We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Jaha så nu är julen slut och det enda jag har gjort är att äta mat och dricka sprit. Så kan man ju också göra. Jag känner mig helt marinerad i kött och alkohol. Så kan man ju också känna sig.

Jag har inte läst mycket alls, 100 sidor Milan Kundera är allt jag har att redovisa och det kunde jag lika gärna ha låtit bli. Jag tycker att han är så ojämn, den gamle snuskgubben. Skämtet, som är hans debut, är inte alls särskilt engagerande. Allt det som jag älskade med Skrattet och glömskans bok (och som jag tror att jag skulle kunna älska eller i alla fall tycka mycket om med Varats olidliga lätthet om jag läste om den idag och försökte att fokusera mindre på den manliga huvudpersonens kärleksliv)  finns ingenstans att finna i Skämtet. Där Skrattet och glömskans bok mera antydde och lät läsaren själv förstå varför bilar följde andra bilar är Skämtet bara övertydlig och pekar ständigt med hela handen och man får lust att skrika JAG FATTAR OKEJ KOMMUNISM ÄR INTE BRA SLUTA TJATA.

Jag tänker inte läsa ut den.


Annars då? Snart nyårsafton och jag planerar att marineras i kött och alkohol. Så kan man ju också göra. Två veckor kvar till terminstentan från helvetet och jag har inte läst en rad. Så kan man ju också ställa till det för sig själv.

Silke Scheuermann har skrivit en liten bok om relationen mellan två systrar. Den yngre av dem har lämnat Rom och bosatt sig i Frankfurt och man vet inte riktigt varför, här finns ingen vilja att förklara. Hela boken är lite kort i tonen, som man säger. Hon har inte lämnat någon forwarding adress men den äldre systern, Ines, hittar henne ändå, i badhuset, mot hennes vilja får man anta.

Ines ber om hjälp men systern låtsas som inget. Man vet inte riktigt vad som skurit sig i deras relation, kanske är det Ines behov av uppmärksamhet, hennes vana att få som hon vill, sättet hon suger energi ur andra människor på, kanske har hon gjort det en gång för mycket.

Jag imponeras av hur Scheuermann från sida ett lyckas få mig på sin huvudkaraktärs, den namnlösa systerns, sida, och detta utan att jag egentligen riktigt kan redogöra för varför. (Jag vet inte om jag skulle kalla henne sympatisk. Ingen av karaktärerna i boken är väl egentligen godheten själv, men de är människor, och som sådana får de min förlåtelse.)

Jag är ingenting, ingenting annat än en ljus kontur, den här morgonen på den smala golvremsan mellan bassängen och simhallens glasvägg, den tusende återspeglingen av ett för många år sen avslutat liv, en skamlös kopia av en första mening.

Just detta, att vara ingenting, är ett återkommande konstaterande. Kanske kan det knytas till den döde fadern, honom som Ines har avporträtterat i sin konst, död och lemlästad.

Någonstans i den här berättelsen finns något som skaver, gnager, kliar. Det återspeglas i små från varandra frikopplade händelser i berättelsens ytterkanter, obetydliga i sig själva men tillsammans bildande något faktiskt närvarande.

Kanske behöver något dövas? Ätandet hos den yngre systern är ett återkommande tema, det lätta frosseriet som gärna vill bli större, en besatthet vid föda, ett rovdjur som lurar innanför bröstkorgen. Utanpå så hel och ren och någorlunda socialt kompetent. Hos systern, Ines, är besattheten, beroendet, övertydligt, och ska väl så också vara: i det vita partiet i bilden där den yngre systern ser en ostbricka ser Ines se en flaska sprit.

Ines som vinglar och spyr och hennes syster som lätt äcklat iakttar. Vill ändå ha en del av det som systern har och har haft, pojkvännen Kai, faderns kärlek.

Ett återkommande inslag är den namnlösa systerns nattliga promenader genom ett folktomt Frankfurt. Jag kan inte låta bli att fundera: finns det fortfarande kvinnor som gör sådana saker? Finns den typen av oräddhet på riktigt? Jag vill att den ska finnas, men jag känner den inte själv. Den känns lite fabricerad, den känns lite scenisk.

Sedan kommer det ett avsnitt då hon hör ljud bakom sig och snabbt och plötsligt viker av på en större gata och då blir det genast trovärdigt igen. Det är en dröm kanske, en kvinnlig författares dröm att kvinnor kan göra sådana saker, promenera genom staden mitt i natten utan rädsla.

Jag tror ändå att jag tycker om Silke Scheuermann, här finns ju uppenbart potential till något större. I framtiden kanske jag tar och läser något mer som hon har skrivit.

