We Tell Ourselves Stories in Order to Live

I Katharina Blums förlorade heder berättas historien om den oskuldsfulla unga kvinnan Katharina Blum som faller offer för tabloidpressens smädelser sedan hon umgåtts på förtrolig fot med fel man. Hon kräver emellertid tolkningsföreträdet tillbaka och skjuter ihjäl den journalist som befläckat hennes namn. Heinrich Bölls bok är en ilsken och föraktfull uppgörelse med skandalpressen och den oseriösa journalistiken.

Katharina Blums förlorade heder skrevs som en konsekvens av Heinrich Bölls indignation över den av Springerkoncernen ägda tyska tidningen Bild-Zeitungs behandling av RAF (Rote Armee Fraktion) under 70-talets början, då hetsjakten på Ulrike Meinhof och hennes guerillakamrater var förstasidesstoff. Romanens uppdiktade tidning ZEITUNG är vad jag förstår bara en omskrivning för Bild-Zeitung (idag heter den emellertid bara Bild). "Om det vid skildringen av vissa journalistiska metoder skulle ha framkommit likheter med tidningen Bild-Zeitungs metoder, så är dessa likheter varken avsiktliga eller tillfälliga, utan oundvikliga." skriver Böll själv på romanens första sida.

I en essä i den tyska tidningen Spiegel menade Böll att Bild-Zeitung gav näring åt ett socialt klimat av misstänksamhet, offentlig hysteri och anti-intellektualistisk förbittring, och att det var den fria pressens förbannade ansvar att hantera gruppen rättvist och i enlighet med de etiska regler som anstod en demokratisk rättsstat. Han ansåg att Bild-Zeitungs rapportering var fascistisk, provocerande och otillförlitlig och att Meinhof och de andra i RAF dömts på förhand i en odemokratisk mediedomstol. För detta blev han senare anklagad för att vara terroristsympatisör. Inte heller Ulrike Meinhof själv uppskattade Bölls utspel, istället ansåg hon Böll vara "korrupt". Visserligen lär det inte ha funnits något större antal personer som Meinhof vid den här tidpunkten inte ansåg vara "korrupta", så Böll hade förmodligen ingen anledning att ta det personligt. Hursomhelst så får man hoppas att Nobelpriset 1972 tjänade som lite plåster på såren.

Romangestalten Katharina Blum ska dock inte ses som en personifiering av Ulrike Meinhof själv. För detta är fröken Blum allt för ljuv och oskyldig. Kanske lite irriterande ändå att Katharina Blums så kallade oskuld ska understrykas hela tiden, något av ett helgon beskrivs hon som ändå fram till dödsskjutningen av journalisten Werner Tötges. Katharina Blum är den oklanderliga tjänsteflickan som på en fest träffar den efterspanade brottsligen Ludwig Götten och sedan tillbringar en natt tillsammans med honom. Att hon efter detta enda ogenomtänkta drag blir utnämnd till sköka och medbrottsling i pressen uppbär vissa likheter med den klassiska skräckfilmslogiken att den som förlorar sin oskuld (eller åtminstone sin oskuldsfullhet) även inom en snar framtid kommer att förlora sitt huvud (eller som här: sin heder). Ni vet, slamporna faller offer för seriemördaren, men oskulden överlever. Nu är det ju förvisso inte Katharina Blum själv utan Werner Tötges som faller död ner på golvet, eftersom Katharina Blum har fått rollen som Sidney Prescott i Bölls roman. Men faller gör hon likväl, även om hon inte hamnar död på golvet.

Katharina Blums förlorade heder är ett sakligt referat av en uppdiktad händelse. Språket är byråkratiskt och lite torrt.  Vi får oss Katharina Blums historia genom fiktiva tidningsartiklar, förhörsprotokoll och vittnesuppgifter. Kanske som motvikt till den anklagade tabloidpressens fabulerade och dramatiserade berättelser.
Har då den journalistiska etiken blivit bättre sedan boken skrevs 1974? Förmodligen. Upprördheten, som kanske återfanns 1974, är nog lite svårare att uppbringa som läsare idag. Ändå är det svårt att inte uppskatta Bölls uppenbara indignation, även om den kanske blir mer uppenbar med viss förförståelse. Det här med förbittrade litteratörer är nämligen ganska sexigt. (Med Strindberg som uppenbart undantag.)

