We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Oscar Waos korta förunderliga liv var rätt svår att få tag på. Den hölls under en tid fången på mitt stadsdelsbibliotek, vilket i sin tur hade den dåliga smaken att vara stängt under "sportlovet". Istället huserade en massa unga tjejer av typen "Rinkeby Dance Kids" i dess lokaler. Runt själva utlåningsmackapären återfanns pappväggar (målade förstås) som gjorde det svårt att ta sig fram och inuti själva "personalrummet" där de beställda böckerna står (det är ett litet bibliotek) hängde ett gäng tonårstjejer och fnissade. (De kanske tjuvrökte, vad vet jag? Det hade jag gjort i deras ålder.) Hursomhelst, jag lyckades övertala en av de fnissande tjejerna att räcka mig min beställda bok och sedan tog jag mig, med hjälp av en annan fnissande tjej, mellan de där pappväggarna och klättrade sedan över några bokhyllor för att komma fram till utlåningsapparaten och tillbaka.

Med facit i hand måste jag säga att det var totally worth it! Junot Díaz roman är nämligen skitbra.

Oscar Waos korta förunderliga liv följer familjen de Leóns öden och äventyr, fram och tillbaka mellan New Jersey och Dominikanska Republiken. Det är en snabbpratande (hm, är det ett ord på svenska?), streetsmart (ursäkta uttrycket) och snygg latinosåpa. Díaz har inte direkt låtit någon skrivarkursprosa ta ner honom på jorden utan jonglerar snyggt ett flertal språk samtidigt som han låter texten välla ut från alla håll och kanter. Berättelsen om familjen de León och dess förfäder är på samma gång en satirisk introduktion till Dominikanska Republikens blodiga historia under diktatorn Trujillo. Genom att använda sig av extensiva fotnoter rullas Trujillos ohyggliga brott mot det dominikanska folket upp, och om man väljer att hoppa över dem så missar man en stor del av bokens behållning.

Att låta en roman om en familj samtidigt behandla ett lands historia är kanske inte direkt någon innovativ idé, men vad som särskiljer Junot Díaz bok är humorn. Oscar Waos korta förunderliga liv är lättsmält underhållning, trots den sorgliga historien, och så fort man lyckas komma över att svenska ideligen blandas med oöversatt spanska så är det bara att luta sig tillbaka och låta språket välla över en. Romanen dansar för mig under läsandets gång, allting är så väloljat och smidigt, varje övergång så mjuk. Det är länge sedan det kändes så avslappnande att läsa något.

Oscar Waos korta förunderliga liv känns på många sätt som en teveserie, crash boom bang!, här händer det saker hela tiden och ingenting blir någonsin långdraget, ingenting nöts ut innan nästa sekvens tar vid, allt för att vi inte ska tröttna och byta kanal. Vi får sex, droger, självmordsförsök, kärlekstörst, misshandel, släkthistoria om vart annat, inklusive könsord och extensiv slang, och om någonting går att dras till sin spets så gör det också det, för Díaz vill med alla medel möjliga ge oss valuta för våra pengar. 

Díaz bok påminner om tidigare brokiga släkthistorier, men han blir aldrig Gabriel García Márquez-jobbig. Oscar Waos korta förunderliga liv är mycket på en och samma gång, men historien känns ändå alltid jordligt förankrad, Díaz låter inte sin roman förvandlas till någon form av magisk realism, även om sådana inslag finns här. Oscar Waos korta förunderliga liv handlar om människor och historia, sedda genom en absurdistisk spegel.

Titeln är en aning missvisande, boken handlar inte bara om Oscar, den handlar lika mycket om hans syster Lola och mamma Belicia. Bokens berättare, vars identitet avslöjas för oss under bokens gång, är inte direkt ute efter att försköna någon del av historien, eller någon av dess personer. Själv faller jag handlöst för den kaotiska Lola, den självförbrännande latinan som bara vill bort från förorten. Mamma Belicia är en svårare nöt att knäcka. Den brutala moderskärleken kan kanske vara lite svår att smälta, men Díaz tecknar fylliga personporträtt och ingen oförrätt behöver gå förbi oförklarad. Och så har vi ju det här med fukún.

Junot Díaz återkommer i sin berättelse med jämna mellanrum till den fukú (en sorts förbannelse) som kanske, kanske inte, vilar över släkten, och över det otursförföljda dominikanska folket. Samtidigt har Oscar Waos korta förunderliga liv ett flertal närmast religiösa inslag, och frågan är om det inte ändå vilar en zafa (en slags motbesvärjelse) över familjen.

Sedan har vi ju den överviktiga nörden Oscar. Oscar de Leóns enda problem är att han inte är särskilt attraktiv. Att gilla serietidningar, fantasy, sci-fi och rollspel är ju aldrig ett problem för en snygg eller åtminstone söt kille. Att gilla serietidningar, fantasy, sci-fi och rollspel som överviktig är en dödsdom. Med andra ord får Oscar inte knulla, och häri ligger hans stora sorg. (Ni vet, det finns good nerd och bad nerd, och det enda det hänger på huruvida man ska tillhöra det ena eller andra lägret är gener. Ingenting annat än gener, kom ihåg det.)

Ett återkommande inslag i Díaz prosa är de populärkulturella referenserna. När Trujillo slutligen blir mördad gör han det som Tony Montana, när berättaren refererar till sig själv så gör han det som The Watcher, och gillar man klassisk nördkultur så kommer man att bli överförtjust över alla referenser till Marvel Comics och dylikt (själv är jag ingen gammal serietidningsläsare och missade säkert hälften av dem, men lika glad för det är jag).

All in all är Oscar Waos korta förunderliga liv faktiskt precis hur underhållande som helst. Jag kan inte göra annat än att rekommendera er att läsa den. När en bok blivit så totalhyllad som den här känner man ju allt som oftast ett sug efter att dissa den, i alla fall lite lite grann, men tyvärr, jag har inget på lager för Oscar Waos korta förunderliga liv.
Jag skulle i och för sig kunna skriva att det inte är Kafka vi pratar om, men det har ju å andra sidan heller aldrig varit Díaz intention. Jag skulle kunna skriva att Oscar de León är en gnällig jävla tjockis som man verkligen har lust att ge en käftsmäll ibland, men blatte kom igen, det skulle ju i så fall endast vara att hålla med bokens berättare, så även där kammar jag noll. Det återstår bara för mig att lyfta på hatten för Junot Díaz och säga touché!

Där satt den, hombre!