Han gillar verkligen kommatecken, den där Saramago, tänker jag. Talstreck? Not so much. Man får hålla tungan rätt i mun när dialogerna kommer, och det gör de, de faktiska och de möjliga, de eventuella. Dialogerna kommer innan människorna hinner möta varandra ibland, för berättaren vet ju ändå precis vad de kommer att säga. Man vänjer sig rätt snabbt. Älska en författare som inte bryr sig om sin läsares välbefinnande! Älska en författare som ändå inte går över gränsen, bara därför att han kan. Man ska inte göra saker på pin kiv. 

Dialog enligt José Saramago:

Tack för rättelsen min käre Máximo, jag bara visade min önskan att det funnes ett ord som ensamt kunde uttrycka betydelsen av de två, Vad jag känner till finns det inget ord som i sig förenar och gjuter samman orden förvanska och förfalska, Om handlingen finns måste även ordet finnas, De vi har finns i ordböckerna, Alla ordböcker tillsammans innehåller inte hälften av de termer vi skulle behöva för att förstå varandra, Ge mig ett exempel, Till exempel, jag vet inte vilket ord som skulle kunna uttrycka de lager på lager av förvirrade känslor som jag märker inom mig just nu, Känslor i förhållande till vad, Inte till vad, till vem, Till mig, Ja, till dig, Jag hoppas att det inte är för hemska saker, Det finns allt möjligt, som på apoteket, men var inte orolig, jag skulle ändå inte kunna förklara för dig, hur jag än försökte, Vi får tala om det en annan dag, Du menar att vårt samtal har nått sitt slut, Det var inte mina ord och inte vad jag menade heller, Nej, verkligen inte, jag ber om ursäkt, Men i vilket fall kan det vara bra att vi slutar här, det märks att det finns för många spänningar mellan oss, gnistorna flyger för varje fras vi uttalar, Det var inte min mening, Inte min heller, Men så blev det, Ja, så blev det, Därför ska vi nu ta farväl som de snälla barn vi är, önska varandra sov gott och dröm sött, vi ses snart, Ring mig när du vill, Det ska jag göra, Maria da Paz, Jag är fortfarande jag, Jag tycker om dig, Det har du redan sagt.

Saramago, alltså, gubben kan ju skriva! Han rabblar på med sin lilla berättelse, lite som en senildement skulle göra, och han kommer av sig och så kommer han på sig igen och så hoppar han lite framåt och kör på så det ryker och egentligen händer det inte så mycket men man gillar det ändå. Jag gillar det ändå.

Jag råkar ju vara något så ovanligt som en riktig sucker för den allvetande berättaren. Älska en berättare som kommenterar sina karaktärer under tiden som de gör saker!

Tvärtemot vad som felaktigt påstods för fyra rader sedan, vilket vi dock fritar oss från att korrigera in loco alldenstund den här skildringen befinner sig åtminstone ett snäpp över en ren skoluppsats, hade mannen inte förändrats, han var densamme. Den plötsliga förändring i sinnesstämning som observerats hos Tertuliano Máximo Afonso och som gjort matematikläraren så skakad var inget mer än en enkel somatisk manifestation av det patologiska psykiska tillstånd som är allmänt känt som de saktmodigas vrede.

Berättare som ser ner lite sina karaktärer, sånt gillar jag, berättare som bara "oj oj nu har han verkligen hamnat i en knipa, den lille tjockisen, han skulle ha tänkt lite mer på vad hans mamma sa!" Det där var inget citat ur boken alltså, bara som ett litet exempel. Jag ser inga problem i att berättaren, eller kanske författaren själv, lägger sig i berättelsen. Jag är inte en sån där som inte kan leva sig in i berättelsen då, för att den blir "overklig", jag lever mig aldrig in så till den milda grad ändå, jag är alltid alltför upptagen av form och struktur och berättarperspektiv och karaktärsporträtt (typ "där fick han till det, hennes röda jacka är verkligen levande beskriven" eller "han har övertygat mig, man ska fan inte äta plattfisk!").
Kanske har jag läst för många böcker för att riktigt kunna uppskatta böcker som något annat än just böcker; böcker skrivna av författare som antingen gör det bra eller som gör det mindre bra. Jag tycker inte att det är ett problem, borde jag det?

Saramagos berättare kommenterar extensivt, kommenterar även sig själv, och verkar dessutom kunna ställa sig utanför och kommentera den allvetande berättaren.

För rapportören, eller berättaren, under den mer än sannolika hypotesen att han helst vill gynnas med den akademiska godkännandestämpeln, vore det lättast när han har kommit så här långt att skriva att historielärarens färd genom staden och tills han steg in hemma var händelselös.

