Medaljen över Jenny av Stina Aronson


Jag trodde att jag skulle få dras med en släng av osmält Enquist ett bra tag framöver. Revolutionary Road rådde inte bot på det. Clarice Lispector rådde inte bot på det (jag kanske gör ett nytt försök där). Men så kom den till mig till slut - boken.


En alltför händelselös barndom är ingen bra förberedelse till ett liv. Nej. Det är något dolt, invärtes fel på den lyckliga vindstillan i "ett synnerligen gott hem". Kanske det att den ofrivilligt stämmer den nya varelse, som utvecklas i dess hägn, till hemliga och överdrivna erövringsplaner på en skymtande framtidsverklighet. Sen blir de djärva utbrytningsplanerna en flock leverätande desillusioner.


Snorbobbad eller inte, Medaljen över Jenny är en förtjusande liten bok. Språket är helt enkelt ljuvligt, varenda mening är en liten skatt och hela boken är så smart och roligt skriven att man bara sitter och dreglar över de perfekta formuleringarna, som man för övrigt fullkomligt bombarderas av. Detta är vad jag kallar språkglädje, detta slår varenda ung svensk debutants "lekfulla språk" på fingrarna och lämnar små rosa streck kvar efter linjalen, släng dig i väggen Amanda Svensson!


Förresten kan det ibland vara så, i synnerhet för tillbakahållna och kuvade naturer, att en enda liten gynnsam detalj är nog för att försona dem med ett riktigt plågoris till sammanhang. Den förespeglar dem kanske att det är lönt att fortsätta, den ger det outhärdliga ett sken av dunkel betydelse.


Bokens namnlösa berättare är så förnumstig som aldrig den, som om Lotta Månsson (ni vet, från Merri Viks flickböcker) skrivit boken. Vi pratar Lotta Månsson på sitt mest snusförnuftiga humör, helt rivig och underbar!  Samtidigt finns här en svärta, som Merri Viks böcker naturligtvis saknar, och en alldeles underbart sympatisk sarkasm. Hur den allvetande berättaren kan slänga in ett Poor little thing mitt i en betraktelse över en ung flicka. I en bok utgiven 1935. Stina Aronson är så cool. Det är ordet. Hon håller huvudet kallt.


Karaktärerna är också helt bedårande. Den lilla Nancy som går blundande rakt ut i gatan och sedan vilar alldeles genomskinlig på båren, faster Magda Vågberg som nålat upp bilder på filmstjärnor över hela sin väg och älskar varenda en av dem med hela sitt hjärta.


Med att vara en "riktig Vågberg" menade hon något alldeles speciellt, denna hederliga, burdusa Manda: att vara en fyrtioårs, ogift, renlärig Vågberg, totalt utan grace och av typen gå-i-döden-i-onödan, med ett barskt tillbakasatt kärleksliv (någon enda gång en stilla, ömtålig glimt av en lyckoaning, som dock på sitt sätt är fruktansvärdare än självmordstankar).


Sist men inte minst den förtjusande asexuelle dandyn Osborn Hermanson. Hur kan man inte älska Osborn Hermanson? Degenerationsprodukten! Perverst platonisk med raffinerade brevkuvert och egendomligt stupande handstil! (Ja men ni hör ju själva...)


Jag läser att boken kan läsas som ett debattinlägg, riktat mot överskattningen av erotikens roll i livsproblemen. Jag skulle säga att den utgör ett fullständigt lustmord på passionen. Jenny Stella Vågberg, huvudpersonen, tänkte sig alla normala män som en rad Ursusar. Mer eller mindre lustigt ursäktliga barn var de, som man måste ha en smula nedlåtande överseende med.


Kärleken kontra kallelsen, frågar sig Jenny. Ja, inte är det kärleken som vinner här inte. Jenny Vågberg torde vara det mest opassionerade som svensk skönlitteratur skådat (så uppfriskande!). Desto mer passionerade är männen kring henne. Ta Folke Lavidius som exempel, som springer ur rum i rum och stönar: jag älskar henne passionerat, jag älskar henne passionerat. Berättaren är genast där med sin vassa penna: Han bar sig åt som en betuttad operarövare. Och senare: Ovisst är om ordet passion i dess klassiska betydelse över huvud passar ihop men den här lilla höstfödda historien.


Jag kan inte göra den här boken rättvisa i skrift, det står för mig alldeles klart, därför tänker jag inte ens försöka. Ni måste naturligtvis läsa den här boken för att förstå hur bra skriven den är. Jag fullkomligt avgudar Stina Aronson, den som vid gud kunde skriva som hon gör (jag menar gjorde).





(Ja men ni ser ju själva...) Vilken fantastisk författare! Love the you!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0