Tröst för ett tigerhjärta
"Det gäller att
gå under stilfullt och i rätt tonart.
Se till så att du faller så
att ditt huvud träffar kritmärket.
Du kan inte på allvar mena
att vi skall halka omkring
i ditt kletiga innanmäte
utspillt över hela golvet.
Det här är opera
och i en opera dör man disciplinerat."
Tröst för ett tigerhjärta är en nyutgiven samling med Margareta Renbergs dikter, den innehåller förutom diktsamlingen En tatuerad dams memoarer från 1974 även den aldrig färdigställda andra diktsamlingen Tröst för ett tigerhjärta och några senare dikter som Gunnar Harding, som sammanställt samlingen, verkar ha hittat bland Renbergs tillhörigheter efter hennes död. Det är lite spretigt förstås, men jag tycker så mycket om Renbergs poesi, den säger mig saker som poesi så sällan gör. Allra mest tycker jag om En tatuerad dams memoarer, den är typiskt brudig, tycker jag, det är tjejpoesi. Alla dessa funderingar kring jaget och viljan och gränserna mellan det egna jaget och andras jag och mellan företeelser över huvud taget, hur allting flyter. "Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod, i samma vatten stiger vi och stiger vi icke, det är vi och det är icke vi", för att citera Herakleitos. Det finns en känsla i de där dikterna som jag gillar, en liten pockande ljuvligt egoistisk nerv som bryter igenom känslan av melankoli och uppgivenhet, det är på något sätt neuros och uppror samtidigt. Här finns en ovilja att låsas fast i betydelse som samexisterar med en önskan om att bli sedd, uppmärksammad, kanske till och med beundrad. Ett ibland nästan barnsligt språkligt uttryck som blandas med köttsliga metaforer (kroppsdelar, djur, lik). Jag tycker mig förstå vad hon menar, precis hela tiden, men det kan ju vara bara som jag inbillar mig. 
"Då skrek jag: "Låt mig vara!
Låt mig vara mig själv",
och sökte mitt sanna jag.
Låg det under byrån?
Eller fanns det kanske
på Tasmanien?
Sen skulle dom få se!
Ein Schiff mit acht Segeln.
Men nu har jag glömt
vad detta mitt varande
mitt sanna jag
skulle bevisa."
Jag blev också mycket tagen av Margareta Renbergs dikter- tänker som du.... det där med gränsen mellan det egna jaget och andras... det är svårt- och Renberg uttrycker det på ett sätt som jag önskar att jag också kunde göra. (Sjörövar-Jenny, ja... och "låt mig vara mig själv"... kort sagt: Renbergs dikter talar till mitt hjärta.
Så skönt att mina tankar om Renbergs poesi inte framstår som helt uppåt väggarna då, du får hålla i åtanke att jag är en förhållandevis ovan poesiläsare!
Margareta Renbergs »En tatuerad dams memoarer« är kanske 70-talets allra starkaste svenska diktsamling. Vi är många som väntat på den här boken...
Jag vet inte riktigt hur jag hittade din blogg, men jag är glad att jag gjorde det :). Prenumererar nu på din blogg på BlogLovin'!
