En orolig själ av Kay Redfield Jamison
Kay Redfield Jamison är professor i psykiatri och specialist på manodepressiv sjukdom. Hon lider själv av manodepressivitet och har skrivit en liten självbiografisk bok om sitt liv och sitt arbete. Den heter En orolig själ och den kom inte direkt ut igår, inte på svenska heller, men av någon anledning verkar det vara konstant kö på att få låna den på Stadsbiblioteket. Jag vet inte riktigt varför. Förväntar man sig en Susanna Kaysen, Elizabeth Wurtzel, Hannah Green eller Sylvia Plath blir man besviken. Det behöver man ju å andra sidan inte förvänta sig.
När jag läser Kay Redfield Jamisons bok flyr tankarna både en och två gånger till Nina Björks Fria Själar. Är inte den unga Kay ett lysande exempel på den liberala framstegstron? Kay som har alla möjligheter, älskar vetenskap och vill forska och lära sig. Lilla Kay för vilken inga hinder finns, inte ens hennes kön är ett problem, the sky is the limit, och vad händer?
Biology strikes back.
Depressionen fullkomligt klubbar henne och plötsligt är hon inte längre den glada, populära och sportiga tjejen, hon har blivit tjejen som häller vodka i juicen på morgonen och går till skolan och bara sätter sig och stirrar håglöst ut genom ett fönster. Det biologiska i människan är plötsligt uppenbart för henne; allt levande kommer förr eller senare att dö och ruttna bort, så varför inte bara göra processen kort och göra slut på sig själv på en gång? (Ja, inte vet jag varför inte. Jag är ingen högljudd livsanhängare, men man får väl ge det ett försök.)
Nu gör ju inte Kay slut på sig själv. Istället doktorerar hon i psykologi och lyckas ta sig igenom hela programmet utan att inse att hon själv lider av manodepressiv sjukdom, vilket väl får ses som en bedrift i sig själv. Men man ska inte underskatta den mänskliga förmågan till att intala sig själv att allting är okej.
Sedan följer år av mani följt av djupa depressioner. Lösningen kommer slutligen på medicinsk väg. En orolig själ är, precis som Elizabeth Wurtzels Prozac Nation var det, en liten lovsång till litium. Litium är helt enkelt svaret på den där frågan som man inte riktigt vet hur den lyder. Det är nästan så att man blir sugen på en dos.
Kay Redfield Jamisons bok innehåller bara en minnesvärd episod och det är när den maniska Kay köper tjugo disparata Penguinvolymer eftersom hon tänker att det vore trevligt om pingvinerna bildade en koloni.
Annars så kan ni väl ta och läsa om Prozac Nation eller nåt istället.
För övrigt: Jag borde sluta läsa den här typen av böcker! Jag har läst alldeles för många sådana här böcker och de flesta är så himla dåliga. Vad som brukade vara en guilty pleasure som jag unnade mig mellan Cipramil-intagen har numera blivit en jobbig efterhängsen hang-up som tvingar mig att läsa en massa dåliga självbiografier av kvinnor som hänger upp sina liv på olika diagnoskriterier ur DSM-IV. Det måste få ett slut.
