We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Phoebe Gloeckners seriealbum A Child's Life and other stories ser på ytan ut som en gullig barn/ungdomsbok, men skenet bedrar. Tittar man lite närmare så ser man att flickan på omslaget har en tablett på tungan. Kanske en quaalude. Denna bild är illustrativ för albumet och dess tvära svängningar mellan det barnsliga och det brådmogna.  

Phoebe Gloeckner tecknar serier om underground San Fransisco, om droger och nedbrytande beteende och om att ligga med sin mammas pojkvän. Semi-självbiografiskt, vad jag förstår. Vad jag kan säga med säkerhet är att dessa serier river hål i hjärtat och i strupen på mig, alla övergrepp gör det så svårt att andas. A Child's Life gör ont i hela kroppen att läsa.

A Child's Life har enligt uppgift förbjudits på stadsbiblioteket i Stockton, Kalifornien, sedan en 11-åring lånat den. Stocktons borgmästare ansåg att albumet var "a how-to manual for pedophiles". Det är nog det dummaste jag hört tror jag. Hur ska "sexualflickorna" kunna teckna sitt liv om de inte får teckna alla dessa könsorgan, alla dessa äldre män som velat sticka in dem i varje tillgänglig hålighet? Att nekas möjligheten att bearbeta det konstnärligt, det blir ju som ett övergrepp till. Fan, jag blir så jävla förbannad. Men ni vet, folk är så dumma i huvudet, mest hela tiden. I mitt låneex av A Child's Life har någon kolorerat samtliga könsorgan med blå bläckpenna. Liksom va? Det får en ju att börja fundera på om det ändå inte borde krävas någon form av körkort för att få låna böcker på biblioteket. (jfr. den eventuella snorbobban på Stina Aronsons Medaljen över Jenny)

Phoebe Gloeckner är utbildad medicinsk illustratör. Hon har även illustrerat J.G. Ballards (R.I.P) Skändlighetsutställningen.

Phoebe Gloeckner är bra. Jag rekommenderar. Och nu måste jag läsa hennes The Diary of a Teenage Girl: An Account in Words and Pictures också.

När jag var yngre var jag besatt av Carina Rydberg. Det har gått över ganska mycket, men ibland kan jag fortfarande känna av sviterna av den där gamla fixeringen. Under den här perioden hade jag en jättefånig och pubertal "internetdagbok" (det var innan alla började kalla det blogg) hos angelfire som jag knackade koden till själv och där skrev jag om olika saker och väldigt mycket om Carina Rydberg. Jag minns att jag planerade resor till Stockholm för att försöka smita in på PA&Co. Jag trodde på allvar att hon satt där varje dag och att jag om jag lyckades ta mig in där skulle träffa henne vid bardisken och kunna prata med henne. Jag var ganska patetisk.  

Några utdrag:

"Jag borde kunna variera mig lite men jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill bara skriva om Carina Rydberg. Jag har en Carina Rydberg-fixering. Tillsammans med en "alla andra"- hangup.

Carina har horsmala ben. De är inte snyggast men de är smala. Jag brukar fixera hennes ben med blicken. Jag måste få veta hennes exakta vikt. På grammet. (Fast det är klart, vikten varierar ju under dagen. Minst väger man naturligtvis på morgonen, det är en ren fröjd att väga sig då. 49,4 kilo. I rule.) Jag bara måste få veta i alla fall. Det är hur viktigt som helst, jag behöver hennes längd också så att jag kan jämföra och jag behöver en BMI-siffra. Carina Rydbergs vikt håller mig vaken om nätterna, men jag kan ju inte skriva och fråga henne för jag har läst i tidningen "Kupé" att hon aldrig skriver varken brev eller mejl. Speciellt inte till sådana som skriver brev till författare. Okej, jag fattar vinken."

"Jag kan inte ha Carina på väggen för då kommer pappa att komma in på mitt rum och fråga "Varför har du Carina Rydberg på väggen?" och det kommer jag inte att kunna förklara. Så jag har Håkan på väggen istället. Det ifrågasätter ingen."

"Jag undrar om jag kan få tag på hennes hemadress. Det kan jag nog. Hanna har klargjort att hon inte tänker följa med till Stockholm och leta efter Carina. Det tråkiga med mitt liv är att saker som känns som att gå på zoo för mig känns som lottodragningen med gamla Fröken Sverige för andra."

"Carina, Carina, Carina, det är ju inte mitt fel att Stockholm är för stort. Du och jag skulle säkert inte ens gilla varandra, du är nog för snygg. Men jag ska naturligtvis inte sitta här och påstå mig veta något som jag inte vet, jag vet ingenting om Stockholm. Jag går vilse där också, precis som i Bryssel och Cairo och alla andra städer där jag inte bor."

Norstedts



Sorgesång är en berättelse om berättelser. Den är uppbyggd kring flera historier som hakar i varandra och löses upp för att ombildas i nya och annorlunda formationer. I Sorgesång får vålnader liv och byter skepnad och hemligheter avslöjas och skapas på nytt. Siri Hustvedts nya roman är ett spindelnät av individuella processer som alla utspelas inuti de enskilda romangestalterna.

Erik Davidsen och hans syster Inga har förlorat sin far, och i efterdyningarna av hans död börjar de att gå igenom hans papper och minnesanteckningar. I ett försök att bearbeta faderns död inleder de båda syskonen ett litet detektivarbete kring släktens historia. I samma veva flyttar en kvinna med en ung dotter in i undervåningen i Erik Davidsens hus och efter hand blir Erik alltmer involverad i de bådas öde. Liksom sin man Paul Auster har Siri Hustvedt en förkärlek för att väva in spänningsmoment tidigt i sin berättelse, och sedan låta dem bli utgångspunkten för den fortsatta berättelsen, även om de i sig (ett märkligt brev bland den döde faderns papper, smygtagna fotografier av grannkvinnan och hennes dotter kvarlämnade på Eriks trappa) inte utgör berättelsens kärna.

