännu, jag har inte ens hunnit läsa den, men det känns ju ganska givet att jag kommer att gilla den.  

Vad vi kan koncentrera oss på så länge är det snygga omslaget. Very 80-ish att ha sin egen bild på omslaget, det gillar vi! Mer sånt!

Fortsättning följer i mars!

Isabella Varricchios debutroman Pioner är mycket på en och samma gång. Jag blir inte klok på den. Stundtals är den mer eller mindre obegriplig, andra gånger övertydlig, väldigt ofta obehaglig. Den är ganska fascinerande. Jag är imponerad och äcklad samtidigt.

Varricchio ger oss huvudpersonerna: Helena och Diana, två unga kvinnor på semester i ett varmare klimat (Grekland). Vi får rekvisitan: Solstolar, bikiniunderdelar, badtofflor och blött hår. Vi får intrigen: De äter frukt och yoghurt, läser böcker och skriver dagbok, handlar halsband på basarer. De lär känna några killar och Helena ligger med den ena av dem, "den rödhårige", något Diana reagerar närmast fysiskt mot. Hotellägarnas dotter simmar fram och tillbaka i hotellbassängen.

I övrigt händer ingenting, händelser är utbytta mot blickar och reflektioner kring saker som redan hänt, är på väg att hända eller som skulle kunna hända. Ständiga replikskiften. Allting är dialog.

Stranden porträtteras som en arena för avklädning, där männens blickar är direkta och omöjliga att frånkoppla. Som ett videoinslag på repeat tillbringar de båda unga kvinnorna sina dagar i varsin solstol på stranden, kryssar mellan kroppar för att nå det svalkande vattnet och kommer upp igen som på en scen av naket kött. Samtidigt är de själva voyeurer, ingenting undgår dem: de självuppoffrande mammorna, de fysiskt aktiva männen, kvinnan som läser samma Harlequinroman om och om igen, de ständigt uppklädda bofasta kvinnorna. Deras samtal är en slags ständig dissektion av omgivningen och dess aktörer.    

Recensenterna skriver att det här är en bok om kvinnlig vänskap, som om det existerade ett tydligt urskiljbart fenomen nämnt så. "Kvinnlig vänskap", tala om tom signifikant. Jag säger att den här boken handlar om makt, hur den styr relationer, självbild, blickar. Varricchio är besatt av blicken och seendet, som en metafor för förhållanden av över- och underordning. Hon låter kameran bli ett operationsinstrument; en skalpell.

"Jag ska utveckla seendets praktik, det som vill bli sett går aldrig att undgå. Omvärlden lämnar mig aldrig ifred, låter mig aldrig vara likgiltig. Jag vill att blicken ska föda ordningen."

Helena och Dianas vänskap är klaustrofobisk och inavlad, den pressas samman mot sig själv och blir tjock och trögflytande, som sololja. Den stelnar i en märklig formation. Det är så här vi är, menar Diana, som är "du" till Helenas "jag". Det är så här vi är och det är detta som vi tycker. Vår vänskap är av en alldeles särskild sort. Den är större än oss båda tillsammans.

Mannen blir den yttre fienden, hotet mot den kvinnliga gemenskapen, en väg ut men också en återvändsgränd. De båda kvinnorna föraktar honom, det är en välkänd lek, men de kan inte frikoppla sig själva från blicken, de kan inte kliva ut ur bilden. Identiteten är flytande men övertygelsen bergfast. Krampaktigt så.

"Vi var tvungna att förstå att de som ville se de såg och att det enda vi kunde göra var att själva göra likadant. Den som vill se måste också vara beredd på att få se. Senare förstod jag att detta var fel, att det istället handlade om en utsorteringsprocess, som kunde förfinas, effektiviseras, så att högsta nivån till slut gick att nå utan att passera alla de lägre; de skitiga och avslöjande. Jag skulle inse att seendet var en upplärd praktik som allting annat."

Helenas utbrytningsförsök slår tillbaka mot henne själv, hon kan inte bemästra den andre, "den rödhårige", när hans begreppsmässiga ramar är andra än hennes, hans blick är hela tiden någon annanstans. För att återvinna jämvikten låter hon i ett barnsligt utfall av något slags hämndbegär sin åtrå riktas mot barnet i poolen.