Katharina Blums förlorade heder har även filmatiserats av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta. Har ej sett.


[Viss information i den här texten är hämtad ur Karin Bauers introduktion till Everybody talks about the weather... We don't - The writings of Ulrike Meinhof.]

Doris Lessing blev förbannad när hon i Nobelprismotiveringen utnämndes till "den kvinnliga erfarenhetens epiker", vilket ju känns rätt förståeligt med tanke på bredden i hennes författarskap. Å andra sidan behöver man ju inte vara hardcorebiologist för att inse att det kan finnas texter skrivna av kvinnliga författare som faktiskt inte är allmängiltiga. I en DN-intervju om sitt nya teckningsalbum Så jävla normal (rekommenderas, för övrigt) pratade seriekonstnären Nina Hemmingsson om hur hon på senare tid fördjupat sig i författare som Kristina Lugn, Lena Andersson, Agneta Klingspor och Inger Edelfeldt och om hur hon inspirerades av deras förmåga att på ett trovärdigt sätt beskriva vardagliga saker. Hon nämnde exempelvis hur Klingspor i Går det åt helvete är jag ändå född skriver om att man blir lös i magen av att ha mens och hur bra beskrivet hon tyckte att det var. Hur det slog henne att ja, precis så är det ju. (Och precis så är det ju.) DN-intervjun hade rubriken "Kvinnokänslor", vilket vid en flyktig anblick kan tyckas förminskande, men som vid närmare eftertanke faktiskt beskriver Hemmingssons konstnärskap så väl.

"Fortfarande har kvinnor så få sexuella uttryck att röra sig med. Jag tror att det finns så mycket mer att upptäcka, men då måste man våga vara mer pinsam. Man kan ju till exempel fantisera om hur det känns att gnugga sig mot föremål. Men tänk vad förbjudet sådant är att säga. Det blir pinsamt direkt." (citat Hemmingsson)

Frågan är ju då hur man undviker att det blir pinsamt, och svaret är: Man överdriver. Om man överdriver riskerar ingen heller att blanda ihop romangestaltens underliv med författarens underliv, vilket annars i princip alltid händer när kvinnliga författare skriver något som ens snuddar vid att handla om någon kvinnas underliv. Det finns emellertid vissa andra risker med ett sådant angreppssätt och det vanligaste är att man blir ansedd för att vara vulgär, eller äcklig, och det är väl ungefär där vi hittar Charlotte Roches bok Våtmarker. Roche har skrivit en hel bok om att gnugga sig mot och att pilla i saker, hål och sår och annat kladdigt. I Våtmarker får vi lära känna artonåriga Helen som ligger i en sjukhussäng på proktologiska avdelningen och blöder ur stjärten efter att vid intimrakningen av misstag ha skurit upp sina hemorrojder med en rakhyvel. Väl där minns hon alla sina älskare och hur de brukade ta på henne, men framförallt hur och var hon brukade ta på, och smaka på, sig själv.

"Antagligen springer andra, renligare tjejer ständigt och jämt runt med trosskydd hela livet för att skydda sina trosor från sina egna flytningar.

Sådan är inte jag. Då har jag hellre fullt av bruna blodfläckar överallt.

Dessa tjejer har bergis inte heller den där vackra ljusgula skorpan i skrevet, som under dagens lopp om och om igen fuktas och därför blir allt tjockare.

Ibland händer det att en skorpbit fastnar som en dreadlock i pubishåret, och sedan spinns som pollen runt ett bis ben av de olika gnuggrörelserna när man går.

Dessa pollen lossar jag gärna och stoppar i munnen.

En delikatess."

