We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Minns ni tidningen Darling? Det var en 90-talstidning som skrevs av Marie Birde (och några andra som jag inte minns namnet på). På redaktionen var man besatt av Beastie Boys, Paul Frank, sneakers, frukostflingor, Hello Kitty, amerikansk highschoolfilm från 80-talet och typ Internet (överhuvudtaget kändes konsumtion rätt hett där på 90-talet, det fanns inte tillstymmelse till en endaste pekpinne och miljö och politik och finkultur sket man högaktningsfullt i).
Kevin Smith ansågs vara en bra regissör.* Alla ville ligga med Jason Lee.** Kabelteve var inne och hemma hos Darlingredaktionen visades ständigt UFO-dokumentärer.***
Ni fattar. Extremt otidsenligt, verkligen inte 00-tal, så den gick i graven.

Men, HURSOMHELST, om den inte skulle ha gjort det så känns ju den amerikanske författaren och skribenten Chuck Klosterman som en person som Darlingredaktionen skulle ha älskat. Nu har jag visserligen inget minne av att tidningen Darling överhuvudtaget befattade sig med böcker, men ni fattar poängen. Med andra ord är Chuck Klosterman rätt otidsenlig. Han tillhör den gamla skolan (a.k.a "Generation X"), där man fortfarande tycker att populärkultur av den lägre sorten ska tas på allvar och där man fortfarande anser att insiktsfulla kommentarer om typ Beverly Hills är meriterande. Ironi är en internationellt gångbar valuta och att vara en slacker anses inte vara ett skällsord (jfr. Blondinbella och andra 00-talsikoner och försök att hitta EN ENDA gemensam nämnare).

Trish på Facebook kommenterar Chuck Klostermans essäsamling Sex, droger och kalaspuffar på följande sätt (jag har ingen aning om vem Trish är mer än att hon kommenterat Klostermans bok på facebookapplikationen "WeRead", jag hoppas att du inte tar illa upp Trish!):

"Chuck klosterman can repeat the same perhaps insightul, perhaps not observation about popular culture close to 50 times, in 50 different ways over the course of each chapter. while his aptitude for analogy is impressive, at first, by the end of this book, i wanted to pull my hair out. What really miffed me was how impressed i was supposed to be ... I could almost hear him "oh yes ... look at this, I'm totally turning this idea on its head, oh man ... nobody's ever thought of it this way ... I'm going to title my book something awesome like "sex, drugs and cocoa puffs" and I'm going to have them write it in kind of a minimalist font ... oh god, i'm so great" when really all he's doing is SAYING THE SAME THING ... didn't we all get sick of intellectualizing things that DON'T MATTER after first year university. I'm more impressed by his ability to type and masturbate to himself at the same time." 

Vad vill jag säga med att citera det där? Egentligen är det framförallt i den näst sista "meningen" som Trish sätter huvudet på spiken, just det här med fäblessen för att skriva tiotusentals tecken om triviala mediala fenomen, den där viljan att upphöja det låga och göra det till något större (jfr. gamla Natalia Kazmierska-krönikor). Kommersiell skitteve ska vridas och vändas på tills en droppe subversiv potential rinner ur, och hittar man inget så får man hitta på det, för det måste ju finnas. Malin Ullgren skrev en jättebra artikel i DN för ett tag sedan om det här fenomenet i förhållande till litteraturkritik:

"Det kan ju vara marknadslogiken som har fått oss att vilja lösa dilemmat dålig bok/kunnig kritiker. Som fått oss att inta hyfsat ansträngda positioner i förhållande till kackig litteratur: man tar en svensk deckare, man läser in samhällskritik, man tar en svensk chick-litt, man läser in subversiv feministisk undertext. Vilket ljug."

En annan sak som slår mig är att Klostermans populärkulturella referenser känns väldigt mycket 90-tal (kanske för att essäerna i den här samlingen är relativt gamla, boken är från 2003), jag menar är det någon född efter 1983 som överhuvudtaget kan relatera till fenomen som The Real World, Saved by the Bell och My so called life? För att inte tala om Fredrik Virtanen, som blurbat pocketutgåvan (varningsklockorna börjar ringa när man ser det), finns det verkligen fortfarande människor som anser att en bok blurbad av Fredrik Virtanen verkar lockande?

Vad jag menar med allt i föregående stycke är att den här typen av populärkulturella analyser har ett ganska kort bäst före-datum. Klosterman har passerat sitt och torde enbart locka människor över en viss ålder. Hans essäer blir därmed snarare nostalgiska än "on the spot". Det är igenkänningskomik för Darling-generationen, och den generationen är faktiskt, let's face it, rätt stendöd.

Jag hade tänkt undvika att använda mig av ordet "nördigt" vad gäller Klostermans bok, men jag tror inte att det går (ett mycket populärt Darling-ord för övrigt). Om man definierar "nördigt" som insiktsfull och faktaspäckad analys i en specifik, förmodligen rätt illa ansedd, genre, så okej då, men ordet "nördigt" har fått en mycket bredare betydelse med hjälp av tidningar som Darling och typ Nöjesguiden (the horror!) där "nörd" nuförtiden är i princip synonymt med "cool". Jag vänder mig fortfarande emot att det skulle vara "inne" att vara "nörd", det känns som en rejäl efterhandskonstruktion, för att inte säga ren historieförvanskning (jfr. Oscar Waos korta förunderliga liv). Om man har något som helst minne av högstadiet så borde det framstå som uppenbart för var och en.   

Trots allt detta så är ju Klosterman stundtals rätt rolig (utom när han skriver om sport och kvinnor). Hans essä om stackars Billy Joel lyckas vara både sjukt elak och en hyllning samtidigt, vilket är en sorts prestation i sig själv. Klosterman är överlag ganska ambitiös i sin vilja att förklara de stora frågorna med hjälp av populärkulturella fenomen, även om han oftast hamnar rätt snett i sina slutsatser (essän om Pamela Anderson känns ju ganska passé exempelvis). Förmodligen ska man läsa Klosterman när han är alldeles färsk (varför ger man ut honom på svenska nu?). 2008 kom han ut med en roman, Downtown Owl, och enligt bokhora.se är den mer än läsvärd. Jag tror dem.

PS. Chuck, 90-talet ringde och ville ha sin ironi tillbaka. DS.

* Har ni sett hans senaste, Zack and Miri make a porno? Kan vara det sämsta jag sett, men å andra sidan orkade jag aldrig se färdigt hela Jay and Silent Bob strikes back.

** För er ungdomar: Jason Lee är den där scientologen som spelar Earl i teveserien My name is Earl.

*** Seriöst, minns ni hur alla skribenter på Darling alltid låg hemma och tittade på UFO-dokumentärer, jag menar vilka kabelkanaler hade de egentligen? Det är rätt sällan UFO-dokumentärer på Discovery och dylikt enligt min erfarenhet. Ibland tror jag liksom att de hittade på.

"Filmer och tv främjar aktivt, åtminstone på ytan, att man ska dejta de osnygga; om vi har lärt oss något av massmedia är det att de enda som kan göra oss lyckliga är de som inte slår oss som särskilt attraktiva. Oavsett om det är Jerry Maguire eller Födelsedagen eller Who's the Boss? eller Some kind of Wonderful eller Speed Racer påminns vi ständigt om att de ouppnåeligt perfekta ikonerna vi suktar efter aldrig kan tillfredsställa oss på samma sätt som de platoniskt allierade som alltid har funnits vid vår sida. De anmärkningsvärda undantagen är Studie i Brott (där den mjukhjärtade Barbara Bel Geddes blev brädad av sexiga Kim Novak) och Mitt så kallade liv (där stackars Brian Krakow aldrig fick leka, fastän Jordan Catalano för fan inte ens kunde läsa)."

(ur Sex, droger och Kalaspuffar av Chuck Klosterman)

I den självbiografiska Musikens betydelse för flickor tecknar den brittiska poeten och författaren Lavinia Greenlaw ett porträtt av en uppväxt färgad av musik och patriarkala strukturer. Det börjar med pop, går vidare till disco, gör ett abrupt avbrott för rock och följs sedan av punk och new wave.

Lavinia minns Devo i kirurgkläder, The Jam i kostymer, Sex Pistols i trasiga kläder med säkerhetsnålar som håller ihop trasorna. Här finns också discodängorna, Donny Osmond, Elton John och Chicagos tryckare. Lavinias individutveckling löper parallellt med de musikaliska minnessymfonierna.

Bokens omslag går i någon slags neonorange färgton, vilken stämmer väl överens med författarens upplevelse av punken under senare delen av 70-talet. Punkens färger skulle vara syntetiska, som kontrast mot hippierörelsens murriga skogsnära färger, det skulle vara grönt som snor, inte som träd. När Sex Pistols släppte sitt album Never Mind the Bollocks 1977 var omslaget chockrosa och neongult. Lavinia Greenlaw älskade det.