Det är något Paul Austerskt över själva intrigen (och ändå är det så väldigt oamerikanskt).
Tertuliano Máximo Afonso, som har dukat under för den andens tillfälliga svaghet som vanligen är känd som depression, hyr en film på inrådan av sin kollega och i filmen upptäcker han en man som är en kopia av honom själv, bortsett från mustaschen. För att få veta vem den andra mannen är hyr han fler filmer från videobutiken, alla från samma produktionsbolag, och sakta men säkert stryker han namn efter namn från listan, tills hans dubbelgångare slutligen föräras med ett namn. Sakta rör han sig kring den andre, närmar sig och viker ifrån igen, förr eller senare kommer de att mötas, förr eller senare måste de mötas.

Jag gillar nästan allt med den här boken (förutom kanske de sista två sidorna, kill your darlings, José!). Framförallt är den väldigt bra skriven. Jag tycker att ni ska ta och läsa den, helst långsamt. Den blir extra bra om man läser den långsamt. 

Som citatet på första sidan: Kaos är en ordning att dechiffrera. Man kan ju ägna minst en halvtimme bara åt att fundera över det. 

Alltså... förra inlägget är liksom så deprimerande på något sätt. Det framstår ju som om Vinterträdgården skulle ha varit största läsupplevelsen 2008! Det är ju inte ens i närheten av sant.

Så bra var den inte, men jag var ju tvungen att klämma till med något som jag i alla fall inte hatat. Jag borde radera hela inlägget och skriva ett nytt som bara heter "Jag älskar Stina Aronson" och så är det bra så. Jag kanske gört!

Försöker komponera någon slags årsbästalista på litteraturfronten, det går sådär. Är det bara jag eller har det varit lite tunt i år? Jag gillade ju Innan Männen av Nina Bouraoui. Och Christine Falkenland lyckades skriva en bok som för en gångs skull inte fick mig att vridas av skam (Vinterträdgården).

Flera av de böcker som andra verkar gilla väldigt mycket har jag tyckt varit sådär, bra men inte fantastiska, som Vägen av Cormac McCarthy, Revolutionary Road av Richard Yates och Hey Dolly av Amanda Svensson. Jag gillade ju upplägget med Sara Mannheimers Reglerna, men så bra tyckte jag ju ändå inte att den var. Jag har en väldigt kluven inställning till PO Enquists Ett annat liv. Jag trodde också att Patricia Dunckers Förhäxad av Foucault skulle vara bättre än vad den var, liksom Gertrud Hellbrands Scenario X.

Årets besvikelse torde vara Våldtäkt och Romantik av Katrine Kielos. Ja, och Salong F. av Åsa Mattsson var ju jättedålig också, men den hade jag å andra sidan inga stora förväntningar på. Andra kandidater på inte särskilt bra-listan: Berny Pålssons Känn pulsen slå (jag vill ju tycka om Bernys böcker, men varför måste allting vara så himla magiskt och glittrande hela tiden? Har hon brist på synonymer?), Lonely Planet av Elise Karlsson tyckte jag inte alls om och Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll var ju bara så intetsägande.

Det blir inga direkta hyllningar här känner jag. Jag känner mig som en dålig litteraturkonsument, som om jag skulle ha förlorat förmågan att uppskatta.

Jag har i och för sig läst en massa fantastiska böcker som inte kom ut i år. Om jag ska göra en lista över dem så skulle den se ut så här:

TOPP FEM BÖCKER SOM JAG LÄSTE I ÅR MEN SOM INTE KOM UT I ÅR:

På Chesil Beach av Ian McEwan

Berta Funcke av Stella Kleve

Medaljen över Jenny av Stina Aronson

Thérèse Raquin av Émile Zola

Skrattet och glömskans bok av Milan Kundera

Just nu läser jag Dubbelgångaren av José Saramago och den är också bra, den rekommenderar jag.

Jag tänkte hinna läsa Sofi Oksanens Baby Jane och Silke Scheuermanns Timmen mellan hund och varg innan årsskiftet, kanske finns det något där? Annars får vi hoppas på litteraturens år 2009, förhoppningsvis det år då Monika Fagerholms Glitterscenen kommer ut, jag menar hur länge har vi väntat egentligen? Carina Rydbergs science fictionroman (??!) kommer ut också, men den kanske är dålig, jag avskyr science fiction, liksom varför kan författare inte bara bestämma sig för en genre och hålla sig till den? Men okej, vi håller tummarna för den ändå. Annars vet jag inte, jag har inte läst katalogen.

Hörni, både Ernesto Laclau och Chantal Mouffes Hegemony and Socialist Strategy liksom Chantal Mouffes On the political har ju kommit ut på svenska i år. Jag tycker att ni ska ta och läsa båda. Om ni bara har tid att läsa en så ska ni läsa den första. Har ni redan läst båda (det har ni inte) kan ni köpa dem igen och ge bort dem till någon som är dum och behöver få veta bättre.