Trauma är inte en del av en berättelse; det är en utanförberättelse. Det är det vi vägrar att införliva med vår berättelse, skriver Hustvedt tidigt i boken. Sedan låter hon sina romangestalters berättelser växa fram genom tankar, hallucinationer, drömmar, minnen och texter, i det omedvetna snarare än i det medvetna. Hustvedt jobbar inte med isberg men låter ändå sin historia löpa parallellt på flera olika nivåer, där det uttalade ofta är av mindre vikt än det som inte uttalas. Hustvedt nämner ofta att vår perception och vår förståelse har en förmåga att omformas av vår vilja att skapa en sammanhängande livets berättelse, vår önskan att återge händelseförloppen på ett meningsfullt sätt. Berättelsen, i vilken form den än återges, fungerar som ett meningsskapande verktyg för individen. Saker händer i det undermedvetna innan vi är medvetna om förändringen och när vi känner den måste vi omformulera den med de ord och bilder som vi känner oss förtrogna med. På så sätt existerar hela tiden en diskrepans mellan det vi vet och det vi tror oss veta. Sanningen kan inte frikopplas från individen, tycks Hustvedt mena, och här skriver hon in sin roman i en fenomenologisk tradition, där den mänskliga upplevelsen står i fokus.  

Sorgesångs struktur påminner mig om den, numera nedlagda, kristna teveserien Seventh Heaven. I varje avsnitt behandlades ett moraliskt dilemma och detta moraliska dilemma gestaltades sedan i olika skepnader med hjälp av pastor Eric Camden och hans stora familj. Om Eric Camden själv brottades med någonting, ofta en vilja att göra någonting som han innerst inne visste var fel, så brukade även något eller några av hans barn samtidigt brottas med någonting liknande. Siri Hustvedt jobbar på ett närbesläktat sätt i sin senaste roman (om än inte alls lika övertydligt och moraliserande), och bygger utifrån några grundläggande teman ett stort antal trådar av berättelser som alla på något sätt anknyter till varandra. I Sorgesång har Hustvedt skapat ett intressant persongalleri där samtliga romangestalter på olika sätt bearbetar någon form av förlust eller traumatisk upplevelse. Tillsammans bildar de en liten sorgsen kör.

I mångt och mycket känns Hustvedts roman som ett litet terapiarbete. Många är också referenserna till psykoanalys och neurovetenskap och relationen mellan det biologiska och det psykiska. Jag tappar snabbt räkningen på antalet psykiska åkommor som författaren hinner avhandla innan boken är till ända. Huvudpersonen Erik Davidsen är själv psykoanalytiker och Hustvedt gör med jämna mellanrum nedslag i möten mellan honom och hans patienter, där inte mycket sägs men mycket ändå händer i undertexten, hos patienterna men även inom Erik själv.

Hustvedt är en långsam och metodisk berättare och Sorgesång är smart på gränsen till överbearbetad. Hustvedts prosa känns ofta distanserad och hon växlar mellan intellektuell kyla och mild sentimentalitet, men aldrig av det blöta, drypande slaget. Ingenting blir någonsin alltför påträngande eller alltför påtagligt och romangestalterna beter sig överlag ganska stelt, men det är också lite av charmen med en författare som Siri Hustvedt. Jag uppskattar Hustvedts kontrollerat avslappnade New York-intellektualism och de världsfrånvända romangestalterna som för att sätta ord på sin ångest gärna citerar något av Rilke.

En roman som Sorgesång kräver en hel del av sin läsare, men den läsare som tar sig tid att låta romanen sjunka in ordentligt får också mycket tillbaka. I min bok är Siri Hustvedt en av de mest framstående och intressanta amerikanska nu levande författarna, och hennes Vad jag älskade från 2004 är förmodligen 00-talets bästa amerikanska roman. Frågan är bara hur man någonsin ska lyckas överträffa en så mästerlig roman som Vad jag älskade? Det kan man naturligtvis inte, så det gör man inte heller. Sorgesång är en vacker och välkomponerad roman men jag kan inte behandla Siri Hustvedts senaste roman som vilken roman som helst, jag kan inte undvika att lägga den bredvid hennes tidigare romaner och jämföra. Hennes samlade författarskap sitter fastklistrat på baksidan av Sorgesångs skyddsomslag, och efter Vad jag älskade har förväntningarna dessvärre trissats upp till en närmast omöjlig nivå. Besvikelsen är därmed oundviklig, men samtidigt är Sorgesång en av de bättre romaner jag läst i år. Problemet är bara att jag förväntade mig att den skulle vara den bästa. 

Gun-Britt Sundströms Maken är en kritisk exposé över tvåsamhetens omöjlighet anno 1976. Den utkom tre år efter Isadora Wings "knapplösa knull" i Erica Jongs Rädd att flyga och bör ses som lika mycket av en feministisk klassiker som Jongs bok. Den är ganska lysande på sina ställen.  

Maken handlar om Martina och Gustav som har ett on/off-förhållande under några år på 60-talet. Martina känner sig inte tilltalad av någon av de förhållandestrukturer som finns tillgängliga och vill så att säga både ha kakan kvar (vara "gift" med Gustav) och samtidigt äta den (träffa andra män). Martinas problem är inte jakten på den rätte, hennes problem är snarare att hon redan har funnit honom. Det är Gustav som är den rätte, inte tu tal om annat, det är istället henne det är fel på. "Det är inte du, det är jag" har aldrig nedtecknats på ett mer rakryggat sätt. Du vill bara ha mig när du inte kan få mig, tjurar Gustav, och visst är det så, för i Maken har något hänt som inte händer särskilt ofta i romaner: Den kvinnliga huvudpersonen Martina har bytt genus och vandrat över till den manliga sidan. Det är hon som inte kan bestämma sig för vad hon vill. Det är hon som inte vill gifta sig. Det är hon som vill dubbeldippa.