Charlotte Roche har emellertid inte den där fingertoppskänslan som Nina Hemmingsson har och sen är det väl också så att det är lättare att känna igen sig i Hemmingssons hålögda kvinnor än i Roches hemorrojd-Helen. Jag menar, det är väl ändå ingen som på allvar anser Helen vara en trovärdig romangestalt? Och nej, det hjälper inte att Roche hela tiden understryker att Helen är ett skilsmässobarn eller att hennes mor är psykiskt sjuk, Helen framstår ändå som en extremt enkelspårig och platt litterär figur. Roche har, i sin vilja att skapa en romangestalt som gör precis allting tvärtemot vad hygienartikelsindustrin råder kvinnor att göra, skapat något av ett endimensionellt monster. Å andra sidan, det är ju inte därför man läser en bok som Våtmarker, för att Helen är en romangestalt som man på allvar skulle kunna identifiera sig med. (Eller vad vet jag, ni kanske gnuggar er mot offentliga toalettsitsar och stoppar upp avokadokärnor mellan benen mest hela tiden?)

"Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag" står det på baksidan av Charlotte Roches bok. Jag har under en liten tid suttit och väntat på det feministiska hyllningstalet till Våtmarker, jag har förväntat mig att någon "ung arg tjej", typ Karolina Ramqvist eller Natalia Kazmierska*, ska skriva en entusiastisk recension eller krönika om Roches intimhygiensfientliga bok, men det verkar inte komma någonting. Och nu förstår jag lite varför.

Man kan vara feministisk utan att vara systemkritisk, det vet vi, och systemkritik kan se ut på många olika sorters vis, det vet vi också. Frågan är ju lite var på skalan som Roches bok hamnar. Helen har individualiserat sitt uppror, och vänt det mot sig själv och därmed i förlängningen mot sin familj, som hon är besviken på. Även om Helen även roar sig med att vara något av en sjukavdelningsterrorist genom att spotta i gemensamt vatten och plantera använda tamponger i hissen, så är Helen egentligen inte så mycket arg på samhället som hon är arg på sin, uppenbart psykiskt instabila, mamma. Hennes intimhygiensuppror är därmed snarare privat än politiskt. Visserligen skulle man ju kunna anse att Helens uppror är en reaktion mot en äldre kvinnlig (eller mänsklig) generation som ständigt hamrat in vikten av att vara hel och ren och luktfri och behaglig, ett sorts avståndstagande mot ett förväntat kvinnligt sätt att vara. Men när Helen låter riva upp sin opererade röv för att på så sätt köpa sig mer tid på sjukhuset och därmed mer tid för att kunna sammanföra sina skilda föräldrar och kanske få dem att bli kära i varandra igen så faller systemkritiken helt. Våtmarker blir i slutändan bara den olyckliga artonåriga Helen. Offer snarare än revolutionär.

Så har Hemmingssons uppgivna teckningar och Roches intimrakningshjältinna ändå åtminstone en sak gemensamt: mitt i alltihopa, bland larmen och ropen, finns en vilja att vara någon slags "den andre" till lags. Oavsett om det nu är en eventuell sexpartner eller en frånvarande förälder eller bara sjukhuspersonalen.

Skillnaden mellan de deskriptiva partierna som behandlar Helens icke-existerande intimhygien och de partier som beskriver Helens tidigare sexuella erfarenheter är att det bara är den bristande intimhygienen som skulle kunna anses vara en aning "chockerande" (om man nu verkligen, verkligen var på det humöret). Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det blir allt svårare att vara "chockerande" med hjälp av explicita sexuella inslag. Men kan man inte vara sexig så kan man i alla fall vara äcklig, allt för att få lite uppmärksamhet, och jag antar att det är så Charlotte Roche har resonerat. Därav de överdrivet många och långa beskrivningarna av olika former av kroppssekret, och om Helens ovilja att tvätta bort dem. Själv sitter jag mest och väntar på att det ska hända någonting, och med "någonting" menar jag någonting annat än att den unga Helen pillar sig i anus. Det gör det nu dessvärre inte. Man skulle kunna säga att Våtmarker är en liten introduktion till det kvinnliga underlivets flora och fauna. Dock utan någon större finess.

*  Visserligen lite sorgligt att alla "unga arga tjejer" är i 30-årsåldern och uppåt nuförtiden. Det är ett sannerligen tråkigt kulturklimat vi har för tillfället, hur ska vi någonsin kunna få en ny Ranelidfejd om det fortsätter så här? Martina Lowden är ju söt och påläst, men kan hon ryta till vid behov? Jag är tveksam.