Jag kan upplysa om att jag har tagit mig igenom C-kursen i både genusvetenskap och statsvetenskap med bravur tack vare Hegemony and Socialist Strategy. Det är min all time favourite uni-bok. Big ups!




Dagens bild: Chantal Mouffe, vilken kvinna!



(Är det bara jag eller är hon lite lik Unni Drougge?)

Kay Redfield Jamison är professor i psykiatri och specialist på manodepressiv sjukdom. Hon lider själv av manodepressivitet och har skrivit en liten självbiografisk bok om sitt liv och sitt arbete. Den heter En orolig själ och den kom inte direkt ut igår, inte på svenska heller, men av någon anledning verkar det vara konstant kö på att få låna den på Stadsbiblioteket. Jag vet inte riktigt varför. Förväntar man sig en Susanna Kaysen, Elizabeth Wurtzel, Hannah Green eller Sylvia Plath blir man besviken. Det behöver man ju å andra sidan inte förvänta sig.

När jag läser Kay Redfield Jamisons bok flyr tankarna både en och två gånger till Nina Björks Fria Själar. Är inte den unga Kay ett lysande exempel på den liberala framstegstron? Kay som har alla möjligheter, älskar vetenskap och vill forska och lära sig. Lilla Kay för vilken inga hinder finns, inte ens hennes kön är ett problem, the sky is the limit, och vad händer?
Biology strikes back.

Depressionen fullkomligt klubbar henne och plötsligt är hon inte längre den glada, populära och sportiga tjejen, hon har blivit tjejen som häller vodka i juicen på morgonen och går till skolan och bara sätter sig och stirrar håglöst ut genom ett fönster. Det biologiska i människan är plötsligt uppenbart för henne; allt levande kommer förr eller senare att dö och ruttna bort, så varför inte bara göra processen kort och göra slut på sig själv på en gång? (Ja, inte vet jag varför inte. Jag är ingen högljudd livsanhängare, men man får väl ge det ett försök.)

Nu gör ju inte Kay slut på sig själv. Istället doktorerar hon i psykologi och lyckas ta sig igenom hela programmet utan att inse att hon själv lider av manodepressiv sjukdom, vilket väl får ses som en bedrift i sig själv. Men man ska inte underskatta den mänskliga förmågan till att intala sig själv att allting är okej.  

Sedan följer år av mani följt av djupa depressioner. Lösningen kommer slutligen på medicinsk väg. En orolig själ är, precis som Elizabeth Wurtzels Prozac Nation var det, en liten lovsång till litium. Litium är helt enkelt svaret på den där frågan som man inte riktigt vet hur den lyder. Det är nästan så att man blir sugen på en dos.

Kay Redfield Jamisons bok innehåller bara en minnesvärd episod och det är när den maniska Kay köper tjugo disparata Penguinvolymer eftersom hon tänker att det vore trevligt om pingvinerna bildade en koloni.

Annars så kan ni väl ta och läsa om Prozac Nation eller nåt istället.

För övrigt: Jag borde sluta läsa den här typen av böcker! Jag har läst alldeles för många sådana här böcker och de flesta är så himla dåliga. Vad som brukade vara en guilty pleasure som jag unnade mig mellan Cipramil-intagen har numera blivit en jobbig efterhängsen hang-up som tvingar mig att läsa en massa dåliga självbiografier av kvinnor som hänger upp sina liv på olika diagnoskriterier ur DSM-IV. Det måste få ett slut.

Varför har det tagit så lång tid för Susan Faludis The Terror Dream att komma ut i svensk översättning? Naomi Kleins The Shock Doctrine kom ju ut på svenska nästan på en gång. Jag är förmodligen alltför konspiratorisk för mitt eget bästa nu, men tanken skaver ändå lite: Ville man inte lansera dem samtidigt? Har svensk press bara plats för en kvinnlig amerikansk intellektuell åt gången?

Kleins bok fick dessutom mycket svensk press när det kom, men om Faludis bok har det skrivits ganska lite. Det är synd, för det är en väldigt intressant och tankeväckande bok, även om den väldigt amerikanska kontexten inte direkt skänker dess grundtes allmängiltighet.

De båda böckerna har vissa gemensamma utgångspunkter, framförallt kritiken av den amerikanska självbilden. Både Faludi och Klein intresserar sig för myten om den Amerikanska storheten, och de negativa konsekvenserna av den tankekonstruktionen.

Susan Faludis bok Den amerikanska mardrömmen handlar om vad som hände efter 11:e Septemberattacken i Amerika. Faludi lägger med hjälp av otaliga tidningsartiklar, Tv-program och politiska uttalanden ett intresseväckande pussel över ett sårat USA. Bilden som sakta men säkert växer fram är ganska obehaglig. Liksom Klein i Chockdoktrinen ville visa på hur krisskeden och tillstånd av chock använts för att genomdriva nyliberala privatiseringar, vill Faludi i Den amerikanska mardrömmen hålla fram 9/11 som en katalysator för ett plötsligt vurmande för stereotypa könsroller och direkta feministantipatier.