Vildhavren behöver sås, resonerar Martina och ger sig ut i Stockholmsnatten. Ganska kyskt är det ändå, för till skillnad från Isadora Wing är det inte "det knapplösa knullet" som lockar Martina, det är någonting annat, det är själva idén om att "jag får", "jag kan", "jag bestämmer själv"; friheten i ovissheten.

För Martina är själva den sexuella akten något ganska ovidkommande i ett förhållande och hon liknar samlaget inom det fasta förhållandet vid en form av prostitution (jo, det står explicit så, är det inte underbart så säg), något hon delvis ställer upp på för husfridens skull. En sådan hyvens karl som Gustav kan man ju emellertid inte bara slänga bort, nej vet nån vad, han får snällt hålla sig kvar och hålla Martina i handen de dagar hon inte längtar efter någon annan eller efter någon annanstans. Men även i förhållandet till de män hon träffar på sidan av är det sexuella egentligen underordnat själva förälskelsen och nyhetens behag och att träffa dem en eller två gånger i månaden är mer än nog. Mer än så orkar hon inte med. Faktum är att Martina egentligen är en ovanligt sexuellt ointresserad romanfigur, vilket känns ytterst omodernt. Den sexuellt ointresserade kvinnliga romanfiguren är ju ingenting annat än en persona non grata i nutida litteratur, där sexualliberalismen är i högsta grad hegemonisk.

Det slentrianmässiga monogama sexuella förhållandet ses inte på med blida ögon i Sundströms roman, men å andra sidan bör man inte heller se Maken som en stridsskrift för det öppna förhållandet och den "fria kärleken". Läser man den så kommer man att hamna fel i slutändan. Maken är snarare en kritik av den romantiska kärleken som ideal, en stilla undran hur det egentligen ska gå till, hur får man det att gå ihop, med alla olika beståndsdelar och all längtan till höger och vänster? Hur ska man egentligen lyckas behålla sitt "jag" när man förväntas vara ett "vi"? (Och samtidigt: Vad är alternativet? När alla andra är ett "vi" - vart ska "jaget" ta vägen alldeles ensam?) Detta är ju ytterst angelägna frågor, och det får mig att fundera över vem som bearbetar dem litterärt idag, vem är arvtagare till Gun-Britt Sundströms Martina? (Och kom inte och säg Sara i Maria Svelands Bitterfittan, den boken handlar inte om kärlek och lust och förhållanden, den handlar om disk och dagistider.) Med mer än 30 år på nacken känns Gun-Britt Sundströms roman (med självbiografiska inslag vad jag förstår?) extremt otidsenlig, men på det bra sättet. Det verkar inte skrivas sådana här romaner längre, som om det inte vore "inne" att dissekera monogamin, att ifrågasätta den enkelriktade kärleken som det högsta svaret på alla frågor. Visst känner sig den nutida unga urbana författaren instängd i förorten och kärnfamiljen, men att ifrågasätta tvåsamheten som norm, nej se det kommer inte på fråga. För sådant är man alltför rädd, för störst av allting är ensamheten. 

Jag tycker att vi behöver en ny Maken, en Maken för 00-talet. Vem som ska skriva den? Sara Stridsberg känns i dagsläget som den enda tänkbara kandidaten. Om hon nu kan slita sig från sina Valeries och Sallys och Lolitor så tror jag att det är till henne vi bör ställa vårt hopp.


Gun-Britt Sundström, Erica Jong, Maria Sveland och Sara Stridsberg.

Nej men vet ni vad kära vänner, jag tar nog och ger upp boktipset.se redan nu. Jag har enträget suttit och klickat i boktitlar i ett försök att få någonting tillbaka, ett vettigt boktips eller så, men trots nära 400 titlar i min så kallade "bokhylla" så fortsätter sidjäveln att rekommendera mig Sju sorters kakor.

"Boktipset har räknat ut att du skulle ge denna bok betyget 5.0" Seriöst, tror ni det? Vad bygger ni det på? Jag har fan inte bakat en bulle i hela mitt liv. Har jag klickat i för många titlar av Joan Didion, Michel Houellebecq och Elfriede Jelinek, är det där problemet ligger?

Boktipset.se rekommenderar mig även att läsa Under Valnötsträdet: goda idéer från vårt kök. Jag tycker att det är ganska illa. Men det värsta av allt är att jag måste ju ha dragit på mig det här själv, eller hur, uppenbarligen delar jag boksmak med människor som gillar att baka och laga "inspirerande vardagsmat"? Jag har alltså kärringsmak när det kommer till litteratur?

Kul att veta. Jag avregistrerar mig nu.

Det enda hyfsat normala boktipset jag får är, såklart, Eyvind Johnsons Strändernas svall. Det är intressant för det är samma titel som bok.nu envisas med att tycka att jag ska läsa. Jag är banne mej förföljd av Strändernas svall! Extremt osugen på att läsa den är jag naturligtvis också. (Men hellre den än Sju sorters kakor på en tågresa.)


Kanske en dag, Eyvind... Men ring inte mig, jag ringer dig!

Förresten, läste ni Malin Ullgrens ljuvliga slakt av Ulf Lundells pjäs Backstage imorse?

"Pjäsen "Backstage" är nästan roligt dålig utanför den värld som är Ulf Lundell och hans beundrare, men det är väl det jag måste förstå: den världen är så stor, fixerad och kärleksfull att vanliga parametrar sätts ur spel."