Musiken fyller skilda funktioner för Lavinia under uppväxten i Essex, den är ett medel för att först rätta in sig i ledet (disco) och senare ett sätt att bryta med det invanda, ett slags befriande tvång att göra tvärtom (punk). Men även att vara fel på rätt sätt är en komplicerad uppgift, och speciellt för en ung tjej som inte ens vet om hon vill vara tjej eller inte.

Den unga Lavinia ser allting i system; i koder och regler, livsnödvändiga och oförklarliga måsten. Hon försöker att förhålla sig till, och få grepp om, sin omgivning, och musiken är ett redskap.

"Jag började få grepp om popen som konstruktion. Detta var inget spontant party."

Rocken är för pojkar och discon är för flickor, konstaterar den unga Lavinia. Alltså återstår det bara för henne att sminka sig omsorgsfullt, ikläda sig tajta spandexkjolar och skor med höga kilklackar och fixera håret med sprej och mousse och dansa till Play that funky music.

Discomusiken blir för Lavinia en introduktion till att vad det innebär att vara en flicka, ett sätt att lära sig hur en flicka förväntas bete sig. Greenlaw kroppsliggör således de Beauvoirs gamla klassiker "Man föds inte till kvinna, man blir det". Discon är för Lavinia en slags performativ akt, ett ständigt iscensättande av könsskillnad.

När Greenlaw skriver: "För mig var det självklart att ha ett eget rum och att få göra vad jag ville med det." är det ändå inte riktigt sant. Det finns inget självklart rum för musikintresserade tonårstjejer, de är snarare per definition ett slag bihang till sina manliga bekanta. Den uppvaknande insikten om detta gör Lavinia konfunderad och även om hon inte aktivt agerar mot det så kan hon ändå inte låta bli att reagera, om så bara inför sig själv. Varför är det bara killar som spelar luftgitarr? frågar hon sig. Varför är det bara killar som hänger i skivbutiker och har ett verkligt intresse för musik?

"Efter skolan brukade jag titta in i butiken, kolla om det fanns något nytt och bara hänga där, röka, lyssna, bläddra bland skivorna och njuta av stämningen de skapade. /.../ Ofta var jag den enda tjejen där men det hade ännu inte slagit mig att det kunde betyda något. Jag visste att det fanns folk som såg musik som bakgrundsljud och så vi som såg musik som, ja, musik, men jag tänkte inte på att de flesta av dem som tog den på allvar var killar. /.../ Jag valde sida, intog en hållning och hade alltid en åsikt, utan att märka att det förvirrade tjejer och tråkade ut killar. Fick man som tjej inte känna så starkt för något, för att inte tala om att verkligen vilja äga och kunna något för sin egen skull?"

Lavinia går från att vilja vara flicka till att inte vilja vara flicka och punken blir en sorts utväg, ett andningshål. Punken är ambivalent och avståndstagande. Allting blir ironiskt, allting blir tvärtom, bara för sakens skull. Punken är artificiell och uppkäftig, den vägrar att rätta in sig i något led. Det är befriande.

När punken kommer till Essex är den egentligen redan död, men för den tonåriga Lavinia är den allt annat än det. Musiken blir en sorts frigörelse och en ny sorts identitet för Lavinia att anamma. En ny och annorlunda arena att verka på, trots att även punken innebär regler och konformitet inom gruppen. Trots att även punken är en ytterst manlig företeelse.

"Vi stoppades rutinmässigt men jag kände mig immun - huvudsakligen för att jag var ung men också för att jag var tjej, vilket var märkligt med tanke på att jag samtidigt kände mig skyddad av det faktum att jag inte såg ut som en tjej. Jag kunde gå genom stan ensam på nätterna och om någon man ropade efter mig var det smädelser snarare än lockrop. För de flesta män var en tjej med blått hår inte tjej över huvud taget."

Men punken som konstruktion kan inte hållas samman när dess utlovade subversivitet tömts på innehåll och den istället omvandlats till det som den gav sig ut för att förstöra och bryta ner. Den blir mainstream. För Lavinia väntar vuxenlivet, universitet och ansvar. Hennes egen självbild svajar, identiteten känns instabil. Ändå är den tonåriga Lavinia Greenlaw en självständig varelse, om hon nu inte vet exakt vad hon vill göra i framtiden så vet hon åtminstone vad det är hon letar efter: frihet.

Lavinia Greenlaw har skrivit en fin och personlig bok om musik och om hur det är att bli flicka.

Jag försökte få en viss golden retriever att posera tillsammans med Hanna Hellquists bok Karlstad Zoologiska men hon var, som ni ser, inte särskilt samarbetsvillig.

Hanna Hellquist är ju annars faktiskt ett lysande exempel på en författare som gillar hundar (apropå min alltför sparsamt uppdaterade följetong "författare med hundar"). Tyvärr är min kamera alldeles för dålig för att kunna föreviga någon bild från bokens insida (där Hanna poserar med hundar, kaniner, apor och annat, fint!). Hursomhelst, det är väl inte tid att skriva något utförligare om den här boken ännu, jag har inte ens hunnit läsa den, men det känns ju ganska givet att jag kommer att gilla den.  

Vad vi kan koncentrera oss på så länge är det snygga omslaget. Very 80-ish att ha sin egen bild på omslaget, det gillar vi! Mer sånt!

Fortsättning följer i mars!

"Så fort natten tagit på sig sin uniform och ställt sig som en fångvakt utanför mitt fönster rusar jag ut på stan. De sista timmarna på dagen gör jag ingenting. Jag förlorar helt min förmåga att leva, att uppleva någonting överhuvudtaget; jag väntar bara på att dagen ska klinga ut för att få dö med den och innan natten tar vid förvandlas till en vålnad. Det finns inget annat sätt för mig att uthärda detta tunga mörker som luktar begravningsplats. Jag är ensamhetens svarta fantom. En som förlorat möjligheten att se. En som bara har ett enda öga."

Den mirakulöse mandarinen är en roman om exil och utanförskap, om sorg och självförebråelse, en resa fram och tillbaka mellan Genève och Istanbul (men egentligen hela tiden stillastående, stillsamt betraktande med iskall skärpa).

Två berättelser följer på varandra, den första om en kvinna som förlorat sitt ena öga (och mannen hon eventuellt älskade), den andra om en man som förlorat sin hustru (som han eventuellt inte älskade).

Här finns en förtvivlan av den mindre angenäma varianten, den sortens sorg som inte lämpar sig för offentlig uppvisning; det krossade glaset i handflatan.

Asli Erdoğan beskriver Genève som en stad av metall och glas, ett rent helvete (med betoningen på rent), befriat från hundskit och lort. Det fula och stinkande har städats undan, återfinns endast inom vissa kvarter; utanförskapets kvarter där kvinnor och droger säljs utan samvetskval. Erdoğans enögda kvinna vandrar stadens gator i skydd av mörkret, på väg ingen särskild stans i syfte att möta ingen speciell. Med sitt bandage kring huvudet utgör hon en levande påminnelse om den smärta som förlusten av vitala delar utgör.

"Mitt helvete hade varken med mitt fosterland eller med platsen där jag vistades nu att göra. Jag bar mitt helvete inom mig, som paradiset i mina drömmar."

Hennes kropp är full av sår, liksom hos den mirakulöse mandarinen framträder de efter hand: det förlorade ögat, det sårade underlivet; kroppsliga minnen av de slag hon fått ta emot. Bakom förbandet sipprar något fränt fram, tränger igenom lindorna och avger en avslöjande stank.

Den enögda kvinnan har inte alltid varit enögd. Det trasiga ögat upphörde att fungera i samband med Sergios, mannen hon eventuellt älskades, avsked. Mer än så får vi inte veta. Erdoğan tecknar, stundtals närmast prosalyriskt, tillstånd av hopplöshet, övergivenhet, sorg och självhat. Just det senare är särskilt framträdande hos den enögda kvinnan. Hon uppfinner ett slags alter ego, vid namn Michelle. Michelle är den vackraste och hårdaste kvinnan i Genève, med smattrande stilettklackar hemsöker hon staden på jakt efter manligt kött och lust.
Själv liknar sig den enögda kvinnan vid en vålnad. Äcklat vänder mötande människor bort sina blickar vid åsynen av henne, med bandaget som vattnats av det varande sår som är hennes blinda öga. Männen går omvägar kring henne, hon blir osynlig och utgör inte längre någonting njutbart. Hon har förlorat sitt kön.

"En enögd kvinna kan vara mer skräckinjagande än en vålnad. Jag hade fått nog av alla dessa ansikten som förvreds av skräck och äckel vid anblicken av mig; alla dessa ögon som hastigt spärrades upp, blickar som började flacka och munnar som deformerades i grimaser, därför undvek jag så mycket som möjligt att gå ut på dagarna."

Endast natten och mörkret återstår som flyktväg. Att vandra stadens gator ensam i mörkret förefaller henne inte längre skräckinjagande, och inte heller möjligheterna att utsättas för våld och påträngande manlig lust. En vålnad kan inte bli våldtagen, den könlösa kan inte skändas. Med det kvarvarande ögat ser hon det som ingen annan längre vill eller orkar se, och i detta mörker även sig själv.

