Medaljen över Jenny av Stina Aronson
Jag trodde att jag skulle få dras med en släng av osmält Enquist ett bra tag framöver. Revolutionary Road rådde inte bot på det. Clarice Lispector rådde inte bot på det (jag kanske gör ett nytt försök där). Men så kom den till mig till slut - boken.
En alltför händelselös barndom är ingen bra förberedelse till ett liv. Nej. Det är något dolt, invärtes fel på den lyckliga vindstillan i "ett synnerligen gott hem". Kanske det att den ofrivilligt stämmer den nya varelse, som utvecklas i dess hägn, till hemliga och överdrivna erövringsplaner på en skymtande framtidsverklighet. Sen blir de djärva utbrytningsplanerna en flock leverätande desillusioner.
Snorbobbad eller inte, Medaljen över Jenny är en förtjusande liten bok. Språket är helt enkelt ljuvligt, varenda mening är en liten skatt och hela boken är så smart och roligt skriven att man bara sitter och dreglar över de perfekta formuleringarna, som man för övrigt fullkomligt bombarderas av. Detta är vad jag kallar språkglädje, detta slår varenda ung svensk debutants "lekfulla språk" på fingrarna och lämnar små rosa streck kvar efter linjalen, släng dig i väggen Amanda Svensson!
Förresten kan det ibland vara så, i synnerhet för tillbakahållna och kuvade naturer, att en enda liten gynnsam detalj är nog för att försona dem med ett riktigt plågoris till sammanhang. Den förespeglar dem kanske att det är lönt att fortsätta, den ger det outhärdliga ett sken av dunkel betydelse.
Bokens namnlösa berättare är så förnumstig som aldrig den, som om Lotta Månsson (ni vet, från Merri Viks flickböcker) skrivit boken. Vi pratar Lotta Månsson på sitt mest snusförnuftiga humör, helt rivig och underbar! Samtidigt finns här en svärta, som Merri Viks böcker naturligtvis saknar, och en alldeles underbart sympatisk sarkasm. Hur den allvetande berättaren kan slänga in ett Poor little thing mitt i en betraktelse över en ung flicka. I en bok utgiven 1935. Stina Aronson är så cool. Det är ordet. Hon håller huvudet kallt.
Karaktärerna är också helt bedårande. Den lilla Nancy som går blundande rakt ut i gatan och sedan vilar alldeles genomskinlig på båren, faster Magda Vågberg som nålat upp bilder på filmstjärnor över hela sin väg och älskar varenda en av dem med hela sitt hjärta.
Med att vara en "riktig Vågberg" menade hon något alldeles speciellt, denna hederliga, burdusa Manda: att vara en fyrtioårs, ogift, renlärig Vågberg, totalt utan grace och av typen gå-i-döden-i-onödan, med ett barskt tillbakasatt kärleksliv (någon enda gång en stilla, ömtålig glimt av en lyckoaning, som dock på sitt sätt är fruktansvärdare än självmordstankar).
Sist men inte minst den förtjusande asexuelle dandyn Osborn Hermanson. Hur kan man inte älska Osborn Hermanson? Degenerationsprodukten! Perverst platonisk med raffinerade brevkuvert och egendomligt stupande handstil! (Ja men ni hör ju själva...)
Jag läser att boken kan läsas som ett debattinlägg, riktat mot överskattningen av erotikens roll i livsproblemen. Jag skulle säga att den utgör ett fullständigt lustmord på passionen. Jenny Stella Vågberg, huvudpersonen, tänkte sig alla normala män som en rad Ursusar. Mer eller mindre lustigt ursäktliga barn var de, som man måste ha en smula nedlåtande överseende med.
Kärleken kontra kallelsen, frågar sig Jenny. Ja, inte är det kärleken som vinner här inte. Jenny Vågberg torde vara det mest opassionerade som svensk skönlitteratur skådat (så uppfriskande!). Desto mer passionerade är männen kring henne. Ta Folke Lavidius som exempel, som springer ur rum i rum och stönar: jag älskar henne passionerat, jag älskar henne passionerat. Berättaren är genast där med sin vassa penna: Han bar sig åt som en betuttad operarövare. Och senare: Ovisst är om ordet passion i dess klassiska betydelse över huvud passar ihop men den här lilla höstfödda historien.
