We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Jag är egentligen för ung för att ha någon relation till det svenska 80-talsbandet Noice, jag var inte ens född när de började repa i den där källaren i Gustavsberg. Jag tycker inte heller att de är/var särskilt bra, men i jämförelse med de då största konkurrenterna Gyllene Tider så känns ju Noice hundra gånger intressantare, och inte bara av den anledningen att hälften av medlemmarna knarkade ihjäl sig. Fast kanske ganska mycket på grund av det senare ändå. Det är också där någonstans som min motivation att läsa David Bogerius Noicebok ligger, invirad i någon slags skvallrig längtan efter dekadens. Tyvärr får man alldeles för lite, för Bogerius är ingen asgam. Bogerius verkar ha velat skriva en enkel genomgång över Noice karriär snarare än någon sorts sensationslysten skvallerbok. Det ska han väl egentligen ha all respekt för.

Bedårande barn av sin tid är verkligen inget mästerverk och boken är skriven på ett stundtals ganska uselt språk, men det här är ändå en hyfsat sympatisk artistbiografi och Bogerius intresse känns äkta. Vissa partier är naturligtvis intressantare än andra. För oss som inte var med när det begav sig så är ju Noice ändå Hasse Carlsson på så många sätt. Det är ju Hasses story man vill ha. När han nu är död (R.I.P) kan han inte berätta den själv så folk som varit i hans närhet måste göra det åt honom. Förvånansvärt lite blir sagt. Boken badar i hänsyn åt höger och vänster. Hasse knarkade inte och sedan var han plötsligt tung narkoman. Ingen vet varför. Den före detta bandmedlem som kommer mest till tals är Peo Thyrén och han har uppenbarligen ingen som helst lust att berätta om fyllefester, tjejer och knark. I princip förekom inga droger under turnéerna, menar han, möjligen drack de några glas vin vid något enstaka tillfälle. Jaha du, tänker man, om du säger det så. Ska man skylla på det faktum att Peo sedan tiden med Noice har blivit frälst och även varit engagerad lokalpolitiker för Kristdemokraterna eller är detta verkligen hur Peo minns det hela?

Jag må vara för ung för Noice men jag är inte för ung för Peo Thyrén. Jag var ett stort fan av Sha-Boom (ett av Peos senare band som av någon anledning inte ens omnämns i Bogerius bok) när det begav sig. Och när det begav sig så menar jag INTE typ återföreningsturnén runt 2000 när de gjorde en "bejublad konsert på Jäger i Karlstad" (jag är uppvuxen i Karlstad) och mina gamla frenemies från tiden hos dagmamman Gunnel var med i lokalteve och skrek om att "DET HÄR ÄR KULT FÖR FAN". Jag gillade dem alltså i dagisåldern. (Andra band och artister som jag gillade vid den här tiden: Europe, Roxette, KIZZ, Magnus Uggla.) Okej, sidospår.  

Mest dekadens hittar vi i klaviaturspelaren Freddie Hanssons historia. Efter att ha hoppat av Noice bosätter sig Freddie Hansson i en stor våning i Malmö där han ägnar sig åt att knarka och slå sönder alla sina saker. På golven i hans lägenhet ligger drivor av sönderslagna lyxprylar och som husdjur har han pirayor i ett akvarium. Han matar dem med fiskbullar. När en av hans vänner kommer förbi vill Freddie inte att han ska gå så han slänger ner vännens nycklar till pirayorna med kommentaren att nu måste du stanna kvar här hos mig. Han är i 20-årsåldern och redan en föredetting. Det är så sjukt sorgligt.

Det slår mig flera gånger hur unga de här killarna var. Att se bilder på den 14-årige Hasse Carlsson med vattenkammat hår är så... bisarrt, på något vis. Han är så liten. Det får mig att tänka på Idol-Johan Palm (den enda Idol-deltagare jag har ringt och röstat på).* Snälla stora skivbolaget och stora bokningsbolaget, ta hand om Johan Palm från Mjölby nu. Och inga dumheter! Han ska göra sina läxor och dricka ett stort glas mjölk varje dag, annars får ni med mig att göra! Jag vill inte behöva läsa om en ny Hasse Carlsson-historia om 20 år.

Johan Palm, please stay away from drugs.


* Utöver Johan Palm har jag även ringt in och röstat på en deltagare i femmans Popstars - Martin Rolinski. Han åkte ut rätt tidigt men var definitivt värd varenda krona.

Hyresgästen är en surrealistisk, psykotisk och (egentligen) lite halvlöjlig svart roman av fransmannen Roland Topor. Roland Topor var, förutom författare, även illustratör. Dessutom spelade han Renfield i Werner Herzogs Nosferatu. (Bra film. Se den.)