I bokens andra del får vi stifta bekantskap med en mans vars fru avlidit i cancer, en fru som han valt att överge sedan hennes (och hans egna) plågor blivit för svåra. Den här delen av boken är inte lika omedelbar som den första och här slår prosan över i lyrik på ett sätt som gör texten tjock och trögflytande. Slutresultatet blir svårtolkat och ojämnt, vilket också gör det svårt att sätta ett samlat betyg på boken.

Utmärkande för Erdoğans språk och berättarteknik är en känsla av hopplöshet. Det nattsvarta är hennes signum, språket och bokens olika "jag" vandrar övergivet mellan sidorna, utan minsta möjlighet till försoning. Jag uppskattar en författare som kan skriva om alienerade kvinnor på ett trovärdigt sätt, en författare som vågar skriva SMÄRTAN utan att känna ett tvång att använda sig av skyddande slöjor. Asli Erdoğan är modig som vågar låta bli att vara putslustig, som vågar vara totalt beckmörk och iskall rakt igenom, skoningslöst tecknar hon en förlorad kvinnas självhat och kroppsliga raseri utan minsta pardon. Det är så rakt och ärligt att jag häpnar, och häri ligger också bokens behållning; i den sårade kvinnliga kroppens historia, i den vandrande vålnadens galenskap.

Asli Erdoğan är inte bara författare, hon är partikelfysiker också.

Oscar Waos korta förunderliga liv var rätt svår att få tag på. Den hölls under en tid fången på mitt stadsdelsbibliotek, vilket i sin tur hade den dåliga smaken att vara stängt under "sportlovet". Istället huserade en massa unga tjejer av typen "Rinkeby Dance Kids" i dess lokaler. Runt själva utlåningsmackapären återfanns pappväggar (målade förstås) som gjorde det svårt att ta sig fram och inuti själva "personalrummet" där de beställda böckerna står (det är ett litet bibliotek) hängde ett gäng tonårstjejer och fnissade. (De kanske tjuvrökte, vad vet jag? Det hade jag gjort i deras ålder.) Hursomhelst, jag lyckades övertala en av de fnissande tjejerna att räcka mig min beställda bok och sedan tog jag mig, med hjälp av en annan fnissande tjej, mellan de där pappväggarna och klättrade sedan över några bokhyllor för att komma fram till utlåningsapparaten och tillbaka.

Med facit i hand måste jag säga att det var totally worth it! Junot Díaz roman är nämligen skitbra.

Oscar Waos korta förunderliga liv följer familjen de Leóns öden och äventyr, fram och tillbaka mellan New Jersey och Dominikanska Republiken. Det är en snabbpratande (hm, är det ett ord på svenska?), streetsmart (ursäkta uttrycket) och snygg latinosåpa. Díaz har inte direkt låtit någon skrivarkursprosa ta ner honom på jorden utan jonglerar snyggt ett flertal språk samtidigt som han låter texten välla ut från alla håll och kanter. Berättelsen om familjen de León och dess förfäder är på samma gång en satirisk introduktion till Dominikanska Republikens blodiga historia under diktatorn Trujillo. Genom att använda sig av extensiva fotnoter rullas Trujillos ohyggliga brott mot det dominikanska folket upp, och om man väljer att hoppa över dem så missar man en stor del av bokens behållning.

Att låta en roman om en familj samtidigt behandla ett lands historia är kanske inte direkt någon innovativ idé, men vad som särskiljer Junot Díaz bok är humorn. Oscar Waos korta förunderliga liv är lättsmält underhållning, trots den sorgliga historien, och så fort man lyckas komma över att svenska ideligen blandas med oöversatt spanska så är det bara att luta sig tillbaka och låta språket välla över en. Romanen dansar för mig under läsandets gång, allting är så väloljat och smidigt, varje övergång så mjuk. Det är länge sedan det kändes så avslappnande att läsa något.

Oscar Waos korta förunderliga liv känns på många sätt som en teveserie, crash boom bang!, här händer det saker hela tiden och ingenting blir någonsin långdraget, ingenting nöts ut innan nästa sekvens tar vid, allt för att vi inte ska tröttna och byta kanal. Vi får sex, droger, självmordsförsök, kärlekstörst, misshandel, släkthistoria om vart annat, inklusive könsord och extensiv slang, och om någonting går att dras till sin spets så gör det också det, för Díaz vill med alla medel möjliga ge oss valuta för våra pengar. 

Díaz bok påminner om tidigare brokiga släkthistorier, men han blir aldrig Gabriel García Márquez-jobbig. Oscar Waos korta förunderliga liv är mycket på en och samma gång, men historien känns ändå alltid jordligt förankrad, Díaz låter inte sin roman förvandlas till någon form av magisk realism, även om sådana inslag finns här. Oscar Waos korta förunderliga liv handlar om människor och historia, sedda genom en absurdistisk spegel.

Titeln är en aning missvisande, boken handlar inte bara om Oscar, den handlar lika mycket om hans syster Lola och mamma Belicia. Bokens berättare, vars identitet avslöjas för oss under bokens gång, är inte direkt ute efter att försköna någon del av historien, eller någon av dess personer. Själv faller jag handlöst för den kaotiska Lola, den självförbrännande latinan som bara vill bort från förorten. Mamma Belicia är en svårare nöt att knäcka. Den brutala moderskärleken kan kanske vara lite svår att smälta, men Díaz tecknar fylliga personporträtt och ingen oförrätt behöver gå förbi oförklarad. Och så har vi ju det här med fukún.

Junot Díaz återkommer i sin berättelse med jämna mellanrum till den fukú (en sorts förbannelse) som kanske, kanske inte, vilar över släkten, och över det otursförföljda dominikanska folket. Samtidigt har Oscar Waos korta förunderliga liv ett flertal närmast religiösa inslag, och frågan är om det inte ändå vilar en zafa (en slags motbesvärjelse) över familjen.

Sedan har vi ju den överviktiga nörden Oscar. Oscar de Leóns enda problem är att han inte är särskilt attraktiv. Att gilla serietidningar, fantasy, sci-fi och rollspel är ju aldrig ett problem för en snygg eller åtminstone söt kille. Att gilla serietidningar, fantasy, sci-fi och rollspel som överviktig är en dödsdom. Med andra ord får Oscar inte knulla, och häri ligger hans stora sorg. (Ni vet, det finns good nerd och bad nerd, och det enda det hänger på huruvida man ska tillhöra det ena eller andra lägret är gener. Ingenting annat än gener, kom ihåg det.)

Ett återkommande inslag i Díaz prosa är de populärkulturella referenserna. När Trujillo slutligen blir mördad gör han det som Tony Montana, när berättaren refererar till sig själv så gör han det som The Watcher, och gillar man klassisk nördkultur så kommer man att bli överförtjust över alla referenser till Marvel Comics och dylikt (själv är jag ingen gammal serietidningsläsare och missade säkert hälften av dem, men lika glad för det är jag).

All in all är Oscar Waos korta förunderliga liv faktiskt precis hur underhållande som helst. Jag kan inte göra annat än att rekommendera er att läsa den. När en bok blivit så totalhyllad som den här känner man ju allt som oftast ett sug efter att dissa den, i alla fall lite lite grann, men tyvärr, jag har inget på lager för Oscar Waos korta förunderliga liv.
Jag skulle i och för sig kunna skriva att det inte är Kafka vi pratar om, men det har ju å andra sidan heller aldrig varit Díaz intention. Jag skulle kunna skriva att Oscar de León är en gnällig jävla tjockis som man verkligen har lust att ge en käftsmäll ibland, men blatte kom igen, det skulle ju i så fall endast vara att hålla med bokens berättare, så även där kammar jag noll. Det återstår bara för mig att lyfta på hatten för Junot Díaz och säga touché!

Där satt den, hombre!

´So if we're all quarks and electrons...' he begins.

´What?'

´We could make love and it would be nothing more than quarks and electrons rubbing together.`

´Better than that,' I say. ´Nothing really "rubs together" in the microscopic world. Matter never really touches other matter, so we could make love without any of our atoms touching at all. Remember that electrons sit on the outside of atoms, repelling other electrons. So we could make love and actually repel each other at the same time.'

(ur The End of Mr. Y av Scarlett Thomas)

Igår kväll/natt kom jag hem från krogen och var lite full och skrev ett tre A4-sidor långt Worddokument om Scarlett Thomas bok The End of Mr. Y. Följande recension är vad jag lyckats få ihop från dessa svajiga rader. Allt som jag i morse kände "hur i helvete tänkte jag här?" inför återfinns ej här nedanför. Texten kan nog emellertid ändå upplevas som lite problematisk på sina ställen, och tycker man att det förstör läsupplevelsen att jag diskuterar slutet så kanske man inte ska läsa det här inlägget alls, eller åtminstone på egen risk.

Poststrukturalistisk kvantfysik, låter det intressant? Det är det. Och Scarlett Thomas The End of Mr. Y (som jag visserligen har rätt många invändningar mot, vilket kommer att visa sig efterhand) är en lättsam inkörsport till spektaklet.