Jag kan inte göra den här boken rättvisa i skrift, det står för mig alldeles klart, därför tänker jag inte ens försöka. Ni måste naturligtvis läsa den här boken för att förstå hur bra skriven den är. Jag fullkomligt avgudar Stina Aronson, den som vid gud kunde skriva som hon gör (jag menar gjorde).
(Ja men ni ser ju själva...) Vilken fantastisk författare! Love the you!
Det privata är politiskt, PO (några eftersläntrande funderingar kring "Ett annat liv")
Har tänkte mer på det här med PO Enquists Ett annat liv och det inbillade privata. Det slår mig nu att PO inte skriver om någon annan än sig själv. Han bekänner ingenting! Hans uppgörelse med sitt spritande, det handlar bara om PO och spriten (och lite om katten August), aldrig får vi veta hur spriten inverkar på någon annan än just PO själv. Och det står honom ju alldeles fritt och så vidare, men är det inte lite fegt? Per Olov skriver stor självbiografi men omgivningen fattas, som om man kunnat skära ut författaren ur hans sammanhang, är han verkligen så fristående från sin familj när han uppenbarligen ännu inte lyckats frigöra sig från Hjoggböle? Är det hans stora hänsyn eller är det hans stora rädsla? Alkoholister brukar vara förjävliga att leva med, men om detta vet vi inget, vad tycker danska frun Lone? Vi har ingen aning. Liksom uppbrottet från fru och barn är spritens eventuella, och högst troliga, inverkan på äktenskapet med Lone (den andra frun som har ett namn) totalt bortstädad ur berättelsen.
Om sådant vill PO inte tala. Därför undrar man så mycket mer.
Det privata är politiskt, PO
Per Olov Enquists självbiografi Ett annat liv, årets Augustprisvinnare, är en rar liten karamell, om än märkligt schizofren i sitt förhållande till de privata delarna av det Enquistska levernet. Det är ganska mycket som fattas här, 530 sidor till trots, och det står ju självfallet den självbiografiske författaren fritt att välja och vraka mellan vad han vill, och vad han inte vill, berätta.
Uppenbarligen vill han inte berätta om sin familj. Hans första fru verkar exempelvis inte ha något namn. De möts aldrig, plötsligt bara finns hon där. Hans barn är sparsamt omnämnda, speciellt dottern för en undanskymd tillvaro.
Och med sådant gör man väl som man vill, tänker jag, men nog är det lite märkligt?
Om sin unge son Mats skriver han att han dock är "en viktig del av hans liv, nästan lika betydelsefull som debutverket" (sic). Det kan vara ironi, men det är inte alls säkert.
Han verkar sällan reflektera över sin fadersroll, han lämnar fru och barn och Sverige för en ny kvinna, fru nummer två, och ett nytt land, Danmark. Hans son förlåter honom, skriver han. Man är inte övertygad.
Om uppbrottet knappt något alls skrivet. Det kan ju handla om hänsyn.
Faktum är att hans andra fru har ett namn, hon har till och med ett yrke. Kanske är hon faktiskt en människa av kött och blod men vi kan inte riktigt veta säkert. Katten August är emellertid omsorgsfullt nedtecknad, liksom den danska grannen som ligger med sin syster. Om den danska grannens vedermödor vet vi mycket.
Även om Norrland väldigt mycket skrivet. Hela hans barndomshem nedtecknat, detalj för detalj. Inget förglömt. Varenda släkting en karaktär, som ett album med samlarbilder, bokmärken: änglar, tomtar och troll. Allt med lite gammalt, halvt avskavt glitter runt kanten. Den mest omskrivna kvinnan är utan tvekan hans mor, Maja, och här kan vi kanske skönja lite osmält Freud. Hon är lite pittoreskt galen. Självfallet. Det har vi ju lärt oss att folk i Norrland är, och om vi inte har lärt oss det innan så lär vi oss det nu. Med emfas.