Efter att flygplanen flög in i tvillingtornen den 11:e September behövde det attackerade USA upprätta bilden av sitt eget land som ointagligt. Istället för att sörja sin förlust och se sig själv som ett offer behövde positiva bilder framhållas, det krävdes helt enkelt hjältar, och det krävdes hjältar i manlig skepnad. För att visa på de manliga brandsoldaternas heroiska mod vid räddningsarbetet vid Ground Zero behövdes bilder av offer som räddades, för att visa på manligt mod och styrka behövdes bilder av dess inbillade motsats: kvinnlig svaghet.

Faludi skriver: Myten om att USA inte gick att besegra var beroende av önskedrömmen om kvinnligt beroende, illusionen om en hjälplös familjekrets i behov av skydd mot en hotfull värld. Utan denna uppvisning av kvinnlig bräcklighet kunde kulturen inte upprätthålla det andra fantasifostret som var avgörande för myten om en hemmaidyll i ett USA som skyddas av de virila och vaksamma väktarna av dess gräns.

Män behövde helt enkelt bli män igen, och för att männen skulle få vara män behövde kvinnorna bli kvinnor. John Wayne var helt plötsligt det nya mansidealet, och som kvinnoroll återstod då inte annat än att spela offret. Det kvinnliga offret som mannen var utsänd för att rädda. Vare sig hon själv ville det eller inte.

Media var inte sen att ställa sig frågan: Vem tog död på mannen? Feminismen utnämndes till den ansvariga. Feminismen hade kvävt den manliga mannen och nu var hans comeback nödvändig. Även kvinnorollen behövde omvärderas. Under åren efter attacken kablades otaliga artiklar ut om kvinnor som nu hade omvärderat sin syn på karriären och istället önskade gifta sig och skaffa barn, jobba mindre och ägna sig mer helhjärtat åt det viktigaste som finns: familjen.

Det var bara det, och häri ligger en viktig poäng i Faludis bok, att det inte var sant.

Media utropade den ökade nativiteten innan den ens kunde mätas (och när den sedan gick att mäta visade det sig istället att den hade gått ner sedan 9/11). Enstaka individer, ibland inte ens namngivna, fick illustrera den nya amerikanska vurmen för kärnfamiljen och traditionella (konservativa) värderingar.

Änkornas sorg efter de äkta män som gått förlorade när tornen föll utnyttjades för att införa undantagstillstånd för alla feministiska frågor och offentliga debatter. (De män som förlorat sina fruar efter attacken fick i princip ingen publicitet alls, det fanns helt enkelt inget intresse av att förmedla bilden av sörjande äkta män, det fanns bara en offerroll och den krävde en kvinnlig aktör.)

Tydligen var det främst de amerikanska kvinnornas plikt att återupprätta den amerikanska självbilden. Barntillverkning (som det för övrigt även krävs en man eller i alla fall en dos sperma till att göra möjligt) var plötsligt en kvinnlig patriotisk plikt. Kvinnorna skulle visa sin lojalitet genom att gå in i Uncle Sams reproduktionstjänst. Utöver detta förväntades kvinnor inom traditionella manliga yrken som brandsoldat och polis lämna plats åt sina manliga, mer lämpade, arbetskamrater.

Faludi menar att attacken mot Amerika fick konsekvenser för kvinnor i allmänhet och för den feministiska rörelsen i synnerhet.

Frågan man ställer sig är vad som är hönan och vad som är ägget i det hela. Vad media förmedlade var inte endast att amerikanska kvinnor hade omvärderat sin syn på bland annat traditionella värden som äktenskap, familj, barn, könsroller, patriarkatets varande eller icke varande (om de nu ens hade det) - det intressanta med det hela var värderingen av detta eventuella trendbrott. Varför var det så viktigt att betona det positiva med äktenskap och familj efter 9/11? Varför behövde kvinnors plats vara i hemmet?  I vems intresse låg det?

Efter att ha traskat runt i medieträsket efter 9/11 i några hundra sidor viker Faludi istället in på ett stycke amerikansk historia. Faludi vill i sin bok visa på hur den manliga "räddningsmyten" går långt tillbaka i den amerikanska historien.

Faludi verkar ha suttit och läst gamla tidningsartiklar i flera år. Jag tycker att Faludis bok är jätteintressant och väldigt välskriven. Som med alla böcker av den här typen så kan man naturligtvis skriva en bok som hävdar motsatsen, och förmodligen hitta material för att stödja en sådan tes med. Det behöver inte betyda att Faludis "spaning" inte är ytterst relevant, och intressant att fundera kring. Vad är det i den amerikanska kulturen som gör att kvinnor måste ses som jungfrur väntandes på sin räddning? Varför behöver Amerika sin John Wayne?