Huvudpersonen, Ariel Manto, skriver en avhandling om tankeexperiment (Schrödingers katt, Einsteins tåg, osv). Hon kommer som av en händelse över ett exemplar av boken The End of Mr. Y, skriven av Thomas E Lumas. Boken anses bära på en förbannelse, som fått både författaren själv liksom hans förläggare och övriga inblandade i utgivningen av boken att försvinna, för att sedan återfinnas döda. Kan det finnas något sådant som en förbannelse, funderar Ariel, och kommer fram till att det kan det nog inte. Hon kan emellertid inte diskutera saken med sin handledare Saul Burlem, den enda andre Lumas-fantasten hon känner till, för han har försvunnit under mystiska omständigheter.

Redan tidigt ges vi alltså grundstenarna till en spännande (om än något klyschig) historia: Oförklarliga försvinnanden, en eventuell förbannelse, en mystisk bok i få exemplar (tydligen ska det enda andra kända exemplaret vila i ett bankfack i Tyskland) och en kvinnlig protagonist som tillsammans med oss läsare bestämmer sig för att reda ut alla frågetecken.

The End of Mr. Y bygger på några grundläggande förutsättningar som man bör ha med sig i bakhuvudet under läsningens gång.

För det första: Allting är text. Ju fortare man accepterar det, desto bättre, desto större behållning. Ariel Manto är en litterär karaktär. (Ariel Manto är ett anagram av I am not real.) Ariel Manto är dessutom en stor beundrare av poststrukturalistisk och dekonstruktivistisk teori. Det är till stor hjälp om man har någorlunda koll på Derrida, Baudrillard och gänget, det är dock inte någon absolut nödvändighet. Själv kände jag när jag läste den här boken att jag tyvärr har alldeles för dålig koll på Heidegger (vilket även var ett problem när jag läste Zadie Smiths Om Skönhet).

För det andra: The End of Mr. Y är i sig ett tankeexperiment.

Det är förvisso science fiction vi har att göra med, men dessa inslag är egentligen inte så viktiga, de är bara ett sätt att konkretisera själva tankeexperimentet. Lite Matrixstämning får vi dock, och "Project Starlight" känns ju som hämtat ur ett avsnitt av Arkiv X. Spänningen ligger emellertid inte i själva "jagad"-känslan (sedan Ariel Manto kommit över den mystiska boken dyker två kostymklädda män med pistoler upp på jakt efter den samma), snarare i den filosofiska diskussionen.

The End of Mr. Y, boken skriven av Lumas, innehåller ett recept på en sinnesförhöjande vätska, och genom att dricka den och samtidigt stirra på en svart cirkel på en pappbit lyckas Ariel Manto färdas till något som Lumas valt att kalla "The Troposphere". "Troposfären" består av materialiserade tankar (Thought = Matter). Här skriver Scarlett Thomas in en möjlighet att "hoppa mellan tankar", vilket för Ariel Manto innebär en möjlighet att så att säga befinna sig inuti en annan människas huvud (jfr. I huvudet på John Malkovich).  

Scarlett Thomas använder datorprogrammet som en metafor för alltings uppbyggnad. Människor är uppbyggda av kvarkar och elektroner, menar Thomas, och datorprogram är uppbyggda av ettor och nollor, som i sig består av kvarkar och elektroner. Om människor kan utveckla ett medvetande, resonerar Thomas, kan då även maskiner göra det?

I ett sådant tankeexperiment styr programvaran (the software code) vårt dagliga liv, och dess förutsättningar och möjligheter, medan själva maskinkoden (the machine code) sätter dess begränsningar. Men om man kan ändra maskinkoden, kan även programvaran ändras, och förutsättningarna därmed ändras och utökas.  

Ur ett poststrukturalistiskt perspektiv torde själva programvaran utgöra en eller flera diskurser, medan maskinkoden torde utgöra en form av privilegierad diskursiv position, en möjlighet att omartikulera elementen, vilket väl får beskrivas som makt. Nota bene, "makt" sett ur ett dekonstruktivistiskt perspektiv.

(Ur ett marxistiskt perspektiv kan vi se på maskinkoden som basen och programvaran som överbyggnaden. Basen determinerar överbyggnaden, mer eller mindre.)

Einstein kunde ändra maskinkoden, menar Thomas, och förmodligen kan Ariel Manto det också. Frågan är ju varför? Vad som saknar i Scarlett Thomas tankeexperiment är ett maktperspektiv. Oavsett hur man väljer att definiera makt, så är det en brist att den faktorn helt har utelämnats i The End of Mr. Y. Som boken nu ligger får man intrycket att vissa människor bara är förutbestämda att kunna ändra maskinkoden, det gör Ariel Manto till någon sorts Jesusgestalt (jfr. Neo i Matrix), vilket jag inte tror var meningen. Ingenting i The End of Mr. Y tyder ju på att Thomas velat införliva ett religiöst perspektiv på sakernas tillblivelse, bortsett från en förenklad tolkning av slutet.

Jag tycker att Thomas har slarvat lite med en del detaljer, här finns ett flertal logiska inkonsekvenser. Visserligen är väl kvantfysiken som sådan en sorts logisk inkonsekvens, men jag tycker ändå inte att det håller.

Som det här med hur tiden fungerar i "Troposfären". Thomas gör det enkelt för sig genom att endast antyda att tiden fungerar annorlunda där; "Maybe time doesn't work quite the way you think it does". Vilket påminner mig om den klassiska "Herrens vägar äro outgrundliga". ("The Lord works in mysterious ways".)

Sedan har vi de klassiska problemen med att resa tillbaka i tiden (vilket "Troposfären" gör realiserbart genom möjligheten att surfa mellan medvetanden och ta sig bakåt i tiden med hjälp av förfäder och minnen), vilket i sig inte anses behöva omintetgöra senare händelser. Thomas lägger fram det som om det vore möjligt att resa 100 år tillbaka i tiden, ändra en händelse och sedan återvända utan att något annat än just den enstaka händelsen har förändrats, vilket känns slarvigt. (jfr. "the Grandfather Paradox", jfr. de logiska inkonsekvenserna i femte säsongen av Lost).

En annan sak som förefaller mig märklig är varför man överhuvudtaget skulle vilja befinna sig i den så kallade "Troposfären". Jag upplever den som obehaglig. Det obehagligaste av allt är det faktum att man inte kan dö i "Troposfären". Den mänskliga kroppen dör om man befinner sig där för länge, men i "Troposfären" kan man tydligen leva för evigt. Varför man skulle vilja göra det övergår dock mitt förstånd (jfr. Dracula, och se hur alienerad han blev av att leva för evigt).

Även slutet är lite märkligt, och lite väl öppet för tolkning, enligt min åsikt. Det jag inte förstår är huruvida de befinner sig utanför systemet eller om de fortfarande är kvar i det. För att ta sig utanför språksystemet måste ju i sig innebära att hela språksystemet i sig tvingas omartikuleras i förhållande till det yttre, det andra; systemets själva förutsättning, men också dess omöjlighet. Och det i sig torde ju innebära en likriktning inuti det inre systemet, språksystemet, och att det därmed bryts ner och töms på betydelse? (jfr. Ernesto Laclau och "tomma signifikanter") Och vad skulle det i så fall innebära för de romangestalter som fortfarande befinner sig kvar där inuti, Lura, Saul, Wolf och de andra? Innebär det att de dör?

Samtidigt säger Ariel att hon inte faller när hon kliver över den där klippkanten. Hon trodde att hon skulle falla med hon faller inte. Vilket väl borde innebära att det inte finns något alternativ, att det inte finns någon väg ut? Du kan inte fly språket, helt enkelt. Allting är text. Jo, det verkar vara en koherent slutsats. Jag väljer att tolka det så.
                                                                                    

                                                                                          ***

Fortsättningsläsning? Torde väl bli Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor - att återuppfinna naturen.

Suzanne Brögger - Fräls oss ifrån Kärleken

För att den utgör ett sådant underbart frontalangrepp på kärnfamiljen och samhället och för att den är ett måste för varje feministisk kvinna som lider av någon form av självbevarelsedrift.

Birgitta Stenberg - Kärlek i Europa

För att du också vill ta en amfetamintablett och vandra Paris gator med Birgitta och Paul Andersson och prata om litteratur. Och för att det är en så fantastiskt vacker boktitel.

Joyce Carol Oates - Våld - en historia om kärlek

För att de jävlarna får vad de förtjänar i den här boken. Tyvärr inte av kvinnan själv, men man kan inte få allt. Inte Oates bästa, men bra nog.

Unni Drougge  - Boven i mitt drama kallas kärlek

För att du bara har hört Jan Guillous sida av saken.

Carin Holmberg - Det kallas kärlek

För att du tror att du och din kille är jämställda. Men du har fel.

Isabella Varricchios debutroman Pioner är mycket på en och samma gång. Jag blir inte klok på den. Stundtals är den mer eller mindre obegriplig, andra gånger övertydlig, väldigt ofta obehaglig. Den är ganska fascinerande. Jag är imponerad och äcklad samtidigt.

