We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Häromdagen läste jag Ida Sälls debut "Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet" samtidigt som höjdhoppsfinalen stod på i bakgrunden. Jag måste säga att Andrej Silnov intresserade mig mer. Jag ska inte bli långrandig om skrivarkursprosan eftersom det mesta redan är sagt, men jag vill bara säga det, med tanke på att jag känner mig själv ganska väl vid det här laget, att om HÖJDHOPP känns mer stimulerande än en bok så var boken nog ganska medioker.

Eller så är det som vanligt så att det är jag som är dum i huvudet och inte förstår, det ska jag låta vara osagt.


Det jag undrar är: kan man bara skicka in sitt antagningsprov till Fridhems Folkhögskola* och bli utgiven på Modernista? Är det så enkelt? Och varför just Sälls arbetsprov när det finns hundra andra likadana? Handlar det bara om att Säll faktiskt vågade skicka in eller tyckte Modernista seriöst att Säll stack ut från mängden?  

Jag förstår inte varför den här typen av debutanter ska tokhyllas. Jag förstod absolut inte grejen med Amanda Svensson heller. Inte för att jag ogillar Säll eller Svensson, jag har bara väldigt svårt att förlika mig med tanken på att JUST DE och deras gelikar ska vara min generations författare, att det är så här det nya unga gardet skriver böcker. Visst, det finns en viss igenkänningsfaktor, men det i sig gör inte en bok fantastisk. Det kan faktiskt göra den ganska tråkig också. Speciellt när man känner att man redan har läst den innan och vet hur den slutar, det vill säga den slutar som den börjar, det vill säga den handlar om just ingenting och är extremt narcissistisk.

Det här är egentligen inte ens en bok. Jag förstår inte varför Säll tyckte att alla de 70 små texterna skulle länkas samman och bilda en enhet, jag tycker inte att de hör ihop, enheten känns påtvingad. Det är så många ofokuserade trådar, så många metaforer som går mig helt förbi, dessutom finns där så mycket som känns återanvänt, ja kanske till och med snott. Det hela faller platt.  
 
Det finns helt enkelt ingen kärna i den här boken och jag vet, det känns väldigt opostmodernt att vilja ha en sådan, men jag kan inte hjälpa det. Jag har läst för många svenska debutanter och har lite ont i magen, det är den enda vettiga förklaringen jag kan ge.





Här är förresten en bild på Ida Säll. Hon är som ni ser skrivarkurssnygg och LÄR JU få ligga på skrivarskolan. Kul för henne!  



* kan med fördel bytas ut mot random annan folkhögskola/skrivarkurs