Uppenbarligen är det skrivandet som är och förblir det centrala för PO (om vi borträknar PO själv, men det får väl vara förlåtet i en självbiografi) och här verkar också hans vilja att nedteckna detaljer vara som starkast. Som om skrivandet möjliggör för honom att vara något annat än en snäll pojke från Sjön, Hjoggböle.
Att inte kunna skriva som det värsta som kan hända, som om hela hans jag plötsligt utraderades. För det mesta synes det dock gå alldeles utmärkt. Endast spriten verkar kunna sätta stopp för denna övermänskliga förmåga, denna stundtals lätt maniska drift att sätta sitt namn på pränt, att åstadkomma något bestående. En liten skiva Enquist för eftervärlden! (osmält Freud, månne?)
Boken är uppdelad i tre delar: en om ungdomen, en om hans karriär och en om hans spritproblem. Det ena leder inte nödvändigtvis till det andra. Personligen föredrar jag den första och den tredje delen, där han är mer av en människa och inte lika mycket en författare och offentlig person. Språket, det faktiskt säregna Enquistska språket, är som mest njutbart i den första delen: Oskuld. Kanske för att här inte finns något tydligt händelseförlopp att nedteckna. Här kan han med sin historia, och därmed också med sitt språk, göra lite som han vill, och han gör det alldeles förträffligt. Han har humor också. Och det är tur. Den Enquistska humorn är bitvis torrt ironisk på ett alldeles ljuvligt och säreget vis.
Kanske lite av en överdos Enquist att inmundiga Ett annat liv på bara ett par dagar ändå, men det må vara hänt. Den lär inte vara den största i Sverige, men ändå finns den där: ödmjukheten. Utan den hade jag inte känt aptit alls.
Per Olov le champion
Per Olov Enquists Ett annat liv vann Augustpriset 2008 i den skönlitterära klassen (som om ni inte visste det).
Jag har den just nu liggande på nattduksbordet där den samsas med Richard Yates Revolutionary road och Nina Björks Fria Själar (och om vi ska vara sanningsenliga även med Clarice Lispectors Levande vatten, Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita och sist men inte minst Thomas Manns Bergtagen del 2 som jag FORTFARANDE inte läst ut... men de tre första är de jag just nu aktivt läser).
Jag tycker om P O, vill minnas att jag gillade både Livläkarens besök och Boken om Blanche och Marie, även om jag nyss upptäckte att jag inte verkar ha läst ut Livläkarens besök, det sitter ett bokmärke i den cirka 20 sidor från slutet (?) men det må vara hänt. Jag är kanske på sidan 23 eller något liknande i Ett annat liv, men jag tycker redan om den. Jag hoppas att jag hinner läsa ut den innan den ska tillbaka till biblioteket och skeppas ut till nästa på turordningslistan.
Bland övriga nominerade i den skönlitterära klassen har jag endast läst Sara Mannheimers Reglerna, som jag både gillade och kanske inte riktigt gillade ibland. Maltes bok intresserar mig inte och jag läser inte poesi så P O torde ha varit det rätta valet. Egentligen tycker jag ju att det är rätt fånigt med galor och priser och sånt där. "Awards don't matter!" som Edwina Monsoon gnällde fram när hon inte vann det där PR-priset i Absolutely Fabulous. Vi säger så.
Gertrud Hellbrand
Det är något med författarfotot till Gertrud Hellbrands Scenario X som gör mig illa till mods. Ville Gertrud ha det så här, undrar jag. Rynkorna på halsen? Jag inspekterar mig själv i badrummets spegel och inser att jag har likadana själv, jag får åldersångest och går och lägger mig. Men livet måste fortsätta.
Jag upptäcker att barn har dem också. Det finns ingen utväg.
Jag tror att det faktum att Hellbrand till utseendet liknar en tjej jag gick i skolan tillsammans med och som var lite annorlunda (på det dåliga sättet) och utanför (på det icke glamourösa sättet) får mig att få förutfattade meningar om hennes person och prosa. När jag läser att Gertrud gillar de Sade tänker jag usch.
Jag vet. Jag borde skriva om boken. Inte författaren. Men jag har alltid så svårt att hålla isär.