"Det känns lite som att vara inbjuden sociolog på ett "Sagan om ringen"-konvent."

"Moment har försökt göra något av Ingrid-figuren, men med så få repliker och en så övertydlig funktion (offer för männen och homosocialiteten, hon blir också sparkad i magen av fanet Tommy) har Eva Rexed ingen tacksam uppgift. Medan Carl och Tommy illustrerar konstnär-publik-dilemmat, halvsitter hon tyst med smärtridet ansikte under en stor del av föreställningen. Sedan sätter hon sig vid en liten synt och visksjunger, bland annat Niklas Strömstedts "Sista morgonen". Till slut spyr hon blod. Vad ska jag säga."

Elias Canettis märkliga bok Förbländningen (den enda roman han skrev) är som en sinnessjukdom i bokform; en arena där motstridiga tankar och groteska idéer omsluter varandra i ett inbillat samförstånd som för läsaren mest framstår som ett enda stort kaos. Som att ta en ordinär berättelse och sedan kortsluta den. Det är en både frustrerande och fascinerande läsning. Som jag skrev i ett tidigare inlägg lyckas Förbländningen med bedriften att vara både hejdlöst underhållande och påfrestande omständlig samtidigt. Det är ganska imponerande.

Förbländningen handlar om att älska böcker mer än människor. Om att älska bokryggar och sidor och trycksvärta mer än människor. Om att hylla kunskapen som den enda sanningen, alltings mening och mål. Men få nu inte för er att det handlar om någon småputtrig bok i stil med Drottningen vänder blad eller liknande, Förbländningen handlar i lika hög grad om att hata kvinnor i allmänhet och den egna hustrun i synnerhet, som om kärleken till böckerna. Dessutom är det faktiskt inte särskilt sympatiskt att tycka att en bok är mer värd än ett människoliv, det är snarare osympatiskt per definition. Ändå får sinologen Peter Kien, enstöring och innehavare av ett monstruöst privatbibliotek med igenmurade fönster, vara huvudpersonen i detta psykosliknande helvetesdrama. Enär historien tar sin avstamp i Peter Kien och sedan fortsätter att rotera kring hans grymma öde (han gifter sig med sin giriga hushållerska Therese, ve och fasa och förgrymmelse, det skulle han inte ha gjort!), är det också hos denna autistiska besserwisser som läsarens sympatier har en förmåga att hamna, trots att Kien inte direkt kan anklagas för att vara någon blöthjärtad humanist. Väl där låter man sig helt okritiskt smittas av hans rasande kvinnohat. Faktum är att det tar ett bra tag innan Kiens sinnessjukdom blir så uppenbar för läsaren att han eller hon helt enkelt måste ta sin hand ifrån honom. Under de sista femtio sidorna låter Canetti sin sinnesförvirrade sinolog rasa över kvinnosläktet med en sådan frenesi att man som läsare känner ett akut behov av att lägga ifrån sig boken en liten stund bara för att försöka undvika att drabbas av en hjärtattack.

Allting börjar i ett missförstånd och sedan utvecklas historien genom nya missförstånd för att i slutändan upplösas i en enda gigantisk hallucinatorisk villfarelse. Förbländningen är ett satiriskt kammarspel där alla möjligheter till någon form av försoning uttöms på ett tidigt stadium. Kvarstår gör endast indignationen och paranoian. Canetti låter sina romanfigurer prata förbi varandra, sida upp och sida ner, tills ingen medkänsla eller förståelse längre är möjlig. Ett antal monologer löper parallellt och utmynnar i en sinnessjuk dialog. Som läsare river man sitt hår över spektaklet: Sluta ögonblickligen upp med dessa dumheter! skriker man (som läsare blir man plötsligt väldigt auktoritär).

Samtliga romanfigurer är dessutom egoistiska svin. (Möjligen med undantag för Peter Kiens bror, men det är frågan om inte även hans så kallade altruism bör ifrågasättas.) Förbländningen är så uppskruvat sinnesförvirrad att den ideligen riskerar att utmynna i något hysteriskt farsartat. Alla missförstånd börjar efter hand att likna förvecklingskomedi och revy. Om inte Canetti vore en så framstående och skicklig satiriker så kan det tänkas att Eva Rydberg skulle spela rollen som Therese i en eventuell uppsättning. Nu finner vi istället i Therese en medsyster till Brigitte i Elfriede Jelineks Älskarinnorna. En hysterisk hynda besatt av privategendom, med andra ord. 
 

Överhuvudtaget påminner mig Elias Canettis bok om Elfriede Jelineks författarskap. Hos både Canetti och Jelinek finns en pessimistisk syn på samhället och människorna som manifesterar sig i en anklagelseakt som dryper av satir. Måhända att Canetti är (eller var ska man kanske skriva, han är död sedan 1994) mindre ilsken än vad Jelinek är. Och en något sämre stilist. Båda hämtar emellertid stoff ur en satirisk tyskspråkig tradition som ligger mig varmt om hjärtat. 

Die Blendung utkom ursprungligen 1935. På svenska utkom den som Förbländningen första gången 1975. Modernista har nyligen gett ut på på nytt i sin klassikerserie.

Förläggaren Swante Weyler klagar (i sin nya blogg) över bristen på Juli Zehs Fritt Fall i bokhandeln och på biblioteken. Jag tänkte ta tillfället i akt och själv klaga lite på bristen på Juli Zehs Fritt Fall, åtminstone vad gäller biblioteken, eftersom det är ett problem som även jag lider av. Malmö Stadsbibliotek har visserligen köpt in den, men av någon outgrundlig anledning går den inte att reservera. Märkligt nog ligger det redan ett antal reservationer på den. Är det personalen som har varit inne och bokat upp samtliga ex eller vad då? Alltså det omoraliska i det? 