"Du hade vaknat och även om det kändes dumt kunde jag ändå inte låta bli att fråga: "Ska jag skämmas, ska jag strunta i det, hur ska jag förstå hennes totalt avslappnade gest, är min blick så fullkomligt harmlös?" "Du är bara en kvinna som betraktar en annan kvinna."

Varricchios roman består av nedslag i bestämda situationer, men vi får oss aldrig hela historien till handa. Det är svårt att säga var vi landar, vilken Varricchios slutsats är. En svaghet i romanen är Varricchios uppenbara vilja att säga så mycket på en gång. Det blir lite forcerat. Samtidigt som Varricchio vill skriva om vänskapsrelationer och bygga upp en dialogroman, vill hon även diskutera frågor om makt, om relationer mellan könen.

Jag förstår mig inte riktigt på mellanspelen, som utgörs av någon sorts surrealistiska, psykedeliska drömbilder (kanske är de minnen, kanske är de fantasier, vi vet inte). Fragment av tankar, drömmar, oro, hallucination, och vad mer? Det är många uppfläkta sköten, otaliga lår som bänds isär, händer och tillhyggen som sticker, petar, river, gräver efter någonting. Varricchio låter allting blir pornografiskt, verkligen allting. Efter ett tag blir det ganska tjatigt.

Sedan har vi dialogen, poetisk utan att vara lättsmält, ofta upphackad. Den kan verkligen inte anklagas för att vara socialrealistisk, diskbänksärlig, den är snarare lite för citatvänlig, på ett närmast ängsligt sätt. Dialogen är utformad som en sorts kraftmätning de båda unga kvinnorna emellan. Den är knappast jämlik. Jag tycker att det finns en kyla i berättelsen, en brist på känsla som härstammar från de framhackade dialogduellerna, en sorts utebliven ömsesidighet, förståelse. Kanske läser jag in saker som inte står där.

Aldrig får jag dock känslan av att Helena och Diana är verkliga människor, som lever och frodas och talar och möts och skiljs och äter aprikoser. De är väldigt mycket personer i en bok; uppdiktade. Det behöver inte i sig vara ett problem.

En annan sak jag inte förstår är varför de båda unga kvinnorna ständigt ägnar sig åt att plåga insekter, alla uppochnervända skalbaggar som de låter torka till döds i solen, och alla små kryp som krossas mot stengolvet, vad handlar det om?

Att låta en romangestalt plåga djur är ju annars ett klassiskt exempel på en författares vilja att framställa sin skapelse som empatistörd och eventuellt sinnesrubbad. Det känner Varricchio med all säkerhet till, så vad är det frågan om, vad vill hon säga mig? Jag tycker att det känns överdrivet. Typiskt debutantigt.

Vissa saker är återkommande hos unga debutanter, som det här med att indela sin roman i olika delar, I, II, III, till synes utan anledning. Tycker man att det är romantiskt? Vill man ge sken av en större tanke bakom? Ofta känns det dessvärre så ogenomtänkt, så onödigt.

Men Varricchio är ingen random debutant, hon är ganska vass. Jag tycker att hon är en väldigt intressant ny författare, fortfarande lite för skarp i kanterna förvisso, men jag kan tänka mig att hon bara kommer att bli bättre, så fort hon lär sig att renodla sin tanke. Hon måste bestämma sig för vilken berättelse det är hon vill berätta, vad det är hon försöker bygga upp och skapa, och vem hennes tilltänkte läsare är.

Feminister har oftast ingen humor, men det har Sara Granér. Kul för henne, ännu roligare för oss andra. Av någon anledning blir kombinationen feminism och kultur ofta så jäkla tråkig. Jag menar, nämn senaste gången begreppen "feminism" och "nyskapande konst" nämndes i samma mening av någon som visste någonting om någonting. Det är som om alla feministiska kulturproducenter där ute lider av något slags Lukas Moodysson-komplex*. Till det säger jag som jag brukar säga: Släpp sargen!

För som Emma Goldman sa: "If I can't dance, I don't want to be part of your revolution."