"Man kan med andra ord säga att jag fortfarande inte förstår vad det är som får människor att fungera. Min oro över att upptäcka att min uppfattning om vad lycka är var så fullkomligt väsensskild från vad alla andra tyckte var så stor att den fick mig att kasta mig sömnlös av och an och jämra mig natt efter natt i min säng. Det drev mig faktiskt till gränsen till galenskap. Jag undrar om jag varit riktigt lycklig. Folk har berättat för mig, fler gånger än jag kan minnas, vilken tur jag hade, men jag har alltid upplevt det som om jag lidit alla helvetes kval. Jag har faktiskt tyckt att de som sagt att jag haft tur hade ojämförligt mycket mer tur än vad jag hade.

Jag har ibland tänkt att jag tyngts ned av tio gånger så många olyckor, som var och en skulle gjort en mördare av min granne om han tvingats bära den." 

"Allt jag känner är attacker av oro och fasa vid tanken på att jag är den enda som är helt olik alla andra. Det är nästan omöjligt för mig att tala med andra människor. Vad ska jag tala om, hur ska jag säga det? - Jag vet inte.

Det var så jag uppfann mitt clowneri.

Det var sista gången jag sökte kärlek hos den mänskliga rasen. Trots att jag var livrädd för människor, så verkade jag oförmögen att avsäga mig deras sällskap. På ytan lyckades jag bibehålla ett leende som aldrig övergav mina läppar. Det var den bekvämlighet jag erbjöd andra, en mycket prekär insats som jag bara förmådde att utföra med hjälp av en väldig inre ansträngning."

"Jag jobbade alltid samma pass på peepshowen; från klockan sex till midnatt. När jag väl lagt in min genomskinliga 'Slim Jane'-analplugg i skåpet och tagit av mig min glidmedelskladdiga bikini satt de återstående dockorna och gäspade över sitt spetsade kaffe."

"Vissa kvällar, när jag gjort många dildoshower, brukade jag gå omkring hjulbent för att illustrera förödelsen i skrevet - ett litet skämt som alltid äcklade tjejerna som var egendomligt känsliga för jobbets små olägenheter."

Jaha. Diablo Codys strippbok, vad ska jag säga? Diablo Cody, eller Brook Busey som hon hette en gång i tiden, är mest känd för att ha skrivit manus till anti-abortfilmen Juno, som hon även vunnit en Oscar för. I Den osannolika strippan beskriver hon sina upplevelser som strippa på ett, enligt baksidestexten, "komiskt och distanserat" vis. I Den osannolika strippan berättar hon om hur hon jobbar i Paris, Texas-liknade bås där hon stoppar upp mynt i muttan* och hur kunder spritzar plexiglasrutan som skiljer dem åt. Hon berättar om hur hon naken från topp till tå rullar sig i drickspengar inför en manlig upphetsad publik, efter avslutad "trosauktion" på strippklubben där hon jobbar. Hon berättar om "sängrummen" på klubben där hon klär av sig naken och juckar mot männen tills de kommer i byxan samtidigt som hon skriksjunger Nelly Furtados I'm Like a Bird. 60 dollar tjänar hon på det. 20 dollar får hon för en lapdance. Klubben tar hälften.  

Är det sexigt? Nä, det verkar mest tragiskt, speciellt när Diablo jobbar på en klubb där "gratis varmkorv" verkar locka fler kunder än de nakna tjejerna som jobbar där. I en annan episod beskriver hon något som kallas "Våta, vilda nätter", vilket går ut på att män med vattenpistoler får spruta vatten på tjejerna på scenen. Det verkar oftast gå till så att tjejerna bara sätter sig med ena benet över huvudet och låter männen spruta sina vattenstrålar rakt in mellan benen på dem. ("Det var världens första interaktiva sköljspruta!" skrockar Diablo Cody, på sitt "komiska och distanserade" vis.)