Korruption! Jag finner mig inte i detta!

Det här med att "recensera" saker är rätt knepigt. Stundtals är det så svårt att klämma ur sig något av substans. Man blir trött på att tycka saker, man börjar skriva slätstrukna skittexter om ingenting. Det är så svårt att vara ärlig när man inte tycker någonting. Att skriva om något som är himlastormande bra eller urbota dåligt är väl inga problem, men det mesta man läser är ju varken det ena eller det andra. Det mesta man läser är "sådär". Men det kan man ju inte skriva, för det skulle bli världens kortaste och mest intetsägande recension. Hur var boken? Jo, den var "sådär". Jaha, ja där ser man. Jo men visst serru.

Ur djupen ropar jag till dig är Benjamin Stengårds debutseriealbum. "Min tanke har varit att göra vardagsrealistiska skräckserier med mardrömslika stämningar", berättar Stengård själv i Svensk Bokhandel. "Förhoppningsvis är de också ganska roliga", lägger han till.

Min absoluta favorit i albumet är utan tvekan serien Beläte, en riktig liten seriepärla om en ensam ung man som skapar sig en egen psykolog av modellera. Han trycker in en röd keramikskärva som hjärta till figuren och sedan börjar terapin. I början för Benjamin (Stengårds figurer heter ofta så) och den lille doktorn av modellera terapeutiska samtal men efterhand börjar Benjamin att bli allt mer förvirrad och den lille doktorn alltmer auktoritär och sträng. I seriens början har Benjamin bestämt sig för att sluta med sina ångestdämpande tabletter, vilket får mig att associera efterkommande händelser till de abstinensbesvär som sådant ofta för med sig. Mardrömmar är exempelvis ett vanligt abstinenssymptom vid tablettavvänjning. Å andra sidan, med tanke på att Stengård vill rita skräckserier så ska man förmodligen inte sysselsätta sig med den typen av hobbytolkningar utan istället bara acceptera det surrealistiska i att en lergubbe får liv och börjar kräva lydnad av sin "patient".

Utöver utmärkta Beläte finns här inte så mycket som får hjärtat att klappa så där lite extra. Jag tänker att genren "skräck" måste vara svår att överföra till serieform (eller har jag fördomar nu?), speciellt om man, som Stengård, inte är intresserad av att teckna zombies och dylikt.

Ur djupen ropar jag till dig är mer surrealistisk än otäck. Mycket känns typiskt folkhögskolefilmaktigt. Om man inte har gått på folkhögskola och inte känner till den klassiska manlighetstypen "kille som gillar David Lynch och går på folkhögskola där han spelar in surrealistiska kortfilmer med märkliga kameravinklar och inzoomade kaffekoppar" så säger det kanske inte så mycket, men tro mig, Benjamin Stengård har många bröder där ute. Zooma in en kaffekopp, plötsligt en bild på något helt annat, något oväntat, och så tillbaka på de vanliga människorna igen. Zooma in ansiktsuttryck, åter till kaffekoppen, ni fattar... Och sedan är det helt plötsligt bara slut. Här tänker jag framförallt på serien Rede, men även serien Gestalt bär vissa amatörkortfilmsdrag (men det skulle nog vara svårt att få till det där slemmet med en så liten budget).

Samhällskritiken känns mer slö än vass. Dessutom är den av typen som det går tretton på dussinet av. Stengård tecknar exempelvis två egenföretagare som försöker inreda sitt hem och vårda sin relation men som, enligt baksidestexten, "blivit så självständiga att de låst in sig i sin egen privata mardröm". De är naturligtvis helt döda inuti. Så oväntat. (Människor i dagens samhälle som försöker att anpassa sig till dagens samhälle är det enklaste målet av alla. Deras ansikten sitter fastklistrade i piltavlans mitt för varje självutnämnd samhällssatiriker.) Benjamin Stengård är ändå inte så moralisk att han blir jobbig. Liksom Joakim Pirinen känner han ett tvång att vara lite rolig mellan varven, och därför ska ljus stoppas i rumpor och dylikt.

Det tycker jag i och för sig är helt onödigt. Kombinationen skräck och ironi har aldrig varit lyckad (jfr. Scary Movie). Ironin tar över skräcken så att säga, enligt den enkla formeln att ironi tar över allt. Alltid. Det är därför man måste hushålla med den.

Benjamin Stengård huserar mig veterligen i Malmö (han hade sitt releaseparty på eminenta Malmöpuben På Besök), liksom merparten av Sveriges unga seriegarde. Är det bara jag som tycker mig kunna se vissa gemensamma drag hos många av de unga svenska serietecknarna? En viss Malmölikriktning kan man väl ändå tycka sig skåda? Jag är inte helt övertygad om att det är en bra grej att de alla återfinns inom samma geografiska område. Nu tycker jag ju i och för sig att det mesta som kommer från Malmö är "sådär", inklusive Amanda Svensson, Timbuktu och falafel. (Jag bor ju själv här dessutom och jag är ju helt klart "sådär".) Stengård skiljer sig dock en aning från sina kvinnliga seriesystrar genom att han faktiskt inte ritar serier om manliga härskartekniker eller av typen "byt ut man mot kvinna i typiskt manlig situation och ser hur tokigt det blir".

HURSOMHELST, som Chuck Klosterman skulle ha skrivit, vad får vi då för våra surt förvärvade slantar om vi investerar i ett ex av Ur djupen ropar jag till dig? Vi får surrealistisk slött samhällskritisk skräckironi kryddad med låg humor och bisarra metasexscener.
Ungefär så.