Varricchio ger oss huvudpersonerna: Helena och Diana, två unga kvinnor på semester i ett varmare klimat (Grekland). Vi får rekvisitan: Solstolar, bikiniunderdelar, badtofflor och blött hår. Vi får intrigen: De äter frukt och yoghurt, läser böcker och skriver dagbok, handlar halsband på basarer. De lär känna några killar och Helena ligger med den ena av dem, "den rödhårige", något Diana reagerar närmast fysiskt mot. Hotellägarnas dotter simmar fram och tillbaka i hotellbassängen.

I övrigt händer ingenting, händelser är utbytta mot blickar och reflektioner kring saker som redan hänt, är på väg att hända eller som skulle kunna hända. Ständiga replikskiften. Allting är dialog.

Stranden porträtteras som en arena för avklädning, där männens blickar är direkta och omöjliga att frånkoppla. Som ett videoinslag på repeat tillbringar de båda unga kvinnorna sina dagar i varsin solstol på stranden, kryssar mellan kroppar för att nå det svalkande vattnet och kommer upp igen som på en scen av naket kött. Samtidigt är de själva voyeurer, ingenting undgår dem: de självuppoffrande mammorna, de fysiskt aktiva männen, kvinnan som läser samma Harlequinroman om och om igen, de ständigt uppklädda bofasta kvinnorna. Deras samtal är en slags ständig dissektion av omgivningen och dess aktörer.    

Recensenterna skriver att det här är en bok om kvinnlig vänskap, som om det existerade ett tydligt urskiljbart fenomen nämnt så. "Kvinnlig vänskap", tala om tom signifikant. Jag säger att den här boken handlar om makt, hur den styr relationer, självbild, blickar. Varricchio är besatt av blicken och seendet, som en metafor för förhållanden av över- och underordning. Hon låter kameran bli ett operationsinstrument; en skalpell.

"Jag ska utveckla seendets praktik, det som vill bli sett går aldrig att undgå. Omvärlden lämnar mig aldrig ifred, låter mig aldrig vara likgiltig. Jag vill att blicken ska föda ordningen."

Helena och Dianas vänskap är klaustrofobisk och inavlad, den pressas samman mot sig själv och blir tjock och trögflytande, som sololja. Den stelnar i en märklig formation. Det är så här vi är, menar Diana, som är "du" till Helenas "jag". Det är så här vi är och det är detta som vi tycker. Vår vänskap är av en alldeles särskild sort. Den är större än oss båda tillsammans.

Mannen blir den yttre fienden, hotet mot den kvinnliga gemenskapen, en väg ut men också en återvändsgränd. De båda kvinnorna föraktar honom, det är en välkänd lek, men de kan inte frikoppla sig själva från blicken, de kan inte kliva ut ur bilden. Identiteten är flytande men övertygelsen bergfast. Krampaktigt så.

"Vi var tvungna att förstå att de som ville se de såg och att det enda vi kunde göra var att själva göra likadant. Den som vill se måste också vara beredd på att få se. Senare förstod jag att detta var fel, att det istället handlade om en utsorteringsprocess, som kunde förfinas, effektiviseras, så att högsta nivån till slut gick att nå utan att passera alla de lägre; de skitiga och avslöjande. Jag skulle inse att seendet var en upplärd praktik som allting annat."

Helenas utbrytningsförsök slår tillbaka mot henne själv, hon kan inte bemästra den andre, "den rödhårige", när hans begreppsmässiga ramar är andra än hennes, hans blick är hela tiden någon annanstans. För att återvinna jämvikten låter hon i ett barnsligt utfall av något slags hämndbegär sin åtrå riktas mot barnet i poolen.

"Du hade vaknat och även om det kändes dumt kunde jag ändå inte låta bli att fråga: "Ska jag skämmas, ska jag strunta i det, hur ska jag förstå hennes totalt avslappnade gest, är min blick så fullkomligt harmlös?" "Du är bara en kvinna som betraktar en annan kvinna."

Varricchios roman består av nedslag i bestämda situationer, men vi får oss aldrig hela historien till handa. Det är svårt att säga var vi landar, vilken Varricchios slutsats är. En svaghet i romanen är Varricchios uppenbara vilja att säga så mycket på en gång. Det blir lite forcerat. Samtidigt som Varricchio vill skriva om vänskapsrelationer och bygga upp en dialogroman, vill hon även diskutera frågor om makt, om relationer mellan könen.

Jag förstår mig inte riktigt på mellanspelen, som utgörs av någon sorts surrealistiska, psykedeliska drömbilder (kanske är de minnen, kanske är de fantasier, vi vet inte). Fragment av tankar, drömmar, oro, hallucination, och vad mer? Det är många uppfläkta sköten, otaliga lår som bänds isär, händer och tillhyggen som sticker, petar, river, gräver efter någonting. Varricchio låter allting blir pornografiskt, verkligen allting. Efter ett tag blir det ganska tjatigt.

Sedan har vi dialogen, poetisk utan att vara lättsmält, ofta upphackad. Den kan verkligen inte anklagas för att vara socialrealistisk, diskbänksärlig, den är snarare lite för citatvänlig, på ett närmast ängsligt sätt. Dialogen är utformad som en sorts kraftmätning de båda unga kvinnorna emellan. Den är knappast jämlik. Jag tycker att det finns en kyla i berättelsen, en brist på känsla som härstammar från de framhackade dialogduellerna, en sorts utebliven ömsesidighet, förståelse. Kanske läser jag in saker som inte står där.

Aldrig får jag dock känslan av att Helena och Diana är verkliga människor, som lever och frodas och talar och möts och skiljs och äter aprikoser. De är väldigt mycket personer i en bok; uppdiktade. Det behöver inte i sig vara ett problem.

En annan sak jag inte förstår är varför de båda unga kvinnorna ständigt ägnar sig åt att plåga insekter, alla uppochnervända skalbaggar som de låter torka till döds i solen, och alla små kryp som krossas mot stengolvet, vad handlar det om?

Att låta en romangestalt plåga djur är ju annars ett klassiskt exempel på en författares vilja att framställa sin skapelse som empatistörd och eventuellt sinnesrubbad. Det känner Varricchio med all säkerhet till, så vad är det frågan om, vad vill hon säga mig? Jag tycker att det känns överdrivet. Typiskt debutantigt.

Vissa saker är återkommande hos unga debutanter, som det här med att indela sin roman i olika delar, I, II, III, till synes utan anledning. Tycker man att det är romantiskt? Vill man ge sken av en större tanke bakom? Ofta känns det dessvärre så ogenomtänkt, så onödigt.

Men Varricchio är ingen random debutant, hon är ganska vass. Jag tycker att hon är en väldigt intressant ny författare, fortfarande lite för skarp i kanterna förvisso, men jag kan tänka mig att hon bara kommer att bli bättre, så fort hon lär sig att renodla sin tanke. Hon måste bestämma sig för vilken berättelse det är hon vill berätta, vad det är hon försöker bygga upp och skapa, och vem hennes tilltänkte läsare är.

Feminister har oftast ingen humor, men det har Sara Granér. Kul för henne, ännu roligare för oss andra. Av någon anledning blir kombinationen feminism och kultur ofta så jäkla tråkig. Jag menar, nämn senaste gången begreppen "feminism" och "nyskapande konst" nämndes i samma mening av någon som visste någonting om någonting. Det är som om alla feministiska kulturproducenter där ute lider av något slags Lukas Moodysson-komplex*. Till det säger jag som jag brukar säga: Släpp sargen!

För som Emma Goldman sa: "If I can't dance, I don't want to be part of your revolution."

Det är bara lite Aids är Sara Granérs seriealbumdebut, men hennes enrutare känns igen från bland annat bokhora och diverse tidningar. Mellan debutens mjuka pärmar återfinner vi dagismoraliserande uppmaningar på en utvecklingsstörd prosa blandat med skruvad humor, barnteckningar gone wild, ett myller av små djur (och turtlar!) och så någonstans mitt i det hela en klick svidande samhällskritik. (Den senare är kanske inte så särskilt nyskapande, men å andra sidan, det är ju inte heller samhällsproblemen.) Allt detta har lagts i en mixer och märk väl; det blir inte pannkaka av alltihop, vilket ju torde förtjäna en eloge.

Tilltalet är infantilt och hennes figurer likaså, allting är oproportionerligt, snett och vint. Sara Granérs figurer kan inte direkt anklagas för att vara de vackraste i serievärlden, vissa serier verkar dessutom vara tillverkade med en tuschpenna som håller på att ta slut, aj vad ont det gör i det estetiska ögat! Jag gillar emellertid det där stundtals väldigt plottriga intrycket som vissa serier ger, där små djur vandrar upp och ner kring rutan och djuren med kryss för ögonen som ligger under jorden är så fina.