Diablo Cody är en söt och charmig tjej med en collegeexamen och ett arbete på en reklambyrå, ändå står hon naken och juckar till Warrantlåtar till klockan fem på morgonen i sunkiga lokaler för hundra dollar/kväll. Senare säger hon även upp sig från reklambyrån (för mycket att hålla reda på tydligen) och börjar stoppa upp mynt i muttan på heltid. Som läsare sitter man mest som ett stort frågetecken. Alltså, ingen moralisk indignation från min sida, vill man visa muttan för pengar så tycker jag att man ska göra det, det skiter väl jag i. Det är mer själva grejen att det nödvändigtvis måste etiketteras som någon form av feministiskt frigörelseprojekt som jag vänder mig emot. Jag menar, kom igen. Snarare är det väl så att Diablo Cody får en kick av vetskapen om att män vill knulla henne, och att denna ständiga jakt efter kickar utvecklar sig till en form av beroende. Inget fel i det egentligen, men hur tröttsamt är det inte att manlig kukuppskattning alltid verkar fungera som någon form av universalmedel mot dålig självkänsla? Kan man inte finna kraften någon annanstans liksom, kan man inte läsa Mia Törnblom eller nåt istället? Inte för att jag direkt vill tipsa om Mia Törnblom, hon skriver som en kratta, men ni fattar vad jag menar.

Sen det här med att Diablo Cody drömmer om att ha råd att köpa en Toyota, och Cody är ändå medelklass så det är ingen working class hero-historia direkt, det är någonstans där som det VERKLIGEN spricker för mig. Ursäkta mig, men en Toyota? Att hon inte ens har stake nog att vilja ha en cool retrobil liksom? Hon borde väl vilja ha en rosa Cadillac? Eller en svart 70-tals Trans Am? Eller det kanske bara är jag som har sett Freaks and Geeks och That 70's Show för många gånger och därför tycker att det är skithäftigt att köra Trans Am, men det är fanimej retro i alla fall, och Diablo Cody ÄR en retrotjej! Hon är urtypen för den där tjejen som gillar Bettie Page och typ Lagerhausinredning. Hon borde INTE vilja ha en sabla Toyota, det är allt jag säger. Noll coolhetspoäng från den sura svenska domaren med de ihopknipta låren.

Men oroa er inte, hon juckar ihop till sin efterlängtade Toyota och sedan förlovar hon sig med sin darling Jonny, som naturligtvis tycker att det är hur häftigt som helst att Cody strippar ihop pengar till hushållet. Slutet gott, allting gott. (Fast det verkar som om det har spruckit med Jonny sedan boken skrevs...)

* Ursäkta det bonniga ordvalet, men jag var inte helt bekväm med att skriva "fittan".

Dricker billigt rödtjut och bläddrar i Germaine Greers The Boy, som jag lånat på biblioteket. De flesta målningar i den är rätt trista, dessvärre, det är mest tjocka fula små pojkar som ser ut som bokmärkesänglar. Mitt intresse för konst är inte direkt överväldigande, det kan jag inte säga. Jag vet ingenting om någonting, är helt oinsatt och föredrar fotografier framför målningar, vilket känns som en typisk nonsenspreferens. Älskar emellertid verkligen Sally Manns fotografier (well, who doesn't?).


Sally Mann, The Last Time Emmett Modeled Nude, från 1987.

Omslaget till The Boy är också helt fantastiskt, med David Baileys fotografi av Björn Andrésen från 1970.

Björn Andrésen spelade Tadzio i Luchino Viscontis filmatisering av Döden i Venedig och där var han så vacker att det inte går att beskriva i ord. Lite som en solförmörkelse var han. Hundratals mil från att vara en bokmärkesängel. Tänk att vara typ 14 år och ihop med Björn, liksom bara "nä nu ska jag och min kille Björn gå och bada". Ungdom alltså, svårt att inte vara besatt av den. Om det är någon som känner till någon bra konstbok med svartvita bilder av vackra unga pojkar så kan ni ju ta och höra av er. 

The Victim, "Offret" på svenska, är en litterär anklagelseakt mot Asa Leventhal. Boken utspelar sig under en sommar i New York då Leventhals fru Mary befinner sig på annan ort. Just frånvaron av frun, som verkar vara den enda som står honom nära, får Leventhal att framstå som något av en isolerad ö, vilket förmodligen också är meningen. Romanen kretsar kring Leventhals inbillade skuld, både den han faktiskt anklagas för att ha och den han inbillar sig att andra anklagar honom för att ha. The Victim är, kort sagt, en paranoid roman. 

