We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Catrine och Rättvisan av Hanna Olsson utkom 1990 och är den första bok som skrevs om styckmordsfallet. Det är nu tredje gången jag läser boken och för varje genomläsning tappar den i trovärdighet.

Hanna Olsson, liksom även Per Lindeberg (som också skrivit en bok om samma fall), utger sig för att vara en sanningssägare. Det är sanningen, sanningen om rättvisan, som Olsson vill berätta, inget annat. Hon drivs av ett personligt intresse, liksom Lindeberg, och det kommer i framtiden, efter publiceringen av boken Catrine och Rättvisan, alltid att vara en fråga om personlig prestige för författaren att dennes syn på hur det hela gick till blir den allmänt ansedda.

Olsson tror, i motsats till Lindeberg, att de båda åtalade läkarna är skyldiga till mordet på den prostituerade Catrine da Costa. Detta är en åsikt som Olsson, vad jag förstår, håller fast vid än idag.

Att läsa Olssons Catrine och Rättvisan och Lindebergs Döden är en man tätt efter varandra blottlägger ett flertal frågetecken vad gäller specifika detaljer i fallet Catrine da Costa. Det är för läsaren i princip omöjligt att ta ställning till vilken av de båda författarna, eller om det kanske är båda två, som har fel i sak, såframt läsaren inte har vilja och/eller möjlighet att sätta sig in i det omfattande förundersökningsmaterialet (för att inte tala om den så kallade "slasken").

Enligt Hanna Olsson anhölls Teet Härm ("Obducenten") ursprungligen på grund av sina prostitutionskontakter på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Enligt Per Lindeberg blir polisen tipsad om Härm av hans före detta svärfar, som misstänker Härm för mord på hans dotter (Härms tidigare hustru som begick självmord).

På ett av de foton av den första hustrun som Teet Härm lämnade till polisen, efter hustruns självmord, syns ytterdörren till lägenheten i bakgrunden.

Enligt Hanna Olsson är säkerhetskedjan pålagd på bilden.

Enligt Per Lindeberg visar bilden att säkerhetskedjan inte är pålagd.

Det synes inte råda något tvivel om att det är samma bild som åsyftas.

Detta är egentligen inte en viktig detalj för framställningen av fallet, men det är intressant eftersom det inte går att avgöra vem av de båda författarna som har återgett detaljen felaktigt. Säkerhetskedjan kan inte både vara pålagd och inte pålagd samtidigt, det är helt enkelt inte möjligt.

Hanna Olsson är mer rättfram, mer säker på sin sak, än vad den mer ifrågasättande och grubblande Lindeberg är. Detta har att göra med att Olsson vill visa på att de båda läkarna är skyldiga, det är i enlighet med hennes fasta övertygelse att det ligger till på det viset. Därav kommer att hon aldrig ifrågasätter något av de vittnesmål som kommer att användas av åklagare Helin i målet. Hon utgår helt enkelt ifrån att samtliga personer talar sanning och återger vad de sagt utan att redovisa hur det gick till när vad som sades faktiskt sades. Detta ger ett självsäkert intryck och som läsare får man aldrig anledning att ifrågasätta det återgivna, Olssons övertygelse smittar av sig och gör läsaren okritisk.

Jag tycker också att Olssons diskussion kring rättsläkare Jovan Rajs obduktionsutlåtande är problematisk. Olsson menar med Rajs att det handlar om en så kallad aggressiv styckning, det vill säga: mördaren eller mördarna har inte enbart styckat Catrine för att göra sig av med liket, utan det har funnits inslag av sadism och nekrofili i styckandet. Med andra ord har mördaren eller mördarna funnit någon sorts sexuell tillfredsställelse i handlingen. Detta visar, enligt forskning som Olsson hänvisar till, att Catrine inte kan ha dött på något annat sätt än genom mord, eftersom några sådana fall inte är kända i litteraturen (vilket för övrigt inte stämmer, om du frågar Lindeberg).

Rätten håller inte med, de menar att det inte går att visa hur Catrine dog eftersom viktiga delar av kroppen aldrig har återfunnits. Därmed går det inte att utesluta att Catrine inte dog av andra orsaker än mord. Därmed går det inte att döma läkarna för mord. Den slutsatsen verkar ganska vettig, om du frågar mig.  

Emellertid återfinns några detaljer i Olssons bok som Lindeberg, mig veterligen, inte har kommenterat i sin bok. Det gäller framför allt detaljer kring Teet Härms person, Olsson lägger ner en hel del möda på att beskriva hans kontakter med prostitutionsvärlden. Jag kan inte bedöma hur sanningsenliga de är, men för mig framstår det någonstans ändå som ganska ovidkommande. Att en person går till prostituerade gör inte honom eller henne till en mördare (även om man för all del kan ha invändningar mot det omoraliska i handlingen). Att Olsson upprör sig så till den milda grad över det fåtal våldsamma videofilmer som Härm verkar ha ett intresse för känns också ytterst ovidkommande i frågan. Hela synen på videovåld känns väldigt förlegad. (Att åklagare Helin valde att spela upp sekvenser ur en av dessa videofilmer i rätten framstår också sett ur backspegeln som ytterst egendomligt.)

Så här i efterhand kan man tycka att det är märkligt att Catrine och Rättvisan har framhållits som en viktig bok av så många människor, att den verkar ha varit standardlitteratur på kurser i journalistik och dylikt. Den är helt enkelt inte särskilt bra. Oavsett hur man värderar bevisen och vittnena så är det här helt enkelt inte någon särskilt bra bok. Mycket ovidkommande material refereras och Olsson försöker suggerera fram en känsla hos läsaren snarare än att försöka få läsaren att förhålla sig nyktert till de omständigheter och slutsatser hon levererar. Hon lägger ner mycket energi på att beskriva framförallt den ena läkarens person, snarare än att koncentrera sig på att försöka fylla ut den tunna bevisningen. Det är ganska oprofessionellt utfört.