Bloggen Läser och Funderar frågade sig för ett tag sedan varför Sara Granérs seriestrippar är så fula: "Kanske är det småborgerligt och imperialistiskt att teckna "fint"? Är fina teckningar sämre?".  Jag har ingen aning om huruvida Sara Granér ser på sitt tecknande som ett brott mot konventionell serieteckning eller ett brytande av tvingande konstnormer. Det får vara hur det vill med den saken. Jag tycker att björnarna och grisarna är ganska charmiga.

Det är bara lite Aids kan ses som en motreaktion mot den borgerliga alliansens politik. Där Reinfeldt och gänget ser dörrar öppnas ser Granér och hennes likar samma dörrar stängas. Det är mycket ansvar som ska tas för saker som är svåra att ansvara för, mycket "du får väl ändå skylla dig själv om du-" och "hur skulle det se ut om alla-".

Under ytan vilar ett slags loserkomplex, den där lilla insikten om att man kanske inte kommer att bli så där alldeles lönsam när man blir stor. Och hur försvarar man då sitt människovärde? Med galghumor, naturligtvis. Och ironi.

Jag tycker mig också ana en känga mot vår tids mest irriterande fenomen - livscoachen/mentorn - för här finns alltid en björn, turtle eller något annat lämpligt djur till hands för att komma med lite visdom eller bara ett uppmuntrande genmäle i stil med att det kunde ha varit värre, det är ju bara lite aids! Se det som en utmaning! Och livet må vara meningslöst, men det är ju inte meningslösare än något annat!

Det är bara lite Aids känns som ett nödvändigt motgift mot den neokapitalistiska livslögnen där ute, som en sur och illaluktande liten butter tant som hänger dig i hälarna och inte går att skaka av sig. Sara Granér är en liten Don Quijote för alla oss som inte tycker att "entreprenör" är världens vackraste ord, en Stewie Griffin för alla oss som inte kommer att bli företagsledare när vi blir stora.

* Är det bara jag eller har det varit väldigt mycket Lukas Moodysson-antipatier i den här bloggen den senaste tiden?

Christopher Isherwoods Farväl till Berlin påminner på många vis om en av mina personliga favoritböcker, nämligen Truman Capotes eminenta Breakfast at Tiffany's. I båda böckerna återfinner vi en författare som lär känna en excentrisk kvinna, hos Capote heter hon Holly Golightly och hos Isherwood heter hon Sally Bowles. Holly Golightly och Sally Bowles är dessutom ganska lika; de har båda ett affärsmässigt förhållningssätt gentemot män, de lever ständigt i nuet och tar en dag i taget, de är impulsiva och okonventionella, och ganska egocentriska vid närmare eftertanke. De är attraktiva, men inte vackra, de utstrålar en slags barnslig sexuell energi som inte har någonting med renhet och kyskhet att göra, de är ouppnåeliga men samtidigt väldigt närvarande. I båda böckerna blir den återberättande författaren något av en fadersfigur för dem, fascinerat följer han deras irrfärder och upptåg, trots att han vet att han inte kommer att få någonting tillbaka.

Holly och Sally tar mer än vad de ger, men livet har också tagit saker från dem som de aldrig kommer att få tillbaka. De har båda blivit lite tilltufsade av livet, de har båda blivit svikna av män, Holly liksom Sally, och trots att de aldrig skulle erkänna det så är livet kanske inte så där fantastiskt som de hela tiden säger att det är. Kanske är framtiden inte heller så ljus som de vill låta påskina, men vad du än gör, peta inte håll på illusionen! All världens Hollys och Sallys mår bäst av att få leva i det självcentrerade universum som är deras, och där är de också som allra charmigast. De är här den ena dagen och borta den nästa, så det gäller att njuta av deras sällskap medan man fortfarande kan, de kan vara i Paris eller Rom nästa vecka.  

Jag tycker mig också i Farväl till Berlin känna igen vissa tendenser som jag förknippar med Haruki Murakamis författarskap. Det Farväl till Berlin, Breakfast at Tiffany's och exempelvis Murakamis Norwegian Wood alla har gemensamt är kvinnan. Den där speciella kvinnan, som i sig är tillräckligt intressant för att ge en hel bok ett existensvärde. Det är bara för mig att erkänna; jag gillar henne. Trots att hon är en sådan litterär och cineastisk kliché. (Vad säger det om mig egentligen? Har jag inkorporerat "den manliga blicken" månntro? Handlar det om något slags internaliserat förtryck? God only knows.) 

Nu handlar ju varken Breakfast at Tiffany's eller Farväl till Berlin enbart om Holly Golightly eller Sally Bowles (och Norwegian Wood handlar inte enbart om Midori Kobayashi). Större delen av Farväl till Berlin handlar ju de facto inte om Sally Bowles, ändå är det henne man minns. Det är hon som ger boken dess särprägel. 

I Farväl till Berlin är författaren i boken namne med bokens riktiga författare; Christopher Isherwood. Han skriver i förordet att bokens Isherwood inte ska förknippas med honom själv. "Christopher Isherwood" är praktisk som buktalardocka, skriver han, ingenting annat. Farväl till Berlin kan kanske förstås som semi-självbiografisk.

Bokens "Christopher Isherwood" befinner sig i Berlin i början på 30-talet, liksom verklighetens Christopher Isherwood gjorde, och mot en bakgrund av den groende nazismen bevistar han sunkiga källarhak, restauranger och nattklubbar tillsammans med Sally Bowles. Han bor inneboende hos Fräulein Schröder och lär där känna ett gäng udda karaktärer. Han tillbringar en sommar på Rügen tillsammans med Peter och Otto, och flyttar senare hem till den senares familj för att för en tid leva inneboende hos familjen Nowak. Han lär även känna den judiska familjen Landauers och bevittnar deras fall.

Farväl till Berlin är en roman om människor. Det är även en roman om 30-talets Tyskland, några år före andra världskriget. Vi introduceras till Führern och vi inser sakta tillsammans med författaren att den kommunistiska revolutionen inte kommer att bli verklig. Istället håller något fruktansvärt på att hända, och trots att "Christopher Isherwood" själv inte verkar personligt drabbad, märker vi hur vännerna omkring honom faller bort och faller i glömska, Bernhard som får en "hjärtattack", Rudi som blir torterad, den äldre Herr Landauer som måste lämna landet.

Farväl till Berlin är förlaga till John Van Drutens pjäs I am a camera vilken i sin tur är förlaga till musikalen Cabaret, löst baserat på vilken det senare även spelades in en film med samma namn (där Liza Minnelli spelar Sally Bowles). Filmen verkar emellertid skilja sig en del åt i förhållande till Isherwoods roman. I boken har exempelvis "Christopher Isherwood" och Sally Bowles inget sexuellt förhållande. (Inte heller har Holly Golightly något sexuellt förhållande med den namnlöse författaren i Capotes roman, trots att Hollywood velat porträttera det annorlunda.)

Den riktige Christopher Isherwood var själv gay och kom enligt egen utsago till Berlin för att "hitta söta pojkar", och om man så vill så kan man läsa vissa delar av Farväl till Berlin med den informationen i bakhuvudet.

"En halvtimme senare följde Bernhard mig upp till min sovrumsdörr, alltjämt leende och med handen på min axel. Vid frukosten nästa morgon såg han trött ut men var glad och underhållande."

Letar man efter något spännande eller händelserikt är det här fel bok, men vill man lära känna några udda existenser, insupa en dos av 30-talets Berlin eller helt enkelt läsa en väldigt fin och underhållande roman, då tycker jag att man ska ta och läsa Farväl till Berlin. Jag tycker att det är en förtjusande liten bok, simply chaaaaarming!  Fantastisk titel för övrigt.

Fadersskildringar är ju ett återkommande tema inom litteraturen och närmast ett måste för barn till kända föräldrar. Så mycket bättre blir de om de är lite småelaka också, eller åtminstone en aning kritiska. Jag läste om Stig Claessons (Slas) sons fadersporträtt Blåbärsmaskinen (som jag för övrigt är väldigt sugen på att läsa) i DN:s Boklördag imorse.

Nils Claesson svarar följande på frågan om han och hans pappa hade en bra far-son-relation: "Bra? Dålig? Man har en far. Jag tyckte nog att Stig var bra på håll, jobbig på nära håll."

Väldigt mycket i Kurt Mälarstedts intervju med Nils Claesson påminner mig om J M G Le Clézios Afrikanen, som har undertiteln Porträtt av en far. Le Clézios fadersskildring är inte särskilt färgstark, den är snarare tecknad i någon sorts smutsgrå färg, och det är tydligt att Le Clézio och hans far inte stod varandra särskilt nära. Le Clézio håller hela tiden en viss distans till den andre, och skildrar överlag sig själv och sin far som skilda entiteter, mötena dem emellan är få och inte särskilt utförligt beskrivna.

I Afrikanen tecknar Le Clézio en bild av sin far som auktoritär, inbunden och ganska kall. Han verkar inte ha särskilt många fina minnen av sin far överhuvudtaget, men förklaringen till detta finns alltid med i bakgrunden: hur han inte träffat sin far innan fyllda åtta år, hur den gamle mannen präglats av ett liv i ensamhet i ett land långt borta från Frankrike. Hur de båda aldrig riktigt fått en chans att formas av varandra, och att förståelsen för den andra därmed har uteblivit.

