We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Jag vet inte vad det är med mig och novellformen, men det klickar oftast inte. Däremot gillar jag ofta kortromaner. Mittemellanromaner. Sådär en 120 sidor är ofta det perfekta sidantalet. Man hinner utveckla intrigen lite, måla några romanfigurer, man kan skriva snyggt och stramt och sparsmakat utan att bli tråkig och långrandig. Man kan slänga in en twist utan att det blir långsökt och alltför effektsökande. Som läsare hinner man komma ikapp författarens tankegång, vilket man ofta inte gör när man läser en sju sidor lång (kort) novell. En kort novell blir mer som en dikt; ofta obegriplig.

Naja Marie Aidts novellsamling Babian verkar bygga på en idé om att skapa en känsla av obehag hos läsaren, därför använder hon sig av till synes normala människor och vardagliga situationer som hon sedan trasar sönder genom att föra in störningsmoment av typen akut psykos, barnmisshandel och tidelag. För sitt eget höga nöjes skull, får man anta, för inte förstår man som läsare alltid varför sådana inslag är nödvändiga i varenda novell.

Babian påminner mig lite om Claire Castillons novellsamling Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, som jag också hade problem med. Visst, Naja Marie Aidt är helt klart mer kött och blod än Castillon, hon är mindre franskt sval och chic, men både Aidt och Castillon har en förkärlek för att bara slänga texten i ansiktet på sina läsare. Vissa gillar det, andra inte. Jag tillhör det senare lägret. Jag tycker inte att en annars rätt trist och fattig novell blir bättre för att en av personerna i slutet av novellen går in i grannens lada och ser en man sätta på en ko. Jag tycker inte att det ger novellen en extra dimension eller rättfärdigar de tidigare helt meningslösa sidorna. Att något extremt måste hända eller att någon absolut måste vara psykiskt sjuk, i varenda novell, gör också att man som läsare snart vänjer sig vid att den typen av saker alltid händer. Med andra ord blir både Aidt och Castillon rätt snabbt förutsägbara. Förmodligen tjänar Babian på att inte läsas i ett sträck. Att läsa enstaka noveller och sedan låta dem sjunka in kan möjligen fylla ut tomrummet kring själva berättelsens kärna.

Babian känns väldigt ansträngd i sin vilja att vara skruvad och Aidts ständiga strävan efter att göra varje novell till ett litet motbjudande spektakel gör att Babian får en rätt bitter eftersmak av effektsökeri. Jag vet inte riktigt om problemet ligger hos mig eller hos Naja Marie Aidt, men med tanke på att Aidts novellsamling belönats med Nordiska Rådets Litteraturpris får man väl utgå från att det ligger hos mig. Kanske är det just novellformen som förstör läsupplevelsen för mig. Jag har så svårt att acceptera att människor som jag bara känt i två sidor helt plötsligt gör helt konstiga, ologiska saker, helt utan begreppsmässig ram. Jag vet ingenting om deras bevekelsegrunder, det blir som spansk teve utan textremsa. Det finns ingen botten, vilket gör att händelseförloppen oftast känns ganska krystade. Det är som med komediserier på teve, det behövs en straight guy. Babian saknar någonting som får novellerna att stanna kvar nere på marken istället för att bara sväva upp i overklighet och teater. Det saknas en pusselbit i Naja Marie Aidts noveller och den pusselbiten stavas trovärdighet. När jag läser Babian sitter jag mest och undrar varför kvinnorna och männen beter sig så märkligt. Jag tänker att "sådär gör inte normala människor". Med det inte sagt att allting alltid måste vara diskbänksrealistiskt, jag menar bara att ibland vill man ha en psykologisk inramning. Utan en vettig sådan tänker jag helt sonika utgå från att samtliga personer i Aidts noveller lider av någon form av personlighetsstörning.