Slutomdöme? Den var "sådär".

"Men av romaner blir själen inte fet. Den njutning som de eventuellt bereder får man betala alldeles för mycket för: de bryter ner även den bästa karaktär. Man lär sig att leva sig in i alla sorters människor. Man får smak för det myckna dividerandet. Man går upp i de figurer som passar en. Alla synpunkter blir begripliga. Villigt överlämnar man sig åt främmande målsättningar och förlorar för längre tid de egna ur sikte. Romaner är kilar som en skrivande skådespelare driver in i sin läsares hela samlade personlighet. Ju bättre han beräknar kil och motstånd desto mer splittrad blir den personlighet han lämnar efter sig. Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl."

Ur Förbländningen av Elias Canetti - en roman som lyckas med bedriften att vara både hejdlöst underhållande och påfrestande omständlig samtidigt. Kan jag göra annat än att rekommendera? Jag tror inte att jag kan det. Återkommer med ett mer samlat omdöme inom en relativt snar framtid, när påsk, studieångest och väderhets har lagt sig lite.

( Apropå väder: Jag borde verkligen ge mig i kast med Ulrike Meinhofs Everybody Talks About the Weather . . . We Don't.)

Har börjat läsa Gun-Britt Sundströms Maken så smått också. Redan på sidan 9 läser jag "När jag hör ordet hushåll osäkrar jag min revolver", vilket bådar gott för framtida läsning.

För övrigt anser jag att påsken är en jävla skithögtid. Jag har inte ätit ett enda ägg. I protest. Mot vad? Jag vet inte. Konvenansen?

När journalister skriver om Roks husgud Eva Lundgren brukar de för det mesta sätta epitetet "kontroversiell" framför hennes namn. På baksidan av hennes bok Knutby-koden har man valt att omnämna henne som "bad girl". Varför omnämns en forskare och professor i sociologi, dessutom i 60-årsåldern, som "bad girl", kan man ju undra. Varför anses hon vara kontroversiell? Varför inte bara säga som det är, tänker jag: Lundgren är en dålig forskare. Hon har uppenbara problem med metod, urval, förförståelse och dylikt.

Hur "kontroversiell" är då egentligen Knutby-koden? Tja, inte så där vidare värst. Lundgren vill, med Helge Fossmos hjälp, flytta fokus från individen Fossmo till strukturen Knutby Filadelfia (och i förlängningen till individen Åsa Waldau, men även Åsa Waldau är en effekt av Knutby, det blir som en evig loop). Lundgrens bok om Knutbymordet har beskyllts för att vara okritisk, och Lundgren själv har anklagats för att gå Helge Fossmos ärenden.

"Det Eva Lundgren åstadkommit är inte vetenskap. Hon har skrivit en partsinlaga och är ett empiriskt bevis på Helge Fossmos omvittnat magnetiska karaktär - han bockar och bugar själv i ett eget efterord. Att hon föll så pladask i farstun kan kanske också förklaras av att hon mötte honom när hon själv var hudflängd för sina uttalanden om Roks." skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Hon kallar vidare boken för "en orgie i skvaller, i huvudsak om sektens sexliv".

Jag köper inte det. Jo, att boken är en orgie i skvaller om sektens sexliv kan jag gå med på, men jag tror inte att Lundgren är duperad av Fossmo. Knutby-koden kan istället förstås som ett ömsesidigt utnyttjande.

Boken är färgad av två färgstarka personer: Helge Fossmo (intervjuobjektet) och Eva Lundgren (den intervjuande/"forskaren"). Det handlar inte om någon dialog på lika villkor, klargör Lundgren tidigt, samtalet är noggrant strukturerat och Lundgren önskar tillgodogöra sig viss information från Fossmo. Samtalets struktur är därmed redan förutbestämd. Om Fossmo svarar fel så frågar Lundgren om. Lundgren nämner ofta att hon försöker att lirka ur Fossmo "sanningen" och när han tycker att han berättar den så tycker Lundgren ändå inte att han har gjort det. För Lundgren vet ju redan sanningen, hon har ju redan sin bild klar för sig, sedan gäller det bara att få in Fossmo på samma spår. Lite som terapi, trots att Lundgren saknar kompetens och utbildning för något sådant. Ibland får hon pressa honom lite, skriver hon. Annars passar Fossmos berättelse inte in i de färdiga mallar för händelseförloppet och bakgrunden som Lundgren redan skissat upp.
Knutby-koden bygger förvisso på framförallt Helge Fossmos uttalanden. Det är honom som Eva Lundgren har ägnat flera år åt att intervjua och försöka förstå. Men Knutby-koden är starkt influerad av Lundgren själv. Det är hon som håller i trådarna, det är hennes tolkningar som färgar boken. Det kan ju anses problematiskt i sig själv, att Lundgren (som alltid) är så styrd av sin förförståelse och sina egna utgångspunkter. Lundgren förhåller sig egentligen inte till sitt intervjuobjekt Helge Fossmo, hon förhåller sig till bilden av honom, den bild som hon skapat innan hon mötte honom. Hon går också in i projektet med utgångspunkten att bevisa en ståndpunkt, mer eller mindre.

Lundgren är veteran på området religion/makt/våld/död/sex. Hon har skrivit ett flertal böcker om religion och makt och patriarkala strukturer. Utmärkande för hennes forskning är att underlaget ofta är magert och Lundgren verkar ha en förkärlek för att bygga sina teorier på några få personers utsagor (och så, som sagt, även här).

