Dubbelgångaren av José Saramago
Han gillar verkligen kommatecken, den där Saramago, tänker jag. Talstreck? Not so much. Man får hålla tungan rätt i mun när dialogerna kommer, och det gör de, de faktiska och de möjliga, de eventuella. Dialogerna kommer innan människorna hinner möta varandra ibland, för berättaren vet ju ändå precis vad de kommer att säga. Man vänjer sig rätt snabbt. Älska en författare som inte bryr sig om sin läsares välbefinnande! Älska en författare som ändå inte går över gränsen, bara därför att han kan. Man ska inte göra saker på pin kiv.
Dialog enligt José Saramago:
Tack för rättelsen min käre Máximo, jag bara visade min önskan att det funnes ett ord som ensamt kunde uttrycka betydelsen av de två, Vad jag känner till finns det inget ord som i sig förenar och gjuter samman orden förvanska och förfalska, Om handlingen finns måste även ordet finnas, De vi har finns i ordböckerna, Alla ordböcker tillsammans innehåller inte hälften av de termer vi skulle behöva för att förstå varandra, Ge mig ett exempel, Till exempel, jag vet inte vilket ord som skulle kunna uttrycka de lager på lager av förvirrade känslor som jag märker inom mig just nu, Känslor i förhållande till vad, Inte till vad, till vem, Till mig, Ja, till dig, Jag hoppas att det inte är för hemska saker, Det finns allt möjligt, som på apoteket, men var inte orolig, jag skulle ändå inte kunna förklara för dig, hur jag än försökte, Vi får tala om det en annan dag, Du menar att vårt samtal har nått sitt slut, Det var inte mina ord och inte vad jag menade heller, Nej, verkligen inte, jag ber om ursäkt, Men i vilket fall kan det vara bra att vi slutar här, det märks att det finns för många spänningar mellan oss, gnistorna flyger för varje fras vi uttalar, Det var inte min mening, Inte min heller, Men så blev det, Ja, så blev det, Därför ska vi nu ta farväl som de snälla barn vi är, önska varandra sov gott och dröm sött, vi ses snart, Ring mig när du vill, Det ska jag göra, Maria da Paz, Jag är fortfarande jag, Jag tycker om dig, Det har du redan sagt.
Saramago, alltså, gubben kan ju skriva! Han rabblar på med sin lilla berättelse, lite som en senildement skulle göra, och han kommer av sig och så kommer han på sig igen och så hoppar han lite framåt och kör på så det ryker och egentligen händer det inte så mycket men man gillar det ändå. Jag gillar det ändå.
Jag råkar ju vara något så ovanligt som en riktig sucker för den allvetande berättaren. Älska en berättare som kommenterar sina karaktärer under tiden som de gör saker!
Tvärtemot vad som felaktigt påstods för fyra rader sedan, vilket vi dock fritar oss från att korrigera in loco alldenstund den här skildringen befinner sig åtminstone ett snäpp över en ren skoluppsats, hade mannen inte förändrats, han var densamme. Den plötsliga förändring i sinnesstämning som observerats hos Tertuliano Máximo Afonso och som gjort matematikläraren så skakad var inget mer än en enkel somatisk manifestation av det patologiska psykiska tillstånd som är allmänt känt som de saktmodigas vrede.
Berättare som ser ner lite sina karaktärer, sånt gillar jag, berättare som bara "oj oj nu har han verkligen hamnat i en knipa, den lille tjockisen, han skulle ha tänkt lite mer på vad hans mamma sa!" Det där var inget citat ur boken alltså, bara som ett litet exempel. Jag ser inga problem i att berättaren, eller kanske författaren själv, lägger sig i berättelsen. Jag är inte en sån där som inte kan leva sig in i berättelsen då, för att den blir "overklig", jag lever mig aldrig in så till den milda grad ändå, jag är alltid alltför upptagen av form och struktur och berättarperspektiv och karaktärsporträtt (typ "där fick han till det, hennes röda jacka är verkligen levande beskriven" eller "han har övertygat mig, man ska fan inte äta plattfisk!").
Kanske har jag läst för många böcker för att riktigt kunna uppskatta böcker som något annat än just böcker; böcker skrivna av författare som antingen gör det bra eller som gör det mindre bra. Jag tycker inte att det är ett problem, borde jag det?
Saramagos berättare kommenterar extensivt, kommenterar även sig själv, och verkar dessutom kunna ställa sig utanför och kommentera den allvetande berättaren.
För rapportören, eller berättaren, under den mer än sannolika hypotesen att han helst vill gynnas med den akademiska godkännandestämpeln, vore det lättast när han har kommit så här långt att skriva att historielärarens färd genom staden och tills han steg in hemma var händelselös.
Det är något Paul Austerskt över själva intrigen (och ändå är det så väldigt oamerikanskt).
Tertuliano Máximo Afonso, som har dukat under för den andens tillfälliga svaghet som vanligen är känd som depression, hyr en film på inrådan av sin kollega och i filmen upptäcker han en man som är en kopia av honom själv, bortsett från mustaschen. För att få veta vem den andra mannen är hyr han fler filmer från videobutiken, alla från samma produktionsbolag, och sakta men säkert stryker han namn efter namn från listan, tills hans dubbelgångare slutligen föräras med ett namn. Sakta rör han sig kring den andre, närmar sig och viker ifrån igen, förr eller senare kommer de att mötas, förr eller senare måste de mötas.
Jag gillar nästan allt med den här boken (förutom kanske de sista två sidorna, kill your darlings, José!). Framförallt är den väldigt bra skriven. Jag tycker att ni ska ta och läsa den, helst långsamt. Den blir extra bra om man läser den långsamt.
Som citatet på första sidan: Kaos är en ordning att dechiffrera. Man kan ju ägna minst en halvtimme bara åt att fundera över det.
Jag har i o f sig bara läst två Saramago än så länge (Blindheten, Klarsynen) men har blivit förtjust i honom och hans speciella stil. Det där med Paul Austersk intrig låter intressant, så Dubbelgångaren vill jag gärna läsa, plus de andra av honom förstås.
Oh ja, jag tycker också om Saramagos stil och planerar att läsa mer av honom. Jag har länge tänkt att jag borde läsa "Blindheten", eftersom jag hört så mycket gott om den.