Det är bara lite Aids är Sara Granérs seriealbumdebut, men hennes enrutare känns igen från bland annat bokhora och diverse tidningar. Mellan debutens mjuka pärmar återfinner vi dagismoraliserande uppmaningar på en utvecklingsstörd prosa blandat med skruvad humor, barnteckningar gone wild, ett myller av små djur (och turtlar!) och så någonstans mitt i det hela en klick svidande samhällskritik. (Den senare är kanske inte så särskilt nyskapande, men å andra sidan, det är ju inte heller samhällsproblemen.) Allt detta har lagts i en mixer och märk väl; det blir inte pannkaka av alltihop, vilket ju torde förtjäna en eloge.

Tilltalet är infantilt och hennes figurer likaså, allting är oproportionerligt, snett och vint. Sara Granérs figurer kan inte direkt anklagas för att vara de vackraste i serievärlden, vissa serier verkar dessutom vara tillverkade med en tuschpenna som håller på att ta slut, aj vad ont det gör i det estetiska ögat! Jag gillar emellertid det där stundtals väldigt plottriga intrycket som vissa serier ger, där små djur vandrar upp och ner kring rutan och djuren med kryss för ögonen som ligger under jorden är så fina.

Bloggen Läser och Funderar frågade sig för ett tag sedan varför Sara Granérs seriestrippar är så fula: "Kanske är det småborgerligt och imperialistiskt att teckna "fint"? Är fina teckningar sämre?".  Jag har ingen aning om huruvida Sara Granér ser på sitt tecknande som ett brott mot konventionell serieteckning eller ett brytande av tvingande konstnormer. Det får vara hur det vill med den saken. Jag tycker att björnarna och grisarna är ganska charmiga.

Det är bara lite Aids kan ses som en motreaktion mot den borgerliga alliansens politik. Där Reinfeldt och gänget ser dörrar öppnas ser Granér och hennes likar samma dörrar stängas. Det är mycket ansvar som ska tas för saker som är svåra att ansvara för, mycket "du får väl ändå skylla dig själv om du-" och "hur skulle det se ut om alla-".

Under ytan vilar ett slags loserkomplex, den där lilla insikten om att man kanske inte kommer att bli så där alldeles lönsam när man blir stor. Och hur försvarar man då sitt människovärde? Med galghumor, naturligtvis. Och ironi.

Jag tycker mig också ana en känga mot vår tids mest irriterande fenomen - livscoachen/mentorn - för här finns alltid en björn, turtle eller något annat lämpligt djur till hands för att komma med lite visdom eller bara ett uppmuntrande genmäle i stil med att det kunde ha varit värre, det är ju bara lite aids! Se det som en utmaning! Och livet må vara meningslöst, men det är ju inte meningslösare än något annat!

Det är bara lite Aids känns som ett nödvändigt motgift mot den neokapitalistiska livslögnen där ute, som en sur och illaluktande liten butter tant som hänger dig i hälarna och inte går att skaka av sig. Sara Granér är en liten Don Quijote för alla oss som inte tycker att "entreprenör" är världens vackraste ord, en Stewie Griffin för alla oss som inte kommer att bli företagsledare när vi blir stora.

* Är det bara jag eller har det varit väldigt mycket Lukas Moodysson-antipatier i den här bloggen den senaste tiden?

Jag knarkade alla böckerna om Catrine Da Costa-fallet för några år sedan och det är en aktivitet som jag verkligen kan rekommendera. Ingen av dem håller ju, så klart inte, men herre min gud så spännande. Jag kan diskutera det där i timmar! Dessvärre verkar ingen annan i min närhet känna samma engagemang inför fallet. Nåväl. Anders Agell hade i alla fall intresserat sig, det vet jag, synd att vi inte kan samtala han och jag.

I alla fall. De ska dna-testa den där döde "slaktaren" nu. Det är ju fantastiskt spännande. Per Lindeberg måste ju ha gått upp i brygga när han fick höra det! Kan de inte få tag på lite dna från "arkitekten" också, så att även Lars Borgnäs kan få lite vatten på sin kvarn. Han fick ju så mycket skit för sin seriemördarteori (med all rätt i och för sig, den var ju helt hysterisk) att han torde vara i stort behov av lite vänlig uppmärksamhet.  