Tesen hon driver känns ju emellertid helt främmande i en svensk kontext. Den nästan oroväckande politiska konsensus som råder kring arbetslinjen i svensk politik får ju hela idén med en uppvärdering av hem- och familjeliv framför förvärvsarbete att framstå som lätt bisarr. Dessutom är ju faktiskt hemmafruar som koncept identifierat som en klassfråga i Sverige.

Kritiken av feminismen känns dock igen. Feminismen som boven i dramat är ett återkommande tema även inom svensk offentlig debatt. Med jämna mellanrum kommer "nu har feminismen gått för långt"-utbrott från olika håll. Inte ens ordet "jämställdhet" är längre helt rumsrent att använda sig av. Å andra sidan är det svårt att finna ett egentligt "före"-tillstånd, jag menar, när under historiens gång har egentligen feminism och kvinnors rättigheter inte varit något av ett skällsord? Någonstans handlar det ju ändå om grader i helvetet.

Slutligen har jag så svårt för att förstå lockelsen i myten om den manliga hjälten. Problemet med John Wayne-typer är ju tyvärr att de är så förbannat jävla tråkiga. Varför någon skulle vilja höja klassiskt manliga egenskaper som kommunikationssvårigheter, tjurskallighet, enkelspårighet och oförmåga till kompromiss till skyarna är för mig totalt obegripligt.
Vem i helvete vill bli "räddad" av en sån?

Vem är Sveriges meste europé? Carl Bildt svarar säkert många.

Dagens Nyheters ledarsida sätter i ovanstående citat fingret exakt på vad som är felet med den Europeiska Unionen.

När jag var liten fick jag en gång en kassettbandspelare. Jag tror att det kan ha varit antingen 1986 eller 1987, för min första kassett var Europes The Final Countdown (som jag älskade). I alla fall så var det en sabla fin kvalité på den där bandaren för när jag flyttade hemifrån rätt många år senare var den fortfarande vid god vigör. Vid det laget hade jag emellertid slutat lyssna på både The Final Countdown och kassettband i allmänhet. Det senare dock med ett viktigt undantag: kassettböcker från Stadsbiblioteket. Jag brukade ligga i min säng om kvällarna och lyssna på svartgula kassetter som jag plockat upp ur orange och gröna plasthöljen (med ett litet gummiband runtomkring).

Många goda romaner har jag på det sättet tillgodogjort mig: Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij, Mandarinerna av Simone de Beauvoir, En dåres försvarstal av August Strindberg och Alias Grace av Margaret Atwood, för att bara nämna några.

För några år sedan råkade jag tyvärr glömma min bandare hos en person som sedan slarvade bort den, så sedan dess har jag inte haft förmånen att få cykla hem med några skallrande orangea plasthöljen i cykelkorgen. Det var riktigt länge sedan jag sist stoppade in en svart och gul kassett och tryckte på play.    

Men the times they are a-changin' och nuförtiden kan man ju faktiskt ladda ner ljudböcker från nätet, det enda som krävs är ett litet klick och sedan kan man lyssna på böcker i sin mp3-spelare. Fördelen med ljudböcker är ju att man kan lyssna på dem precis när som helst, man kan lyssna på dem på vägen till busshållsplatsen utan att riskera att bli överkörd, som ett exempel. På det här sättet har man möjlighet att tillgodogöra sig mycket mer litteratur än annars, man kan ju faktiskt läsa dubbelt så många böcker utan att vardagen hindrar en genom att tvinga en att typ gå och stå och annat onödigt. Skitsmart jue!

Just nu lyssnar jag på:

- Krig och Fred av Leo Tolstoj
- Infiltratören av Lasse Wierup

Alice Sebold är ingen favoritförfattare, ingen vars böcker man speciellt minns. I Sverige verkar man dessutom gilla att ge ut hennes böcker i riktigt fula romantiska omslag, vilket gör att en Sebold-bok känns sådär att sitta på bussen med.

Speciellt Flickan från ovan har ett riktigt sunkigt omslag, det ser ut som en ungdomsbok från helvetet (man får Rapport till himlen-vibbar, på det dåliga sättet), och detta i kombination med den töntiga titeln gör att det hela mynnar ut till en riktig skämsbok. Storyn, en tjej som mördas och sedan tittar ner på sin familj från himlen och ibland försöker kommunicera med människor för att hennes mord ska kunna lösas, är inte heller något man känner för att återberätta om någon av en händelse skulle få för sig att fråga vad man läser.