Lundgren är mer intresserad av strukturer än individer. Det är också detta som hon framförallt vänder sig emot vad gäller domstolens bedömning och medias rapportering om morddramat. Lundgren brukar ofta använda sig av begreppet "glasögon" för att förklara kontextuell förståelse och gruppdynamik. "Glasögonen" blir en metafor för ett visst förhållningssätt, som kommer av en specifik förförståelse. Fossmo är ibland "i" Knutby och andra gånger är han "ur" Knutby, menar Lundgren, och därför varierar graden av tillförlitlighet hos hans uttalanden. Han kan gå in i rollen som pastor i Knutbyförsamlingen och sedan gå ur den och bli "den riktiga" Helge Fossmo igen.

Lundgren vill flytta fokus från individen Fossmo till de kollektiva vanföreställningar som präglade, och synes fortsätta att prägla, livet och gemenskapen i Knutby Filadelfia. Hon är inte intresserad av att utmåla Helge Fossmo som en ensam galen gärningsman, han är inte ondskan själv, han är en produkt av sin omgivning, en produkt av Knutby Filadelfia, en produkt av den så kallade "Knutby-koden".

Åsa Waldau, "Kristi Brud", beskrivs som den ledande i församlingen. Waldau framställs som en sektledare, en person med hög auktoritet som styrt Knutbyförsamlingen med hjärnhand. Hon är visserligen också färgad av sin omgivning och av de religiösa vanföreställningar som präglar församlingen, men dessa religiösa vanföreställningar är, enligt Lundgren, i stor utsträckning skapade av "Kristi Brud" själv. Hon är den drivande. Hon är den upphöjde som inte accepterar motstånd och avvikande åsikter. (Och det förstår man ju att det naturligtvis ligger i Fossmos intresse att underhålla ett sådant synsätt, inte tu tal om annat.)

Är Helge Fossmo ett offer enligt Eva Lundgren? Han är det åtminstone inte enligt sig själv. Fossmo menar visserligen, efter mycket lirkande från Lundgrens sida, att det nog ändå var Waldau som sa åt honom att skriva de där sms:en till "barnflickan" Sara Svensson (huruvida detta stämmer eller ej kan man som läsare så klart inte avgöra, men nog är det läge att ta på sig de "kritiska glasögonen" här). Han säger sig ha varit medveten om Sara Svenssons planer och han försökte inte heller stoppa henne. I och med det har han ett ansvar, menar Fossmo, men någon anstiftare, det tycker han inte att han är.

Hur det ligger till med den saken kan man bara spekulera i. Det är naturligtvis inte möjligt att som läsare bedöma sanningshalten i en bok som Knutby-koden. Man får ta det hela med en nypa salt, helt enkelt, och hela tiden hålla i åtanke att varken Helge Fossmo eller Eva Lundgren själv är i besittning av något gigantiskt förtroendekapital. De ska, för att uttrycka det i juridiska termer, förmodligen inte anses som "trovärdiga".

Mig har Lundgren inte övertygat, men nog kan man fundera kring om det ändå inte finns fler personer som har ett moraliskt ansvar för "barnflickan" Sara Svenssons handlingar. Om bara en bråkdel av det Fossmo berättar om Knutbyförsamlingen och "Kristi Brud" stämmer så har vi uppenbart att göra med en sekt vars trosuppfattning och individkult är ganska skrämmande.

Maria Schottenius uppmärksammar "pappaböckerna" i sin DN-krönika idag. Schottenius gör en jämförelse med de modersuppgörelser som skrevs av kvinnliga författare under 70-talet, och menar att dagens pappaböcker, skrivna av kvinnliga författare, är någonting annat. Medan mödrarna på 70-talet stod i vägen för döttrarnas frigörelseprojekt ger papporna i 00-talets pappaskildringar sina döttrar en känsla av att vara speciella. Det handlar inte om att ta avstånd från fäderna på det sätt som mödrarna skulle avpolletteras några decennier tidigare, istället är pappaböckerna varma och förlåtande porträtt av tilltufsade män som inte riktigt lyckats få till det där med papparollen. Och döttrarna skäms inte ens över dem. (Det är tydligen bra.) Sedan kommer den märkliga slutklämmen:

"För de här romanerna gör något subversivt och intressant. Fäder har ju alltid placerats högt i patriarkatet - det gör de också i de här böckerna. Men här får de förbli trasiga och tussiga. Och döttrarna visar trotsigt för hela världen att de fortfarande älskar och är lojala mot dem. Vi ser en mjuk revolution i patriarkatet."

Jag förstår inte hur hon menar. Jag tycker inte att de här böckerna (i krönikan nämns Lodalen, Linderborg och Hellquist) är det minsta subversiva. Fadersrollen problematiseras knappast så att det stör. Om de här böckerna gör någonting så visar de väl snarare att allting är precis som det alltid har varit i patriarkatet. Kvinnliga författare problematiserade inte fadersrollen på 70-talet och de gör det inte i någon större utsträckning nu heller. Pappan är förlåten. Han må vara trasig och tussig, men likväl är han älskad. Det spelar ingen roll om pappan är alkoholiserad eller totalt oansvarig, hans respekt är ändå mer värd än mammans, hans kärlek är värd att kämpa för. Han är ingen man tar avstånd ifrån, han är någon vars uppmärksamhet och acceptans man aktivt söker.

"Och döttrarna visar trotsigt för hela världen att de fortfarande älskar och är lojala mot dem" skriver Schottenius. Hur kan hon gå från det till att hävda att vi ser "en mjuk revolution i patriarkatet"? Hur är att vara lojal mot en trasig fadersgestalt någonting revolutionerande? På vilket sätt är att vara Daddy-lojal en subversiv aktivitet? Jag fattar verkligen inte. Jag tycker att det är allt annat än det.