En sak som jag dock har funderat över, apropå den där handduken med hårstråna på, är varför Lars Borgnäs i sin bok Sanningen är en sällsynt gäst skrev att den där handduken var försvunnen. Handlar det om dålig research eller ljög någon för honom? Eller har handduken bara hux flux  kommit fram igen? 

Boktips för den som har lust att fördjupa sig i frågan:



Catrine och rättvisan av Hanna Olsson
Döden är en man av Per Lindeberg
Sanningen är en sällsynt gäst av Lars Borgnäs


UPPDATERING:
1. "Arkitektens" DNA har redan kollats upp. Det gick inte att få något svar.
2. DNA från handduken fanns bevarat.
3. Det verkar inte som om de kommer att få något DNA från den döde "slaktaren".

Ouija board, ouija board, ouija board
Would you work for me ?
I have got to get through
To a good friend
Well, she has now gone
From this unhappy planet
With all the carnivores
And the destructors of it

(Morrissey)

Styggelsen är en obehaglig liten bok om människor inmurade i väggen, källarhålor i stil med Dutrouxs, övergrepp, urgröpta ögonhålor, livremsmisshandel (det är ett ord enligt word!) och annat smaskigt i den genren. Lägg till gengångare, klärvoajanta barn, ouijabräden, spiritistiska sällskap, paranormal aktivitet och dammiga sjukhuskulvertar så har du Amanda Hellbergs roman i ett nötskal. Styggelsen passar säkert som handen i handsken för alla som gillade HBO-serien Carnivàle, själv tyckte jag att den serien var segare än en rågummisula och med andra ord är inte det här direkt min cup of tea. Jag har ett flertal invändningar mot den här romanen, framförallt har de dock med själva hantverket att göra. Att jag sedan avskyr karnevaler, cirkusar, allting övernaturligt och hela skräckgenren som sådan är en annan femma. 

Framförallt tycker jag att romanen känns lite, hur ska jag uttrycka det, manierad. Den känns mer som ett försök att skriva som någonting än ett försök att faktiskt skriva någonting, den känns inte så originell helt enkelt. Jag får en känsla av att Hellberg har haft en idé om vilken typ av roman hon velat skriva och att hon sedan har försökt göra det så troget originalet som möjligt, vilket blir ett slags härmande snarare än något eget.     

Jag kan också tycka att huvudpersonerna är lite platta, lite lätt seriefigursaktiga. Styggelsen är ju en förhållandevis tunn roman och med tanke på det stora antalet händelser som ryms mellan dess pärmar återstår inte så mycket papper för att teckna gedigna personporträtt och utveckla historia och motiv. På kort sikt bygger Hellberg upp en obehaglig stämning byggd på förväntansångest genom att endast antyda, men i längden blir det för mig som läsare svårt att ta in så mycket elakhet och illvilja på en och samma gång utan att ha någon form av psykologisk ram att arbeta med. Det hela gör att huvudpersonerna blir en aning endimensionella, och det samma gäller för romanen i sig. Det blir någon slags grundskoleuppsats av det hela, och det är inte ett särskilt gott betyg.

Att Hellberg till råga på allt valt att blanda in övernaturliga inslag (spöken som hämnas och dylikt) i bokens andra del är definitivt spiken i kistan för den här romanen. Varför alla dessa övertydliga skräckinslag, Hellberg? Jag kan leva med spöklik stämning och kusligheter och skeva fönsterkarmar och gnisslande dörrar (eventuellt) men när Lilla spöket Laban gör entré går det bort för mig. Tydligen har Amanda Hellberg tidigare skrivit barnböcker och frågan är om hon inte borde ta och fortsätta med det, jag kan tänka mig att hon gör det riktigt bra.

Sara Shamloos extremt tunna prosalyriska debut Gloria synes till det yttre handla om idoldyrkan, liksom någon form av sjukdom, men främst det första. Kanske är ätstörningar med i bilden, kanske inte. Shamloo skriver sparsmakat och ögonblicksexakt. Ändå är allting dunkelt. Att läsa Gloria från pärm till pärm tar inte ens en timme (lite konsumentupplysning där) och känslan efteråt kan formuleras som ett frågetecken. "Shamloo lyckas förmedla ett fysiskt illamående" skriver Sabina Ögren i Borås Tidning. Verkligen? Själv känner jag ingenting.