Le Clézios pappa var läkare med inriktning mot tropiska sjukdomar och levde större delen av sitt liv i olika delar av Afrika. Han levde under många år skild från sin hustru och familj och han hade inte möjlighet att lära känna sina barn som små.

Att komma till Afrika och möta sin far, afrikanen, blir för den unge J M G en händelse så obehaglig att den kräver en omarbetning av de minnesbilder som den lille sparar för framtiden. När Lé Clezio som vuxen man nedtecknar sina minnen från mötet slår det honom att de inte kan stämma med verkligheten, han har i sitt minne omvandlat bilden av sin fader till en man med pincené, men han inser att pincenén blott är tillritad i minnet. 

Det nya afrikanska livet blir för J M G och hans syskon både fascinerande och samtidigt omtumlande. Den militäriska ordning som fadern förespråkar inför sina nyanlända barn kolliderar med det barnens anarki som tidigare rått i den unge J M G:s barndomshem.

Vändpunkten kommer aldrig i Afrikanen, Le Clézio och hans pappa finner aldrig varandra och det själsliga och ömsesidiga mötet uteblir. Berättelsen blir därmed aldrig sentimental. Fadern blir en äldre man som Le Clézio betraktar och konstaterar, snarare än en varm och närvarande far.

"Jag talar inte om nostalgi. Den sortens känsla av övergivenhet har jag aldrig odlat. Jag talar om substans, om förnimmelser, om den mest logiska delen av mitt liv. Något har givits mig, något har tagits ifrån mig. Det som slutgiltigt fattas i min barndom är en far vid vars sida jag hade fått växa upp i hemmets ljuva värme. Jag vet att det är något jag saknar, utan sorg och utan några större illusioner."

Han är lite av en arkeolog, Le Clézio. Han skriver på en distanserad, torr prosa och ju mer han kommer in på en återberättelse av de stora dragen i faderns liv, ju mer livlös blir berättelsen. Fadern framstår som ett fotografi snarare än en människa av kött och blod. Le Clézio lyckas inte göra sin far levande, kanske för att han aldrig riktigt känt honom. Kanske för att den varma kärleken till mannen saknas. Då Le Clézio inte verkar hysa några starka känslor åt vare sig det ena eller det andra hållet gentemot sin far blir berättelsens karaktär i slutändan ganska torr. 

Ändå märker man att Le Clézio fascineras av sin far, här finns en verklig vilja att berätta den gamle mannens historia. Kanske finns här en längtan som aldrig fått levas ut, en önskan hos den unge sonen om det där erkännandet som ständigt uteblev. Något saknas honom. Kanske vill han genom att skriva om sin far försöka att fundera ut och förstå den andre, som ett slags försök till försoning från hans håll. Jag får lite samma känsla inför Nils Claessons bok, som jag visserligen inte har läst, men som även den känns som en uppgörelse med en far som aldrig varit riktigt närvarande.

Jag är inte överväldigad av Le Clézio, men jag vill försöka förstå honom, kanske borde jag läsa något mastigare från hans sida, helst en riktig roman som han lagt ner själ och hjärta i. Som det är nu upplever jag hans prosa som välavvägd och precis, men samtidigt distanserad. Jag tycker emellertid mycket om inledningen i Afrikanen, och om det finns mer att hämta från var det kom ifrån så är jag mer än beredd att försöka finna det. Förslag på vilken min nästa Le Clézio borde vara emottages tacksamt.

J.W. von Goethes Den unge Werthers lidanden utkom 1774 och är en så kallad brevroman. Den unge Werther skriver brev till sin vän Wilhelm och genom dessa brev lär vi känna Werther och hans sorger och bedrövelser.

"Det är ett elände, Wilhelm! Min verksamhetslust har förbytts till ett rolöst dagdriveri, jag kan ej vara sysslolös, men inte heller göra något. Jag har ingen fantasi, ingen känsla för naturen, och böckerna äcklar mig."

Språket må förvisso vara en aning anakronistiskt, men annars känns Goethes debut i högsta grad modern. Den alienerade Werther blir olyckligt kär i tjejen han inte kan få (Lotte), gnäller inför sina vänner och skriver överspända brev och anteckningar om sin olycka och om hela världens oförstånd ("Vad är detta för människor, vilkas enda rättesnöre är konvenansen?").
I slutändan blir det hela för mycket för den unge Werther att bära och han tar sitt liv med en pistol mot huvudet och den moderna självmordsromanen är född.

"Ej ett enda ögonblick av hjärtats fullhet, ej en lycklig stund! Tomhet! Tomhet! /.../ På kvällen beslutar jag att stiga upp i soluppgången och kommer inte ur sängen. Om dagen hoppas jag kunna njuta av månskenet och förblir inne på mitt rum. Jag vet ej riktigt varför jag stiger upp, varför jag går till sängs. Surdegen saknas som skulle komma mitt liv att jäsa; entusiasmen, som förr höll mig vaken långt in på natten, som om mornarna väckte mig ur sömnen, är borta."

Den unge Werther är inte bara hejdlöst melankolisk, han ägnar sig även åt vad vi idag kallar självskadebeteende.

"Så irrar jag omkring i markerna; att klättra upp för en klippbrant är då min högsta lust, att bana mig väg genom den tätaste skogen, genom sargade snår, genom törnen som stinger! Då känner jag mig bättre! En liten smula!"

Boken sägs ha givit upphov till den så kallade "Werther-effekten", även kallad självmordssmitta eller klustersjälvmord. "Werther-effekt" är en beteckning för en, i tiden och geografiskt begränsad, ökning av antalet självmord bland unga efter ett första modellsjälvmord. Huruvida en självmordsepidemi bland unga faktiskt följde på bokens publicering har aldrig blivit belagt, termen används emellertid fortfarande.   

Den unge Werthers lidanden känns som urtypen för en ung manlig författares debutroman och den unge Werther själv har här tillskrivits alla klassiska attribut som hör ung manlig romanfigur som inte kan komma över "den där tjejen" till. Överhuvudtaget känns den unge Werther som en samtida romanperson, i den betydelsen att han är besatt av sig själv och för en navelskådande tillvaro. Han har ett ambivalent förhållningssätt till sin egen person, stundtals upphöjande, andra gånger ren och skär melankoli och självhat. I förhållande till kvinnor är han antingen översvallande tillbedjande eller (åtminstone i tanken) föraktfullt nedlåtande. Han är med andra ord ganska pubertal i sin framtoning

Werther tror verkligen att Lotte är tjejen med stort T, och om han inte kan få henne som sin så finns det inte längre någon anledning att leva resonerar han. Egentligen är väl inte Lotte den enda kvinna han skulle kunna älska, snarare är hon väl urtypen för "hard to get"-kvinnan, och därmed oemotståndlig för den unge Werther.

Om jag ska jämföra Den unge Werthers lidanden med en nutida roman så kommer Lukas Moodyssons Vitt blod upp på näthinnan (skitdålig bok, läs den inte, men den är intressant att jämföra med). Även där hittar vi en ung självcentrerad man, kallad Lukas Moodysson, som desperat klänger sig fast vid en kvinna som, precis som Werthers Lotte, egentligen inte är en människa utan bara en platt duk för den unge mannen att måla en drömkvinna på. Hon är en slags fantasi. Det är inte kvinnan i sig så mycket som hennes ouppnåelighet som frestar den unge mannen, och så även för den överdramatiske Werther.

Werthers Lotte får vi ingen närmare uppfattning om genom att läsa Den unge Werthers lidanden. Nu är ju det här visserligen en roman skriven till de allra största delarna ur Werthers perspektiv, det är med andra ord Werthers tankar vi får följa och inte Lottes. Huruvida Lotte har något intressant att säga eller något stort att tänka får vi i princip endast tillgång till genom Werthers återgivande, och det är inte särskilt detaljrikt. Werther har emellertid den goda smaken att nedteckna följande uttalande av Lotte: "Varför just mig? Mig som är en annans egendom? Jag fruktar, jag fruktar att det endast är omöjligheten att tillfredsställa er önskan, som gör mig så underbar i edra ögon."

Och detta är ju ett väldigt klarsynt iakttagande av Lotte.

Nu är ju Den unge Werthers lidanden inte främst en kärlekshistoria utan snarare en historia om djup melankoli och därpå följande självmord, och detta är också vad som främst ger den dess relevans. Jag tycker att det är intressant hur Goethes huvudperson förhåller sig till melankolin som fenomen, även detta känns modernt (jfr. Ann Heberleins senaste).

"Jag finner det lika egendomligt att säga: den människa är feg som tar sitt liv, som det är otillbörligt att säga: den människa är feg som dör i en elakartad feber. /.../ Och säg, är detta icke ett fall av sjukdom? Människosinnet finner ingen utväg ur denna labyrint av förvirrade och stridiga krafter, och endast döden återstår. Ve den, som lugnt kan åse detta och säga: Den dåraktiga! /.../ Det är alldeles som om någon sade: Den dåren, han dog i feber!"