Tidigt i berättelsen stöter Leventhal ihop med Kirby Allbee, ett möte som blir upptakten till den psykologiska process inom Asa som romanen sedan ägnar sig åt att illustrera. Allbee anklagar Leventhal för att denne ska ha sett till att Allbee fått sparken från sitt tidigare jobb. Leventhal blir arg och slår detta ifrån sig, men Allbee ger inte upp utan fortsätter att anklaga Leventhal. Leventhal ventilerar sin upprördhet över den orättfärdiga anklagelsen inför några få vänner, men möter inget direkt gensvar, ingen verkar riktigt förstå hans upprördhet. Ett minne från en fest där Allbee, i Leventhals tycke, förolämpat en vän till Leventhal verkar inte väcka samma indignerade konnotationer hos den man som Leventhal menar blivit förolämpad. Oförmågan att sammanfoga sina egna minnesbilder med vännens leder till stor frustration hos Leventhal och får honom att börja ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. Efter hand som tiden går, och Allbees anklagelser inte upphör, börjar Leventhal att bli mer och mer fundersam över sin egen skuld. Plötsligt finns Allbee överallt, som en ond anklagande skugga som Leventhal inte kan skaka av sig. Ligger det kanske ändå något i det Allbee säger, är han de facto skyldig till Allbees nuvarande situation?

Kirby Allbee är helt klart en manipulativ person, och hans övertygande litania i kombination med Leventhals vilja att göra det som är rätt och riktigt leder fram till att Allbee efter hand rör sig allt närmare Leventhal, både fysiskt som psykiskt. Sakta flätas de båda männen, den anklagande och den anklagade, samman.

Men det finns också en djuplodande, och eskalerande, paranoia i Bellows protagonist Asa Leventhal, vilket blir tydligt under romanens gång. Framförallt märks detta i förhållande till svägerskan Elena som han anser blänger på honom och, likt en romersk-katolsk Ann Heberlein, tyst anklagar honom för yngste sonens död. Eftersom paranoia, per definition, är en ogrundad eller förvriden upplevelse av sakförhållandena är det lätt att förutsätta att det torde vara svårt att sympatisera med en romangestalt som Asa Leventhal. Så är nu inte fallet, kanske för att Bellow inte känner att han måste vrida upp sin Leventhal till bristningsgränsen, utan hellre med hyfsat stadig hand ändå låter honom hålla sig någorlunda ovanför vattenytan romanen igenom.

The Victim kan enligt vissa kritiker läsas som en psykologisk bearbetning av Förintelsen, i sviterna efter Nürnbergrättegångarna. Det är lätt att glömma att själva det faktum att Leventhals nemesis Kirby Allbee ett flertal gånger påpekar att Leventhal är jude måste ha haft en helt annan betydelse 1947 än 2009. Mindre Woody Allensk upprördhet och mer antisemitism, så att säga.

I övrigt är det framförallt två företeelser som påminner om att The Victim från 1947 inte är skriven på 00-talet. Den första är bristen på telefoner. Asa Leventhals svägerska Elena har inte telefon i lägenheten, utan måste gå över till grannarna för att ringa till Leventhal och tala om att yngste sonen Mickey är allvarligt sjuk. När Leventhals fru Mary är bortrest undviker de också att ringa till varandra "i onödan" utan skriver istället brev (!) och kort. Den andra anakronistiska företeelsen är att Mary röker trots att hon är gravid.

Annars känns Saul Bellows roman ultramodern. Den känns precis som den typen av roman som en intellektuell amerikansk man av judisk härkomst skulle kunna skriva idag. The Victim vidrör också ett högaktuellt litterärt ämne, nämligen det där oroande elementet som plötsligt tränger sig in och suddar ut den aura av trygghet som en person tidigare tagit för given. Ta till exempel den illaluktande mannen som tränger sig in i brudparets bil och citerar William Blake (fast i fel ordning) i Naja Marie Aidts Babian, eller Mirandas före detta pojkvän som i Siri Hustvedts Sorgesång bryter sig in i psykoanalytikern Erik Davidsens lägenhet. Det handlar om obehagliga händelser som ligger utanför den egna kontrollen, som en liten påminnelse om att livet inte går att kontrollera fullt ut. Just Sorgesång hör ju också till en lång rad av romaner som litterärt bearbetar 11 september-attackerna; ett trauma som, liksom Förintelsen, fortplantar sig genom den drabbade kulturen och vars efterverkningar är ständigt närvarande i de efterlevandes litteratur.