Månvarv, som jag precis läst och lagt ifrån mig, är lite bättre. Den är inte alls lika sliskigt sentimental som Flickan från ovan, och man vill inte hela tiden att alla karaktärer i den ska råka ut för en tragisk bussolycka.

Det kan väl knappast kallas en spoiler att berätta att huvudpersonen Helen tar livet av sin mor, det nämns nämligen redan i bokens inledande mening.

När allt kommer omkring var det enkelt att döda mor.

Det är ett ytterst osentimentalt modersporträtt som sedan tecknas.

Min mor var helt igenom rutten, hon var som det unkna vattnet längst ner i en vas med blommor som stått där en hel vecka.

Som läsare är det svårt att räkna moderns död som någon större förlust eller mordet som en alltigenom ond handling, då den gamla tecknas utan några som helst försonande drag. Den mentalt sjuka före detta underklädesmodellen som inte går utanför dörren utan en täckande filt eller handduk över ansiktet och som dessutom vid ett tillfälle med flit tappat sitt lilla barnbarn i golvet är ju inte direkt vad man skulle kalla en särskilt ömkansvärd figur. Ständigt återberättas hur den gamla styrt och ställt med dottern, beklagat hennes livsval och kvävt hennes livsrum, hur hon ständigt krävt hennes och faderns närvaro och assistans.

Dottern Helen verkar heller aldrig ångra sitt brott. Kanhända att hon ångrar det med tanke på de följder som dråpet med all säkerhet kommer att leda till, men dådet i sig själv, det verkar hon kunna rättfärdiga för sig själv. Det är med andra ord ingen Raskolnikov vi har att göra med. Istället för själslig vånda och ånger följer ett intensivt dygn (hela romanen verkar utspelas på runt 24 timmar) av oväntade och väntade möten, misslyckade försök att dölja brottet, ett sista försök till flykt och slutligen insikt. Den insikt som i slutet når huvudpersonen är en insikt som jag anser borde ha kommit mycket tidigare, eller kanske snarare funnits där från början, vilken irriterar mig som läsare. Å andra sidan är det ju ganska skönt att huvudkaraktären den här gången inte är lika översentimental som i Flickan från ovan.

Månvarv kan liknas vid en slags feel bad-litteratur av det mer lågmälda slaget. Det är inte jätteengagerande, det är inte vad man skulle kalla stor litteratur, men det får betyget godkänt. Kanske mest för att jag vill se den döda modern framför mig som något av en avdankad Hollywoodstjärna, som en blandning mellan Gloria Swanson i Sunset Boulevard och Bette Davis i What Ever Happened to Baby Jane?  

Jag trodde att jag skulle få dras med en släng av osmält Enquist ett bra tag framöver. Revolutionary Road rådde inte bot på det. Clarice Lispector rådde inte bot på det (jag kanske gör ett nytt försök där). Men så kom den till mig till slut - boken.

En alltför händelselös barndom är ingen bra förberedelse till ett liv. Nej. Det är något dolt, invärtes fel på den lyckliga vindstillan i "ett synnerligen gott hem". Kanske det att den ofrivilligt stämmer den nya varelse, som utvecklas i dess hägn, till hemliga och överdrivna erövringsplaner på en skymtande framtidsverklighet. Sen blir de djärva utbrytningsplanerna en flock leverätande desillusioner.

Snorbobbad eller inte, Medaljen över Jenny är en förtjusande liten bok. Språket är helt enkelt ljuvligt, varenda mening är en liten skatt och hela boken är så smart och roligt skriven att man bara sitter och dreglar över de perfekta formuleringarna, som man för övrigt fullkomligt bombarderas av. Detta är vad jag kallar språkglädje, detta slår varenda ung svensk debutants "lekfulla språk" på fingrarna och lämnar små rosa streck kvar efter linjalen, släng dig i väggen Amanda Svensson!

Förresten kan det ibland vara så, i synnerhet för tillbakahållna och kuvade naturer, att en enda liten gynnsam detalj är nog för att försona dem med ett riktigt plågoris till sammanhang. Den förespeglar dem kanske att det är lönt att fortsätta, den ger det outhärdliga ett sken av dunkel betydelse.

Bokens namnlösa berättare är så förnumstig som aldrig den, som om Lotta Månsson (ni vet, från Merri Viks flickböcker) skrivit boken. Vi pratar Lotta Månsson på sitt mest snusförnuftiga humör, helt rivig och underbar!  Samtidigt finns här en svärta, som Merri Viks böcker naturligtvis saknar, och en alldeles underbart sympatisk sarkasm. Hur den allvetande berättaren kan slänga in ett Poor little thing mitt i en betraktelse över en ung flicka. I en bok utgiven 1935. Stina Aronson är så cool. Det är ordet. Hon håller huvudet kallt.