Johann Wolfgang von Goethe poserar vant.

Claire Castillon är sjukt snygg, ni vet, franskt snygg. När man ser henne så tänker man att hon är en sån där som dricker cafe au lait och älskar passionerat. Som tur är så skriver hon inte överspända erotiska romaner, utan istället små perversa elaka saker till noveller. Mer psykos än neuros. Fast rätt mycket neuros också, om jag tänker efter.

Parrelationer är det gemensamma temat för novellsamlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, och redan i den första novellen, som bär samma namn som samlingen, blir det smärtsamt uppenbart att Castillon inte är någon romantiker. Här beskriver Castillon en bedragen kvinna som ständigt väntar på sin man på olika tågstationer och som i sin galenskap tror sig vara gravid med hans barn, trots att han väntar barn med en annan kvinna, och det graviditetstest som hon hittat i hans resväska inte har hennes urin på sig. Därpå följer novellen Creme de la crème, som i mitt tycke är samlingens höjdpunkt, där en vitlök stoppas i en självupptagen kvinnas sköte.

Hanna Nordenhök skriver i Helsingborgs Dagblad: "När sekwa i fjol gav ut Castillons uppskattade novellsamling Insekt, var det någon som kallade den "välskriven". För egen del är det inte det första epitet jag skulle tillskriva hennes prosa. Bitvis är den faktiskt ganska otymplig, ograciös. Men så är det kanske också just den egenskapen som ger hennes explosiva små berättelser sin speciella klang. En jämförelse med Elfriede Jelinek känns här inte allför långsökt. Castillon blottar på ett lika rasande sätt de sociala relationernas inre grymheter. Och det är oemotståndligt."

Jag håller med Nordenhök om att prosan är ograciös, jag håller emellertid inte alls med om att denna otymplighet skulle göra novellerna oemotståndliga. Jag tycker inte, med bortseende från ett fåtal av Castillons noveller, att det här är speciellt bra.

Även Expressens Nina Lekander tycker sig se en koppling till Jelineks författarskap, hon skriver: "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är dockteater i en litterär, muntrare sorts kafkaesk eller jelineksk form. Claire Castillon håller hårt i marionettrådarna, men manövrerar dem så fingerfärdigt att mallar och mönster sällan blir så didaktiska att man hinner reta sig på dem och överlista författaren."

Jag tycker inte att jämförelsen med Jelinek håller, vadå en "muntrare sorts jelinesk form", vad fan betyder det? Om Jelinek var munter så skulle hon inte vara Jelinek, då skulle hon vara Jenna Jamesons självbiografi. Bara för att en kvinnlig författare vill blottlägga våldsamma strukturer genom ironi och dessutom råkar vara lite bisarr på sina ställen gör henne inte per automatik till Elfriede Jelinek. Jag tycker att det är något av en skymf mot Jelinek att vilken banal smörja som helst anses vara i hennes klass.

För övrigt så är det inte speciellt svårt att överlista den här författaren. Det stora flertalet av novellerna i Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är synnerligen övertydliga och det tror jag inte alls var Castillons mening, jag tror snarare att det är ett misslyckande från hennes sida. Novellerna är stereotypt uppbyggda och slutar alla med någon slags "twist" som ska förvåna läsaren, men den här läsaren blir inte alls förvånad, trots att de flesta av novellerna inte är längre än 5-6 sidor hinner jag räkna ut hur det ska sluta och den tänkta skrattspegeleffekten går förlorad. De ständigt abrupta avsluten ger därtill en känsla av att en del av novellen gått förlorad, som om en pusselbit saknas. Det skulle ha kunnat fungera i några av novellerna, men verkligen inte i varenda en av dem. Det hela ger ett lite slarvigt intryck.

Stundtals finns här dock en tilltalande språkbehandling, det vill jag ändå ge Castillon, och jag gillar ju temat, jag uppskattar hennes ambition och jag tror att jag förstår vad hon vill säga. Dessvärre faller utförandet mig inte direkt i smaken. Inte heller upplägget är tillfredsställande, det stora antalet korta noveller följande på varandra blir för mycket på en gång, som att tvingas äta 23 bitar gräddtårta efter varandra och dessutom tvingas svälja ner dem med taggtråd. Och jag menar inte det som en komplimang.

Kommer inte riktigt över hur jävla snygg hon är dock, med det utseendet borde hon ju kunna komma undan med vad som helst. Det kanske hade funkat om jag varit man.

Jag knarkade alla böckerna om Catrine Da Costa-fallet för några år sedan och det är en aktivitet som jag verkligen kan rekommendera. Ingen av dem håller ju, så klart inte, men herre min gud så spännande. Jag kan diskutera det där i timmar! Dessvärre verkar ingen annan i min närhet känna samma engagemang inför fallet. Nåväl. Anders Agell hade i alla fall intresserat sig, det vet jag, synd att vi inte kan samtala han och jag.

I alla fall. De ska dna-testa den där döde "slaktaren" nu. Det är ju fantastiskt spännande. Per Lindeberg måste ju ha gått upp i brygga när han fick höra det! Kan de inte få tag på lite dna från "arkitekten" också, så att även Lars Borgnäs kan få lite vatten på sin kvarn. Han fick ju så mycket skit för sin seriemördarteori (med all rätt i och för sig, den var ju helt hysterisk) att han torde vara i stort behov av lite vänlig uppmärksamhet.  

En sak som jag dock har funderat över, apropå den där handduken med hårstråna på, är varför Lars Borgnäs i sin bok Sanningen är en sällsynt gäst skrev att den där handduken var försvunnen. Handlar det om dålig research eller ljög någon för honom? Eller har handduken bara hux flux  kommit fram igen? 

Boktips för den som har lust att fördjupa sig i frågan:



Catrine och rättvisan av Hanna Olsson
Döden är en man av Per Lindeberg
Sanningen är en sällsynt gäst av Lars Borgnäs


UPPDATERING:
1. "Arkitektens" DNA har redan kollats upp. Det gick inte att få något svar.
2. DNA från handduken fanns bevarat.
3. Det verkar inte som om de kommer att få något DNA från den döde "slaktaren".

Ouija board, ouija board, ouija board
Would you work for me ?
I have got to get through
To a good friend
Well, she has now gone
From this unhappy planet
With all the carnivores
And the destructors of it

(Morrissey)

Styggelsen är en obehaglig liten bok om människor inmurade i väggen, källarhålor i stil med Dutrouxs, övergrepp, urgröpta ögonhålor, livremsmisshandel (det är ett ord enligt word!) och annat smaskigt i den genren. Lägg till gengångare, klärvoajanta barn, ouijabräden, spiritistiska sällskap, paranormal aktivitet och dammiga sjukhuskulvertar så har du Amanda Hellbergs roman i ett nötskal. Styggelsen passar säkert som handen i handsken för alla som gillade HBO-serien Carnivàle, själv tyckte jag att den serien var segare än en rågummisula och med andra ord är inte det här direkt min cup of tea. Jag har ett flertal invändningar mot den här romanen, framförallt har de dock med själva hantverket att göra. Att jag sedan avskyr karnevaler, cirkusar, allting övernaturligt och hela skräckgenren som sådan är en annan femma. 

Framförallt tycker jag att romanen känns lite, hur ska jag uttrycka det, manierad. Den känns mer som ett försök att skriva som någonting än ett försök att faktiskt skriva någonting, den känns inte så originell helt enkelt. Jag får en känsla av att Hellberg har haft en idé om vilken typ av roman hon velat skriva och att hon sedan har försökt göra det så troget originalet som möjligt, vilket blir ett slags härmande snarare än något eget.     

Jag kan också tycka att huvudpersonerna är lite platta, lite lätt seriefigursaktiga. Styggelsen är ju en förhållandevis tunn roman och med tanke på det stora antalet händelser som ryms mellan dess pärmar återstår inte så mycket papper för att teckna gedigna personporträtt och utveckla historia och motiv. På kort sikt bygger Hellberg upp en obehaglig stämning byggd på förväntansångest genom att endast antyda, men i längden blir det för mig som läsare svårt att ta in så mycket elakhet och illvilja på en och samma gång utan att ha någon form av psykologisk ram att arbeta med. Det hela gör att huvudpersonerna blir en aning endimensionella, och det samma gäller för romanen i sig. Det blir någon slags grundskoleuppsats av det hela, och det är inte ett särskilt gott betyg.

Att Hellberg till råga på allt valt att blanda in övernaturliga inslag (spöken som hämnas och dylikt) i bokens andra del är definitivt spiken i kistan för den här romanen. Varför alla dessa övertydliga skräckinslag, Hellberg? Jag kan leva med spöklik stämning och kusligheter och skeva fönsterkarmar och gnisslande dörrar (eventuellt) men när Lilla spöket Laban gör entré går det bort för mig. Tydligen har Amanda Hellberg tidigare skrivit barnböcker och frågan är om hon inte borde ta och fortsätta med det, jag kan tänka mig att hon gör det riktigt bra.