The Victim är Saul Bellows andra roman och inte en av hans mest kända, i förhållande till romaner som Humboldt's Gift och Herzog är den förmodligen att anse som en bagatell. Jag tycker emellertid att den är riktigt bra och jag tänker att om Bellow skrev så här bra så tidigt i sin karriär, hur bra måste han inte ha kommit att bli senare?
Saul Bellow, I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Jag vet inte vad det är med mig och novellformen, men det klickar oftast inte. Däremot gillar jag ofta kortromaner. Mittemellanromaner. Sådär en 120 sidor är ofta det perfekta sidantalet. Man hinner utveckla intrigen lite, måla några romanfigurer, man kan skriva snyggt och stramt och sparsmakat utan att bli tråkig och långrandig. Man kan slänga in en twist utan att det blir långsökt och alltför effektsökande. Som läsare hinner man komma ikapp författarens tankegång, vilket man ofta inte gör när man läser en sju sidor lång (kort) novell. En kort novell blir mer som en dikt; ofta obegriplig.

Naja Marie Aidts novellsamling Babian verkar bygga på en idé om att skapa en känsla av obehag hos läsaren, därför använder hon sig av till synes normala människor och vardagliga situationer som hon sedan trasar sönder genom att föra in störningsmoment av typen akut psykos, barnmisshandel och tidelag. För sitt eget höga nöjes skull, får man anta, för inte förstår man som läsare alltid varför sådana inslag är nödvändiga i varenda novell.

Babian påminner mig lite om Claire Castillons novellsamling Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, som jag också hade problem med. Visst, Naja Marie Aidt är helt klart mer kött och blod än Castillon, hon är mindre franskt sval och chic, men både Aidt och Castillon har en förkärlek för att bara slänga texten i ansiktet på sina läsare. Vissa gillar det, andra inte. Jag tillhör det senare lägret. Jag tycker inte att en annars rätt trist och fattig novell blir bättre för att en av personerna i slutet av novellen går in i grannens lada och ser en man sätta på en ko. Jag tycker inte att det ger novellen en extra dimension eller rättfärdigar de tidigare helt meningslösa sidorna. Att något extremt måste hända eller att någon absolut måste vara psykiskt sjuk, i varenda novell, gör också att man som läsare snart vänjer sig vid att den typen av saker alltid händer. Med andra ord blir både Aidt och Castillon rätt snabbt förutsägbara. Förmodligen tjänar Babian på att inte läsas i ett sträck. Att läsa enstaka noveller och sedan låta dem sjunka in kan möjligen fylla ut tomrummet kring själva berättelsens kärna.

Babian känns väldigt ansträngd i sin vilja att vara skruvad och Aidts ständiga strävan efter att göra varje novell till ett litet motbjudande spektakel gör att Babian får en rätt bitter eftersmak av effektsökeri. Jag vet inte riktigt om problemet ligger hos mig eller hos Naja Marie Aidt, men med tanke på att Aidts novellsamling belönats med Nordiska Rådets Litteraturpris får man väl utgå från att det ligger hos mig. Kanske är det just novellformen som förstör läsupplevelsen för mig. Jag har så svårt att acceptera att människor som jag bara känt i två sidor helt plötsligt gör helt konstiga, ologiska saker, helt utan begreppsmässig ram. Jag vet ingenting om deras bevekelsegrunder, det blir som spansk teve utan textremsa. Det finns ingen botten, vilket gör att händelseförloppen oftast känns ganska krystade. Det är som med komediserier på teve, det behövs en straight guy. Babian saknar någonting som får novellerna att stanna kvar nere på marken istället för att bara sväva upp i overklighet och teater. Det saknas en pusselbit i Naja Marie Aidts noveller och den pusselbiten stavas trovärdighet. När jag läser Babian sitter jag mest och undrar varför kvinnorna och männen beter sig så märkligt. Jag tänker att "sådär gör inte normala människor". Med det inte sagt att allting alltid måste vara diskbänksrealistiskt, jag menar bara att ibland vill man ha en psykologisk inramning. Utan en vettig sådan tänker jag helt sonika utgå från att samtliga personer i Aidts noveller lider av någon form av personlighetsstörning.

