We Tell Ourselves Stories in Order to Live

"Så fort natten tagit på sig sin uniform och ställt sig som en fångvakt utanför mitt fönster rusar jag ut på stan. De sista timmarna på dagen gör jag ingenting. Jag förlorar helt min förmåga att leva, att uppleva någonting överhuvudtaget; jag väntar bara på att dagen ska klinga ut för att få dö med den och innan natten tar vid förvandlas till en vålnad. Det finns inget annat sätt för mig att uthärda detta tunga mörker som luktar begravningsplats. Jag är ensamhetens svarta fantom. En som förlorat möjligheten att se. En som bara har ett enda öga."

Den mirakulöse mandarinen är en roman om exil och utanförskap, om sorg och självförebråelse, en resa fram och tillbaka mellan Genève och Istanbul (men egentligen hela tiden stillastående, stillsamt betraktande med iskall skärpa).

Två berättelser följer på varandra, den första om en kvinna som förlorat sitt ena öga (och mannen hon eventuellt älskade), den andra om en man som förlorat sin hustru (som han eventuellt inte älskade).

Här finns en förtvivlan av den mindre angenäma varianten, den sortens sorg som inte lämpar sig för offentlig uppvisning; det krossade glaset i handflatan.

Asli Erdoğan beskriver Genève som en stad av metall och glas, ett rent helvete (med betoningen på rent), befriat från hundskit och lort. Det fula och stinkande har städats undan, återfinns endast inom vissa kvarter; utanförskapets kvarter där kvinnor och droger säljs utan samvetskval. Erdoğans enögda kvinna vandrar stadens gator i skydd av mörkret, på väg ingen särskild stans i syfte att möta ingen speciell. Med sitt bandage kring huvudet utgör hon en levande påminnelse om den smärta som förlusten av vitala delar utgör.

"Mitt helvete hade varken med mitt fosterland eller med platsen där jag vistades nu att göra. Jag bar mitt helvete inom mig, som paradiset i mina drömmar."

Hennes kropp är full av sår, liksom hos den mirakulöse mandarinen framträder de efter hand: det förlorade ögat, det sårade underlivet; kroppsliga minnen av de slag hon fått ta emot. Bakom förbandet sipprar något fränt fram, tränger igenom lindorna och avger en avslöjande stank.

Den enögda kvinnan har inte alltid varit enögd. Det trasiga ögat upphörde att fungera i samband med Sergios, mannen hon eventuellt älskades, avsked. Mer än så får vi inte veta. Erdoğan tecknar, stundtals närmast prosalyriskt, tillstånd av hopplöshet, övergivenhet, sorg och självhat. Just det senare är särskilt framträdande hos den enögda kvinnan. Hon uppfinner ett slags alter ego, vid namn Michelle. Michelle är den vackraste och hårdaste kvinnan i Genève, med smattrande stilettklackar hemsöker hon staden på jakt efter manligt kött och lust.
Själv liknar sig den enögda kvinnan vid en vålnad. Äcklat vänder mötande människor bort sina blickar vid åsynen av henne, med bandaget som vattnats av det varande sår som är hennes blinda öga. Männen går omvägar kring henne, hon blir osynlig och utgör inte längre någonting njutbart. Hon har förlorat sitt kön.

"En enögd kvinna kan vara mer skräckinjagande än en vålnad. Jag hade fått nog av alla dessa ansikten som förvreds av skräck och äckel vid anblicken av mig; alla dessa ögon som hastigt spärrades upp, blickar som började flacka och munnar som deformerades i grimaser, därför undvek jag så mycket som möjligt att gå ut på dagarna."

Endast natten och mörkret återstår som flyktväg. Att vandra stadens gator ensam i mörkret förefaller henne inte längre skräckinjagande, och inte heller möjligheterna att utsättas för våld och påträngande manlig lust. En vålnad kan inte bli våldtagen, den könlösa kan inte skändas. Med det kvarvarande ögat ser hon det som ingen annan längre vill eller orkar se, och i detta mörker även sig själv.

I bokens andra del får vi stifta bekantskap med en mans vars fru avlidit i cancer, en fru som han valt att överge sedan hennes (och hans egna) plågor blivit för svåra. Den här delen av boken är inte lika omedelbar som den första och här slår prosan över i lyrik på ett sätt som gör texten tjock och trögflytande. Slutresultatet blir svårtolkat och ojämnt, vilket också gör det svårt att sätta ett samlat betyg på boken.

Utmärkande för Erdoğans språk och berättarteknik är en känsla av hopplöshet. Det nattsvarta är hennes signum, språket och bokens olika "jag" vandrar övergivet mellan sidorna, utan minsta möjlighet till försoning. Jag uppskattar en författare som kan skriva om alienerade kvinnor på ett trovärdigt sätt, en författare som vågar skriva SMÄRTAN utan att känna ett tvång att använda sig av skyddande slöjor. Asli Erdoğan är modig som vågar låta bli att vara putslustig, som vågar vara totalt beckmörk och iskall rakt igenom, skoningslöst tecknar hon en förlorad kvinnas självhat och kroppsliga raseri utan minsta pardon. Det är så rakt och ärligt att jag häpnar, och häri ligger också bokens behållning; i den sårade kvinnliga kroppens historia, i den vandrande vålnadens galenskap.

Asli Erdoğan är inte bara författare, hon är partikelfysiker också.