We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Ouija board, ouija board, ouija board
Would you work for me ?
I have got to get through
To a good friend
Well, she has now gone
From this unhappy planet
With all the carnivores
And the destructors of it

(Morrissey)

Styggelsen är en obehaglig liten bok om människor inmurade i väggen, källarhålor i stil med Dutrouxs, övergrepp, urgröpta ögonhålor, livremsmisshandel (det är ett ord enligt word!) och annat smaskigt i den genren. Lägg till gengångare, klärvoajanta barn, ouijabräden, spiritistiska sällskap, paranormal aktivitet och dammiga sjukhuskulvertar så har du Amanda Hellbergs roman i ett nötskal. Styggelsen passar säkert som handen i handsken för alla som gillade HBO-serien Carnivàle, själv tyckte jag att den serien var segare än en rågummisula och med andra ord är inte det här direkt min cup of tea. Jag har ett flertal invändningar mot den här romanen, framförallt har de dock med själva hantverket att göra. Att jag sedan avskyr karnevaler, cirkusar, allting övernaturligt och hela skräckgenren som sådan är en annan femma. 

Framförallt tycker jag att romanen känns lite, hur ska jag uttrycka det, manierad. Den känns mer som ett försök att skriva som någonting än ett försök att faktiskt skriva någonting, den känns inte så originell helt enkelt. Jag får en känsla av att Hellberg har haft en idé om vilken typ av roman hon velat skriva och att hon sedan har försökt göra det så troget originalet som möjligt, vilket blir ett slags härmande snarare än något eget.     

Jag kan också tycka att huvudpersonerna är lite platta, lite lätt seriefigursaktiga. Styggelsen är ju en förhållandevis tunn roman och med tanke på det stora antalet händelser som ryms mellan dess pärmar återstår inte så mycket papper för att teckna gedigna personporträtt och utveckla historia och motiv. På kort sikt bygger Hellberg upp en obehaglig stämning byggd på förväntansångest genom att endast antyda, men i längden blir det för mig som läsare svårt att ta in så mycket elakhet och illvilja på en och samma gång utan att ha någon form av psykologisk ram att arbeta med. Det hela gör att huvudpersonerna blir en aning endimensionella, och det samma gäller för romanen i sig. Det blir någon slags grundskoleuppsats av det hela, och det är inte ett särskilt gott betyg.

Att Hellberg till råga på allt valt att blanda in övernaturliga inslag (spöken som hämnas och dylikt) i bokens andra del är definitivt spiken i kistan för den här romanen. Varför alla dessa övertydliga skräckinslag, Hellberg? Jag kan leva med spöklik stämning och kusligheter och skeva fönsterkarmar och gnisslande dörrar (eventuellt) men när Lilla spöket Laban gör entré går det bort för mig. Tydligen har Amanda Hellberg tidigare skrivit barnböcker och frågan är om hon inte borde ta och fortsätta med det, jag kan tänka mig att hon gör det riktigt bra.