Jag har läst Scenario X följt av Vinthunden (ja, i den ordningen) och det känns ju som att det finns ett flertal återkommande teman i de båda böckerna, teman som jag av gammal vana relaterar till författaren som privatperson ty sådan är sjukdomen. Det handlar om över- kontra underordning och hur tyngdpunkten däremellan skiftar men kanske aldrig riktigt ändå (jag är inte helt övertygad om att det enda som hjälper mot hud är vasst stål).
Jag läser en intervju med Hellbrand, jag läser en äldre intervju med den samma, på bokhora.se läser jag en liknelse mellan Hellbrand och Chuck Palahniuk. Chuck-liknelsen framstår för mig som så främmande. Något som alltid irriterat mig när jag läst Palahniuks böcker (och jag har läst en hög, jag är inte nödvändigtvis stolt över det) är att han inte orkar stanna kvar i meningslösheten, ensamheten, apatin, hatet, i sin fuck you-attityd - han måste alltid vidare, han måste knyta ihop säcken och slänga till med lite sensmoral, lite halvlyckligt slut, lite svar på alla frågor. Tyler får sin Marla och han i Choke sin mentalpatient och jag vill inte avslöja twisten i Invisible Monsters men låt mig bara lugnt konstatera att den förringar hela berättelsen.
Från detta skiljer sig Hellbrand med sin nattsvarta prosa och sin otraditionella berättarstil, sin upphackade struktur och det hon i en intervju om Vinthunden kallar sin ovilja att skriva läsaren på näsan. Hon vill inte ge någon snuttefilt, det behövs ingen början och slut och framförallt - det behövs inget VARFÖR. Läsarens varför får ett därför nerkört i halsen.
Ingen moral alltså. Så långt allt väl. Kärnan i Vinthunden - detta något som jag alltid återkommer till och som inte alls behöver vara ett budskap, DET BEHÖVER INTE VARA SENSMORAL, men det får gärna vara något, inte bara ord och bokblad - är mig dock något fördold, jag antar att det är upp till mig själv, som om författaren sa sug på den här sura karamellen och känn efter hur det känns, hur faller det dig i smaken - kan du urskilja de individuella beståndsdelarna?
Jag föredrar Vinthunden framför Scenario X även om Scenario X är mer rak i sitt berättande: här finns inget varför och inte heller någon början eller slut, men ändå ett fullt begripligt sammanhang (Jag tänker: Jag fattar. Jag fattar att det inte finns någonting att fatta.). Vinthunden är kort i tonen och man kan få en känsla av att någon sida fallit bort eller att bladen hamnat i oordning. Jag kan lika gärna läsa dem i oordning. Den är fullt begriplig och totalt obegriplig på samma gång. Jag får en kort stund för mig att Jan och Angela är samma person och en helt ny berättelse tar form, sedan ändrar jag tillbaka, varför skulle det vara så? Om det var så skulle jag väl veta det säkert? Tyler Durden kom ju till insikt, tänker jag. Det linjära berättandets vana suger i mig, abstinensen!
Jag kan ändå uppskatta orden i kombination i Vinthunden, språket är lättflytande och inte nertyngt av onödiga metaforer i oändlighet; ett ofta återkommande inslag i debutalster. Den stora skillnaden mellan Vinthunden och Scenario X är i slutändan den efterhängande känslan, den som infinner sig efter avslutad Vinthunden, men som saknas helt efter Scenario X. Hur kommer det sig, vad skiljer dem åt? Kanske är det som saknas i Scenario X ett identifikationsobjekt, kanske var det just det som Hellbrand inte ville ha och medvetet har skrivit ur berättelsen genom att aldrig ens antyda en sådan, och att jag därför inte kan låta bli att sakna henne. Där Vinthunden känns som en liten skärpa av en slags verklighet är Scenario X så uppenbart fiktion, så uppenbart ett tillkämpat (allt för tillkämpat, enligt min åsikt) försök att åstadkomma något skruvat. Hellbrand eftersträvar nog en läsarreaktion i båda sina böcker, men jag kan inte reagera plikttroget på Scenario X, ty vari ligger det eggande och det förbjudna, var finns det gränsöverskridande om det inte ens känns. Som att skrapa bort gammal målarfärg men aldrig bry sig om att ersätta den med ny och fräsch.
Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll
Häromdagen läste jag Ida Sälls debut "Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet" samtidigt som höjdhoppsfinalen stod på i bakgrunden. Jag måste säga att Andrej Silnov intresserade mig mer. Jag ska inte bli långrandig om skrivarkursprosan eftersom det mesta redan är sagt, men jag vill bara säga det, med tanke på att jag känner mig själv ganska väl vid det här laget, att om HÖJDHOPP känns mer stimulerande än en bok så var boken nog ganska medioker.
Eller så är det som vanligt så att det är jag som är dum i huvudet och inte förstår, det ska jag låta vara osagt.
Det jag undrar är: kan man bara skicka in sitt antagningsprov till Fridhems Folkhögskola* och bli utgiven på Modernista? Är det så enkelt? Och varför just Sälls arbetsprov när det finns hundra andra likadana? Handlar det bara om att Säll faktiskt vågade skicka in eller tyckte Modernista seriöst att Säll stack ut från mängden?
Jag förstår inte varför den här typen av debutanter ska tokhyllas. Jag förstod absolut inte grejen med Amanda Svensson heller. Inte för att jag ogillar Säll eller Svensson, jag har bara väldigt svårt att förlika mig med tanken på att JUST DE och deras gelikar ska vara min generations författare, att det är så här det nya unga gardet skriver böcker. Visst, det finns en viss igenkänningsfaktor, men det i sig gör inte en bok fantastisk. Det kan faktiskt göra den ganska tråkig också. Speciellt när man känner att man redan har läst den innan och vet hur den slutar, det vill säga den slutar som den börjar, det vill säga den handlar om just ingenting och är extremt narcissistisk.
Det här är egentligen inte ens en bok. Jag förstår inte varför Säll tyckte att alla de 70 små texterna skulle länkas samman och bilda en enhet, jag tycker inte att de hör ihop, enheten känns påtvingad. Det är så många ofokuserade trådar, så många metaforer som går mig helt förbi, dessutom finns där så mycket som känns återanvänt, ja kanske till och med snott. Det hela faller platt.
Det finns helt enkelt ingen kärna i den här boken och jag vet, det känns väldigt opostmodernt att vilja ha en sådan, men jag kan inte hjälpa det. Jag har läst för många svenska debutanter och har lite ont i magen, det är den enda vettiga förklaringen jag kan ge.
Här är förresten en bild på Ida Säll. Hon är som ni ser skrivarkurssnygg och LÄR JU få ligga på skrivarskolan. Kul för henne!
* kan med fördel bytas ut mot random annan folkhögskola/skrivarkurs
brom till natten
Ni får förlåta, men jag kan bara inte ta Christine Falkenland på allvar. Jag har välvilligt försökt men i längden blir det helt enkelt omöjligt. Att ge ut hennes fyra första romaner i en samlingsvolym är dessutom en totalt idiotisk idé.
Efter att ha läst de två första efter varandra (det ska man kanske inte göra?) kan jag inte hålla dem isär, likheterna mellan "Släggan och städet" och "Skärvor av en sönderslagen spegel" är helt enkelt för många. Den döda modern, de kalla klipporna, den salta havslukten, bönen, prästen, läkaren, den röda klänningen, tygen som hängs över speglarna, döden, den lilla flickan med fingrarna i underbyxorna, brådmogen sexualitet och självhat, tystnaden, ensamheten, psalmboken, osv. Falkenland återanvänder sina symboler utan att uppfinna något nytt, utan att tillföra något. Alla läppar som är blodröda, alla män med djurisk sexualitet, alla kvinnor som blir "spetsade" av den manliga lemmen (alltid ett svärd), den tvångsmässiga sexualiteten (måste det knullas hela tiden? kan de inte bara lägga av om det nu är så jobbigt?), det anakronistiska språket; läkaren som ger "brom" till natten, någon? Vem får brom av läkaren, man får väl stilnoct eller något?