När polisen hittar Samson Greene vandrande längs med den enda asfalterade vägen som går genom Mercury Valley, kan han inte uppge sitt namn. De kör honom till akuten i Las Vegas där läkarna upptäcker en tumör i hans hjärna. De opererar honom och räddar honom till livet, men större delen av hans minne är borta. Tjugofyra år av Samsons liv har försvunnit med tumören. Tjugofyra år kan försvinna på ett ögonblick och där det en gång funnits minnen kan ett vakuum bildas. Ett stort ingenting, som en gigantisk öken som breder ut sig och tar över allting. Senare försöker Samson beskriva tomheten för sin läkare; som en tundra.
"Jag vaknade och det fanns ingenting där."

Anna, hans fru, är förkrossad. Hon är raderad, bortklippt, ur Samsons minne. Hela deras gemensamma liv har utplånats ur hans medvetande och varje delad känsla och erfarenhet är borta. Plötsligt finns ett avstånd stort som ett 24-årigt svart hål mellan dem.
Samson vandrar New Yorks gator upp och ner utan något tydligt mål. Tomheten är bedövande. Samtidigt finner han en skönhet i den där bedövningen. Anna försöker desperat att få Samson att minnas, men det är som om han inte riktigt vill. Som om glömskan är en outforskad frihet han har svårt att slita sig ifrån. Det finns en renhet i det avskalade, i det tomma ekot som kastas mellan bergen.

"När hjärnan inte fördunklas av en mängd minnen kan den uppfatta allting med absolut klarhet. Varje iakttagelse framträder i skarp kontrast. I början, när den ännu inte har blivit smutsad, är den fortfarande som en tom skrivtavla, det enda som existerar är det nuvarande ögonblicket: varje levande detalj, våldsamma färger, ljusets infallsvinkel. Som filmbilder."

Samson Greene fotograferar människorna runt omkring sig, men väljer att inte framkalla bilderna. Han uppträder reserverat mot sin fru. Anna är för Samson ett fotografi av en händelse han inte kan minnas. Hennes bild väcker inga konnotationer hos honom, och han vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till det.

"Om han nu sträckte sig efter henne utan att väcka henne, skulle hennes kropp då underkasta sig hans hand eller skulle den, någonstans långt inne i sin egen historia av tusentals beröringar, känna att den här var annorlunda?"

Samson blir kontaktad av Ray, en läkare som är engagerad i ett hemligt projekt ute i öknen utanför Las Vegas. Han intresserar sig för Samsons minneslucka och undrar om han har lust att delta i det banbrytande experimentet att överföra ett minne från en människa till en annan. Samson, med sitt tomma hål, synes honom vara den perfekta försökskaninen. Projektet beskrivs som ett nytt sätt att skapa förståelse mellan människor. Ray tror sig ha funnit ett sätt att framkalla empati, som om människor kunde bli vaccinerade mot alienation, på samma sätt som de en gång vaccinerats mot smittkoppor och polio.

I botten av romanen ligger frågan om identiteten och dess varande eller icke varande och kluckar förstrött. Vad är en människa, i sig själv och utan förhållande till andra människor? Vad finns kvar när allt det andra har skalats bort, minnen, sammanhang, medmänniskor, relationer? Samson Greene är fortfarande en människa, men han är inte längre samma människa som han en gång var. Han kan känna tomheten, och ensamheten, men inte sorgen. Han kan inte sörja sitt tidigare liv och han kan inte känna Annas längtan. Vad utgör en människa utan sina kopplingar till andra människor och hur ska människor kunna mötas, undrar Krauss. Är empati möjlig utan delade erfarenheter?

För Samson Greene blir livet ett stort hål som han förväntas fylla med någonting, men han tycker inte om den person vars bild han möter i spegeln och han vill inte kännas vid sitt tidigare liv. Han kapar alla förtöjningar och sätter sig på ett plan för att möta Ray.

Har man läst ett visst antal böcker och sett ett visst antal filmer i sitt liv så lär man sig efter ett tag hur de fungerar. På ett ungefär. Man lär sig att känna igen vissa mönster och man lär sig vad man förväntas känna. Man lär sig att känna igen ett berättartekniskt knep när man ser det. Man utan minne är som en sån där Independentfilm där allting börjar på välkänt sätt men sedan låter bli att utveckla sig på det förväntade Hollywoodviset. Nicole Krauss tycker om att bryta mitt i, precis när läsaren börjar känna sig hemtam med berättelsen, då byter hon spår. Man utan minne börjar som en viss typ av berättelse men slutar som en annan. 

Nicole Krauss gör det inte enkelt för sina läsare, hon är inte ute efter att frälsa någon och många kommer nog att känna sig snuvade på den klassiska förlösningsscenen (den finns här, men den ser inte ut som man förväntar sig att den ska göra). Ändå kan man, om man så vill, uttolka ett litet men betydelsefullt budskap ur boken: det är människor som gör andra människor till människor, och människan skapas i mötet med sin omgivning. Människan i förståelsen "den empatiska människan". Krauss låter Samson resa genom USA och interagera med en samling brokiga individer, och dessa möten lägger grunden för Samsons försoning med sig själv och förlusten av sitt jag. Det är med hjälp av dessa möten som Samson kan erkänna och släppa in sorgen i sitt liv.  

Krauss skriver på ett vackert och luftigt språk och många är de meningar som berättar en hel historia i sig själva, fristående från själva berättelsen. Krauss håller hela tiden distansen till sitt undersökningsobjekt, Samson, på samma sätt som Samson håller distansen till Anna, liksom Ray håller distansen till Samson. Så blir Man utan minne en väv av mänskliga avstånd att överbrygga, som en liten längtan efter ömsesidighet och förståelse.   

Man utan minne är Nicole Krauss debutroman. Sedan tidigare finns hennes mest kända roman, Kärlekens Historia, översatt till svenska.