Karaktärerna är också helt bedårande. Den lilla Nancy som går blundande rakt ut i gatan och sedan vilar alldeles genomskinlig på båren, faster Magda Vågberg som nålat upp bilder på filmstjärnor över hela sin väg och älskar varenda en av dem med hela sitt hjärta.

Med att vara en "riktig Vågberg" menade hon något alldeles speciellt, denna hederliga, burdusa Manda: att vara en fyrtioårs, ogift, renlärig Vågberg, totalt utan grace och av typen gå-i-döden-i-onödan, med ett barskt tillbakasatt kärleksliv (någon enda gång en stilla, ömtålig glimt av en lyckoaning, som dock på sitt sätt är fruktansvärdare än självmordstankar).

Sist men inte minst den förtjusande asexuelle dandyn Osborn Hermanson. Hur kan man inte älska Osborn Hermanson? Degenerationsprodukten! Perverst platonisk med raffinerade brevkuvert och egendomligt stupande handstil! (Ja men ni hör ju själva...)

Jag läser att boken kan läsas som ett debattinlägg, riktat mot överskattningen av erotikens roll i livsproblemen. Jag skulle säga att den utgör ett fullständigt lustmord på passionen. Jenny Stella Vågberg, huvudpersonen, tänkte sig alla normala män som en rad Ursusar. Mer eller mindre lustigt ursäktliga barn var de, som man måste ha en smula nedlåtande överseende med.

Kärleken kontra kallelsen, frågar sig Jenny. Ja, inte är det kärleken som vinner här inte. Jenny Vågberg torde vara det mest opassionerade som svensk skönlitteratur skådat (så uppfriskande!). Desto mer passionerade är männen kring henne. Ta Folke Lavidius som exempel, som springer ur rum i rum och stönar: jag älskar henne passionerat, jag älskar henne passionerat. Berättaren är genast där med sin vassa penna: Han bar sig åt som en betuttad operarövare. Och senare: Ovisst är om ordet passion i dess klassiska betydelse över huvud passar ihop men den här lilla höstfödda historien.

Jag kan inte göra den här boken rättvisa i skrift, det står för mig alldeles klart, därför tänker jag inte ens försöka. Ni måste naturligtvis läsa den här boken för att förstå hur bra skriven den är. Jag fullkomligt avgudar Stina Aronson, den som vid gud kunde skriva som hon gör (jag menar gjorde).

(Ja men ni ser ju själva...) Vilken fantastisk författare! Love the you!

Okej. Det här vill ni nog inte veta. Men jag berättar det ändå.

Biblioteksböcker är ju bra på många vis, på de flesta vis faktiskt, nackdelarna är ju dels att det kan vara lång kö på dem (om jag vill läsa Allt är vind så finns det exempelvis 52 andra personer som kommer att få tillfälle att göra det före mig), och så det där att de kan ha varit hanterade av människor av det äckliga slaget i ett tidigare skede av sin livsbana. Det kan visserligen förlagsnya böcker också ha varit, men det låtsas vi ju sällan om.

Jag brukar dessutom låtsas att ingen har läst mina biblioteksböcker innan jag gör det (ni hör ju själv hur jag formulerar det, mina biblioteksböcker...), trots att jag ganska ofta stöter på mat och kaffefläckar, ihjälklämda småkryp och klotter i dem. (Vad gäller det sista så tycker jag så här: Kommenterande klotter är kul, "kuk" eller "fitta" skrivet med slarvig handstil är mindre kul. När folk rättar stavfel och dålig meningsuppbyggnad tycker jag att det är ganska irriterande. Håll din rödpenna för dig själv liksom.)

I alla fall.

Jag lånade Medaljen över Jenny av Stina Aronson från stadsbiblioteket (en riktig liten pärla till bok förresten, men mer om den vid ett senare tillfälle). Redan vid första läs-sessionen upptäckte jag det - det lilla kletiga som satt fast på ovansidan av bokpärmen. Jag kan inte med säkerhet uttala mig om vad det är (eller snarare vad det en gång varit) men det kan, jag säger att det kan vara en snorbobba. Det kan också vara något annat, kåda kanske? Godis? Klister? Jag bestämmer mig för att absolut aldrig nudda vid det, och sen så läser jag boken ändå. Ja, det gör jag. Men jag nuddar aldrig det lilla som sitter fast utanpå. Inte en enda gång gör jag det.

Så. Det är tidig morgon, jag har en buss att passa och på bussen måste man ju ha någonting att läsa, jag slänger ner boken i min väska och rusar iväg i snöovädret. Kommer på bussen, halar upp boken och läser och... det lilla kletiga är borta. Det har trillat av och ligger nu någon annanstans, förslagsvis någonstans i min väska.

Och där är vi nu.