Om natten i Chile av Roberto Bolaño
Jag tycker verkligen om hur Roberto Bolaño skriver, intensiteten i språket, den gillar jag! Påminner mig lite om José Saramago. Om natten i Chile är en text som inte låter standardromanens struktur sätta käppar i hjulet för dess framfart, alltså får vi varken styckeindelning eller kapitelindelning eller anföringstecken eller ens tillräckligt med punkter. Det är ett fult trick det där, som Bolaño sysslar med, det gör det jättesvårt att lägga ifrån sig boken för att ta en paus (för att gå på toaletten exempelvis), eftersom det aldrig infinner sig något naturligt läge att göra en sådan sak. Texten bara fortsätter. Och fortsätter. (Och kissnödigheten, den ökar.)
Blott 150 sidor roman kan inte direkt kallas tegelsten, men Bolaño kan tydligen skriva sådana också, han har rent av skrivit flera stycken. De vilda detektiverna sträcker sig över nästan 750 sidor och 2666 är över 900 sidor lång (i den engelska översättningen, i den spanska originalversionen är den tydligen över 1100 sidor, vi får väl se hur många sidor den har när den kommer ut på svenska). Några nya romaner blir det emellertid inte, eftersom Roberto Bolaño är död sedan 2003. 2666, som är hans sista roman, kom ut postumt 2004.
Sebastián Urrutia Lacroix, chilensk präst, poet och litteraturkritiker, ligger för döden och ser tillbaka på sitt liv. Om natten i Chile är hans försvarstal, ett försök att rentvå sig själv innan döden och mörkret tar över för gott. Det är uppenbart att den gamle mannen har gjort vissa saker som han har svårt att rättfärdiga inför sig själv. Han försöker förklara, för någon som kanske finns och som kanske bara är en skugga ("den åldrade ynglingen" som kanske är han själv, kanske ett barn han mött, kanske författaren Bolaño själv), att han faktiskt inte menade så illa, eller han förstod inte eller han såg inte eller det var utanför hans kontroll. Det är en irrande, stundtals hallucinatorisk, monolog, kanske är det hela tiden en inre monolog, någon form av stream of consciousness.
Vad är det han har gjort? Egentligen ingenting, och det är väl också någonstans där som problemet ligger. Han har inte gjort någonting. Han har valt att inte se.
"Jag kände frid. Tyst och stilla var jag, frid rådde. Men så plötsligt kom saker och ting upp till ytan. Det är den där åldrade ynglingens fel. Jag kände frid. Nu känner jag inte frid."
Fokus ligger på fader Urrutia, men i bakgrunden skymtar ett sargat Chile (statskuppen mot Allende, USA: s inflytande, Pinochet). Fader Urrutia drar sig undan det renodlat politiska och väljer istället att gömma sig bakom litteraturens trygga skygglappar och renheten i de gamla grekerna. Just litteratur används för att begreppsliggöra flera saker i Bolaños roman. Litteraturkritik kan aldrig vara enbart kritik av litteratur i det Chile där Fader Urrutia lever och verkar. God litteratur är inte längre vad den utger sig för att vara. På sin dödsbädd erkänner han att vissa verk kanske inte var så speciella som han skrev att de var. Kanske ville han bara skydda sig själv, kanske skyddade han någon annan. Vilket ansvar har den enskilde individen? Och vilka möjligheter har den enskilde individen egentligen att göra saker annorlunda? Vad är det värt, vad måste offras? Finns det någon lösning? Vilken skuld är egentligen hans, Sebastián Urrutia Lacroix?
Ur den väldiga minnesbanken plockar han upp hågkomster av de litterära tillställningar han bevistade, i det hus där människor torterades i källarvåningen ("vi visste inte, vi kände inte till det"). Där fanns den framstående litteraturkritikern, Farewell, hans ungdoms föredöme, och den store nationalskalden, Neruda, alla tre med en hand på den andres höft. Och konjaksglasen som var så överfulla. Och kyrkan, som förmedlade kontakt mellan Fader Urrutia och Pinochet och hans män. Hur Urrutia lärde dem marxismens grunder, för sådant är ju bra att känna till, man måste lära känna sin fiende, menade Pinochet. Den senare vände sig mot fader Urrutia och sa, vet du om att Allende inte läser? Att han inte skriver? Men jag, jag har skrivit flera böcker. Och fader Urrutia berömde honom, för det är ju väldigt framstående av en person, att ha skrivit så många böcker.
"Finns det någon lösning?" frågar sig den döende prästen upprepade gånger.
Finns det någon lösning?
Under en sista plågsam natt torterar Bolaño den gamle prästen, poeten och litteraturkritikern och upp till ytan flyter den skam och den skuld som kommer av att minnas vem man faktiskt var. Så står så fader Urrutia slutligen öga mot öga med sin ungdoms fördömande jag.
Roberto Bolaño ville inte kallas varken chilenare, mexikan eller spanjor. Han ville bli kallad latinamerikan. Den kategorin finns dock inte i den här bloggen, så han får hamna under "chilenskt". Någon ordning får det ändå lov att vara.
I en intervju har han sagt: "men jag har bara ett enda hemland, mina två barn, Lautaro och Alexandra. Och kanske, men först i andra hand, några ögonblick, några gator, några ansikten eller scener eller böcker som finns i mig."