Tyvärr, det är alldeles för distanserat för mig, jag får inte ordning på metaforerna, jag är inte ens övertygad om att det faktiskt är metaforer det handlar om. Den unga flickan i Gloria kan i en passage inte längre se, och jag tolkar det som att hon blivit bländad av någonting och jag läser det hela som någon sorts religiös upplevelse, men tydligen är Shamloo själv synskadad och då tänker jag att det kanske ska läsas precis som det står. Men det är inte självbiografiskt, vad jag förstår. Och bandet som huvudpersonen i Gloria älskar är inte Take That.

Recensionerna av Gloria verkar överlag ha varit relativt positiva, även om fler än jag verkar ha haft svårt för att se det egentliga skeendet framför sig. Det är ju nu inte nödvändigt att kunna göra det, om man tänker efter, men språket är ju inte ens vackert så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Det blir helt blankt i huvudet. Jag förstår mig verkligen inte på prosalyrik, jag kan inte se poängen i det. Jag säger som Charlotte i Sex and The City: "I'm very into labels. Pick a side and stay there!"

Jag förknippar idoldyrkan med neon, glitter, rosa och grönt ljus om vartannat och dunk-dunk-dunk precis som hjärtat och handsvetten och papperet blir alldeles vått intryckt längst där inne i handen och påskliljor och nallebjörnar och kanske trosor med hjärtan på, men Gloria är inte alls som det. Gloria handlar snarare om kvistar och omöjligt väder och grå betong och hårstrån som växer inåt. Det går inte ihop för mig. Jag är ledsen, Sara. Men jag är nog ändå inte your targent audience, så det spelar ju ingen roll vad jag tycker. 

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."

Ann Heberleins självbiografiska självmordsbok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är så brutalt ärlig att den stundtals gör ont att läsa. Jag sitter i Pufendorfsalen på Juridiska Fakulteten i Lund och får tårar i ögonen när jag läser de sista kapitlen. Så jävla, jävla sorgligt. Så totalt i brist på a happy ending. Vad kan jag säga som inte är ett hån mot smärtan?

Vissa dagar är viljan att få slippa leva starkare än kärleken till barnen, skriver Heberlein. Det är väldigt modigt av henne att kunna skriva en sådan sak. Ändå genomsyras boken av kärleken till barnen, till mannen, till familjen, flocken. Det är så sjukt jävla sorgligt att det kanske inte är nog, att det kanske ändå inte riktigt räcker till för att hålla Heberlein vid liv.

Jag tycker mycket om de delar av boken som handlar om Ann Heberlein själv, de är anledningen till att jag läser den här boken överhuvudtaget. Ann Heberlein som offentlig person är jag mindre förtjust i och de partier av boken där Heberlein diskuterar bl.a. vansinne ur ett filosofiskt och moraliskt perspektiv kunde jag ha varit utan. Heberleins syn på Foucault kunde jag ha varit utan.

Heberlein skriver (som kritik mot Foucaults Vansinnets historia): "Men jag vägrar att gå med på att min psykiska sjukdom skulle vara "konstruerad". Min ångest är i högsta grad verklig. /.../ Min ångest skulle inte vara mindre smärtsam om den var mer socialt accepterad. Den försvinner inte, lika lite som cancer eller epilepsi eller hiv försvinner för att vi pratar om det. /.../ Det handlar om liv och död. Det är på allvar."

Är inte det en väldigt vulgär tolkning av Foucault? Med tanke på att Heberlein tidigare i boken har citerat La Rochefoucaulds "människor skulle aldrig förälska sig om de inte hört talas om kärlek". Foucaults tes att "galenskapen" är någonting socialt konstruerat innebär ju inte i sig att det vi kallar galenskap inte är högst verkligt och reellt. Det är klart att det är.

(För övrigt så skulle ju ingen vettig människa upphöja Foucaults verk till lag och få för sig att släppa alla våldsverkare och galningar fria. Tror Heberlein seriöst att det var vad Foucault ville?)

Ibland tror jag att vissa människor missförstår Foucault med flit.