Modernista släpper en samling med Elfriede Jelineks dikter i höst. Till den har de valt ovanstående pressbild. Den är helt lysande. Visserligen kan man alltid ha åsikter om valet av en bild på en hyfsat ung Jelinek med halvslutna ögonlock och armarna kring kroppen, och varför man valde den framför en bild på Jelinek 60+. Men hey, I'm in, hon ser både kåt och nedlåtande ut samtidigt, det är svårt att inte gilla det man ser. Kanske kan hon till och med få mig att börja läsa poesi.  

För övrigt vill jag fortfarande ha Peter Handketips. (Har hittills endast läst Den vänsterhänta kvinnan.)

"Forcing losers to display genuine generosity - that is, generosity with a price - was like hitting up the destitute for charitable donations. A good sport was a considerate liar, who succesfully disguised his every true emotion and so spared one and all the medical unpleasantness of his intestinal cramps, the obscenities in his head, the spasms of his heart. How much would it have cost Eric and that handful of onlockers to forgive a brief display of pique and a few well-earned profanities? The graciousness exacted from the also-ran was a travesty for losers everywhere, who deserved emancipation as much as the wheelchair-bound or overweight. As Edsel had emphasized, the world was dense with losers. How many comers climbed to the pinnacles of their professions? The vast majority foundered, so why was there no spokesman for the second-rate, the runner-up, the penultimate, the huge disheartened horde? Would no one defend their right to hurl their rackets? All the way home on the PATH train, Willy knew she was supposed to apologize. Her refusal was a political statement."

ur Double Fault av Lionel Shriver.


Double Fault kommer ut på svenska i höst (svensk titel: Dubbelfel). Den handlar om kvinnligt loserkomplex och the downward spiral. Så jävla bra, så ända in i benmärgen fantastisk är den! Jag har nog aldrig identifierat mig så benhårt med en romangestalt som jag gjorde med Willy. ÅH WILLY!

Okej okej, visserligen har jag hittills inte stött på en enda människa, bortsett från mig själv, som läst den och faktiskt sagt att de gillade den (de flesta som läst We need to talk about Kevin verkar snarare bli besvikna när de läser Double fault), men ni är säkert smarta människor som kommer att inse den här romanens storhet. Läs läs läs! (Eller läs den inte, förresten, ni kommer inte att gilla den. Men den ÄR bra. 4real.)



Lionel is my homegirl. Kan man få det på en tischa?

Det får mig att fundera över varför kvinnliga författare som skriver explicit och så kallat "frigjort" om sex i princip alltid anses vara normbrytande och subversiva? Tänk Virginie Despentes, Charlotte Roche eller typ Lydia Lunch, varför anses det vara så självklart att deras texter bryter mot sexuella tabun? (Eller mot några tabun överhuvudtaget?)
Jag tänker att det är det kulturella tvärtomspråket som gör sig påmint igen. Den där idén om att det finns någon form av egenvärde i att bryta mot sexuella tabun (eller mot någon form av tabun överhuvudtaget), som i sig vilar på det grundläggande felaktiga antagandet att "sexualiteten" i sig skulle vara i akut behov av frigörelse, eller att det alls skulle finnas några tabun kvar att bryta mot. Det senare känns väl dessutom ytterst tveksamt med tanke på dagens massiva informationsöverflöd? Men den här typen av berättelser, med sina explicit sexuella kvinnliga romanfigurer, framställs alltid som okonventionella och lite förbjudna, alltid som någon form av normbrott, ändå är det aldrig någon, åtminstone inte i en svensk kontext, som reagerar negativt på denna så kallade frispråkighet.

Förstår ni hur jag menar? Att man har läst så många romaner med kvinnliga romanfigurer som är väldigt sexuellt aktiva, på gränsen till det perversa, och inte reagerat på det som något avvikande, medan en kvinnlig romanfigur som kanske inte är kåt precis hela tiden, och som dessutom har mage att uttrycka det, får en att reagera som om det vore något udda och extremt signifikant. Det märkliga i det? När det är den översexualiserade kvinnliga romanfiguren som allmänt sett anses vara den normbrytande?

Jag menar, det är ju inte så konstigt att man känner sig en aning vilse i kulturen.