Heberlein skriver att hon är rädd för havet, hon är rädd för rymden, hon är rädd för allting som saknar ett väldefinierat slut, för allting som är oändligt, det skrämmer skiten ur henne. Allting måste kunna lösas, allting måste ha ett färdigförpackat svar, det måste vara svart eller vitt, ont eller gott, och om det inte är det så måste det bli det. Det verkar rätt jobbigt det där, att känna ett behov av att förhålla sig så fyrkantigt till allting.

Hon skriver: "Ett etiskt system måste konstrueras så att världen ryms inom dess ramar, inte tvärtom. Världen kan inte pressas in i ett etiskt system, hur snillrikt det än är. Det är den kantianska etikens stora problem. Jag dras till Kant. Till pliktetikens förföriska enkelhet. Dessvärre är tillvaron sällan så enkel. Alltför sällan."

Heberlein verkar nära en dröm om något slags självklarhetens naturtillstånd, kanske ett tidigare samhälle med givna roller. Och ändå inte, för frihet är ju viktigt. Jag tycker att det är intressant att hon på ett sätt försöker att förkroppsliga, göra verkligt de "sociala konstruktionerna" som hon hatar, samtidigt som hon försöker att begreppsliggöra sin oförmåga att leva ett hanterbart liv genom en analys av det socialt konstruerade samhället (all dess onödighet, dess dötid).

Hon skriver: "Jag söker det koherenta men inser att mitt eget tänkande ofta präglas av paradoxer. Är inte det oundvikligt?"

Vill vi inte alltid ha det som vi inte kan få? frågar sig Heberlein. Själv suktar hon efter normalitet ("Det är ett bra ord. Normalitet."), eftersom den är någonting som hon är utestängd från, något hon aldrig kommer att kunna uppnå, och hon vet det. Heberlein skriver att hon aldrig varit så lycklig som då barnen var små, innan de började på dagis, då hon ägnade all sin energi åt att hålla dem vid liv.

Hon skriver att hon ibland önskar att hon var en höna. Hon skriver att hon tycker att de verkar leva bra och hanterbara liv.

När Ann Heberlein är självbiografisk är hon fantastisk, hon skriver på en knivskarp prosa som klingar vackert och brutalt sorgligt, den går rakt in i benmärgen på mig. Å andra sidan är Heberlein stundtals så väldigt kompromisslös i sin argumentation. Jag kan verkligen hata sånt. Att vara kompromisslös är ju som vi alla vet något som vi bara uppskattar hos människor som delar våra egna uppfattningar och åsikter. I alla andra fall är det ju bara jävligt irriterande.

Gravid - något bara kvinnor kan handlar om precis just det som den säger att den handlar om: graviditet som ett kvinnligt görande. Oavsett om vi ser på det ur ett poststrukturalistiskt, strikt biologiskt, moralfilosofiskt eller kanske politiskt perspektiv så är det lik förbannat något som kvinnor gör, och något som män inte gör. Är det problematiskt? Inte nödvändigtvis. Bör det problematiseras? Well, of course!

Ulrika Lorentzis bok är en liten partsinlaga kring frågan (frågorna?) om graviditet, normer, sexualitet och (biologiskt liksom socialt) kön. Materialet bygger främst på intervjuer, uppblandat med egna funderingar, lite genusteori och en dos populärkultur. Mixen blir en lättläst feministisk introduktion till graviditet och moderskap.

Jag tycker att Kajsa Ekis Ekmans DN-recension av Ulrika Lorentzis bok är väldigt märklig. Lorentzi är besatt av normen, skriver Ekis Ekman. Jag har ingen aning om vad hon menar med det, jag tycker inte att Lorentzi dissikerar normen tillräckligt.

Hon skrapar mest lite på ytan, funderar lite, för att sedan bara släppa ett ämne och gå över på nästa. En stor del av boken handlar istället om hur fantastiskt det tydligen är att vara gravid, det är en period i kvinnans liv som beskrivs för sällan och för dåligt, menar Lorentzi. Verkligen? Har hon läst Elfriede Jelineks Älskarinnorna? Där barn som kommer ut ur mödrar beskrivs som maskar som tittar ut ur äpplen (haha, lätt äckligaste metaforen i sin genre!).

Väldigt få kvinnor som haft komplicerade graviditeter och förlossningar kommer till tals, istället upprepas det ständigt hur fantastiskt det är att vara gravid, speciellt den intervjuade Ebba Witt-Brattström (med sin psykoanalytiska mumbojumbo) är inne på den linjen. Är Lorentzi rädd för att framstå som graviditetsnegativ månne? (hemska tanke!)

Lorentzi verkar vara lite rädd för att framstå som något överhuvudtaget. Jag tycker att Gravid - något bara kvinnor kan är ganska intetsägande. Jag funderar lite kring syftet med boken, samtalet förs på en, genusteoretiskt sett, ganska låg nivå, och så fort det blir lite komplicerat (vilket är det samma som intressant) så stannar Lorentzi upp och frågar blir det för krångligt nu? Nej! vill jag skrika, det blir det inte! Krångla mer! Krångla till det! Men det har Lorentzi inte alls lust med.

Har man någorlunda koll på det här med kön och genus så lär inte den här boken tillföra speciellt mycket. Det är mest gammal skåpmat, snarare ett refererande och ett konstaterande än ett direkt ifrågasättande, normerna blir inte direkt attackerade så att det stör någon.

Pappor borde upptäcka det fantastiska som är att vara förälder, menar Lorentzi, och visst varför inte, men hur? Hur då? Hur ska det gå till? Det har Lorentzi inga svar på. Och jag vet det inte heller, men jag skriver å andra sidan inga böcker i ämnet. Kärlek är tjockare än blod, skriver Lorentzi, visst, det är det säkert, men på vilket sätt kan det förändra någonting?

Kanske vill Lorentzi att den här boken ska nå ut till fler människor än den innersta genuskretsen, men det borde hon ju inse att den inte kommer att göra. Vanliga kvinnor läser inte böcker om genusteori och vill inte ifrågasätta några normer. Jag tycker att det är ledsamt att det inte verkar finnas några radikala idéer om hur vi vill att samhället ska se ut längre. Om inte ens feminismen längre har lust att vara samhällsomstörtande, vem i helvete ska då vara det? Vem ska börja gräva i myllan? Skrika hål i huvudet på folk? Kom igen, något måste hända.

Vi behöver verkligen en seriös genusteoretisk diskussion kring graviditet och föräldraskap. Jag tycker inte att det är särskilt intressant med några enstaka föräldrapenningsdagar hit och dit, det är inte där det ligger, jag vill ha en seriös diskussion kring vilket sorts samhälle det är vi vill ha. Vad ska vi göra av all den här ojämställdheten? Vill vi ha det annorlunda? Och om vi inte vill ha det som vi har det, hur vill vi ha det då?

Svensk genusteori är så mjäkig! Tacka vet jag de gamla amerikanska kärringarna.

Jag tror jag ska cykla till biblioteket och låna hem Shulamith Firestones The dialectic of Sex istället, och så tar vi en diskussion kring den framöver. Det får bli mitt försenade nyårslöfte.

Om man någon gång skulle behöva ett legitimt skäl för att förespråka mäns våld mot kvinnor så kanske Katarina Wennstams andra chicklitdeckare kan vara något att lägga i händerna på den som saknar argument. Om någon förtjänar en käftsmäll så torde det vara Wennstams huvudkaraktär Maria Allende, snacka om irriterande brud! Jag gissar (men vad vet jag om det?) att hon är en inkarnation av Wennstams eget dåliga samvete. Det enda jag har att säga om det är: Släpp sargen, Katarina!

Jag tycker verkligen att det är synd att Wennstam gett sig på romanformen, både Dödergök och hennes tidigare roman Smuts är irriterande fyrkantiga och alla personer är extremt klichéaktigt beskrivna. De påminner mig lite grann om Mara Lees persongalleri i Ladies, även om Ladies som helhet var en bättre bok än både Dödergök och Smuts.

Det är så trist det här tycker jag, Wennstams tidigare reportageböcker om våldtäkt och kön har varit väldigt balanserade och välskrivna. Kan du inte skriva en till Flickan och skulden eller En riktig våldtäktsman istället, Katarina? Vi vet ju att du har det i dig! Släpp sargen!

Vem är Sveriges meste europé? Carl Bildt svarar säkert många.

Dagens Nyheters ledarsida sätter i ovanstående citat fingret exakt på vad som är felet med den Europeiska Unionen.