Klaus Kinski till vänster, Roland Topor till höger.

Hyresgästen är skriven på en ganska torr prosa men genererar ändå en rätt uppskruvad och paranoid stämning på grund av de många absurda och överdrivna inslagen. Den är både bra och dålig samtidigt. Det här är inte höjden av skräck, inte höjden av surrealism, inte höjden av psykologisk trovärdighet. Det här är något slags mellanting. Roland Topor väljer aldrig sida. Roland Topor blandar och ger.

Historien är enkel i ytlig bemärkelse. Monsieur Trelkovsky flyttar in i en ny lägenhet och får genast problem med sina grannar, som klagar på att han för oväsen och stör lugnet i huset. Den tidigare hyresgästen, en kvinna, har kastat sig ut genom ett fönster och hamnat på sjukhuset. Inom Trelkovsky börjar en oro ta form och en misstanke om att grannarna kan ha haft något med det förmodade självmordsförsöket att göra. Var det i själva verket ett mordförsök? Och är de kanske ute efter honom också? Med tiden börjar Trelkovskys identitet och psyke att ändra form. Sakta börjar Trelkovsky, mot sin vilja får man förmoda, att anta den tidigare hyresgästens persona och att närma sig hennes öde. Kommer grannarna att driva även honom till att kasta sig ut genom fönstret, eller är alltihopa bara inbillning?

Han vände sig mot spegeln och såg sin egen spegelbild.

Han var inte länge sig själv.

Han lutade sig närmare spegeln. Ett högt skrik rusade upp i hans strupe. Sedan svimmade han.

Den flytande identiteten och dess oklara gränser ligger i fokus för romanens filosofiska ansats. Det är inte direkt förvånande att det finns en förkärlek för att tolka in Freud i Topors bok. Kastrationsångesten. Det undermedvetna. Jagets inre konflikt. Känns inte Hyresgästen som ett typiskt sådant där verk som folk gillar att övertolka förresten? Det här med surrealism överhuvudtaget, jag vet inte, men det känns ju som att den typen av konstnärliga yttringar alltid drar till sig de största nutcasen och jobbiga förståsigpåarna. Ja, förlåt mig, det där var inte något vidare genomtänkt yttrande kanske. *Tar inte tillbaka det.*

Är man inte intresserad av sådant kan man lika gärna läsa Hyresgästen som en skräckroman. Den är naturligtvis inte otäck, skräckromaner är ju så sällan det, men något av en lätt anad olustkänsla lyckas Topor ändå väcka till liv. Prosan är enkel och rak och behållningen ligger i sammanhanget och stämningen snarare än i någon särskilt uppfinningsrik eller vacker formuleringskonst . Det vaknas exempelvis "med ett ryck" en hel del och annat i samma stil, men det finns också en oskuldsfull charm i just detta, hur mycket av ett medvetet grepp det än må vara. Topors litterära nonchalans känns aldrig krystad.

Det är det lite lätt tokroliga som jag har svårt för, även om jag inser att det är något av en grundpelare inom den här typen av litteratur. Jag kan inte låta bli att tänka att han nog freestylar en del, Topor. Han kanske hade lite för roligt när han skrev den här boken? Här finns ett par rätt absurda humoristiska inslag som jag egentligen har lite svårt att se meningen med, de påminner mig lite om Benjamin Stengårds onödiga "humorinslag" i Ur djupen ropar jag till dig. Jag antar att jag inte riktigt begriper mig på den här typen av litteratur och att jag förmodligen hade uppskattat det hela mer om jag varit yngre och av manligt kön (möjligen något av en fördom där, ja).

Jag tycker att Hyresgästen gör sig bättre i filmkostym, signerad Roman Polanski. Polanski gör ju, eller gjorde i alla fall en gång i tiden innan han blev tråkig, utmärkt paranoida och snygga filmer. Gärna med kvinnlig fägring i den psykotiska huvudrollen, exempelvis Catherine Deneuve.
 

Catherine Deneuve i Polanskis Repulsion.

När Polanski skulle filma Hyresgästen valde han att själv spela huvudrollen. Utmärkt val, tycker jag, Polanski är (eller kanske snarare "var") ju gullig och det är så roligt när han blir arg och uppretad i filmen. Han är förvisso en ganska dålig skådespelare (men det är väl även Deneuve om man ska vara ärlig) men det absurda och komiska i manuset gör sig så mycket bättre när det är lille Roman som blir utsatt för sina grannars spott och spe. Det upprörda i hans karaktär när de feminina dragen blir tydligare, det är så gulligt.


Roman Polanski som Trelkovsky.

 

Varför ska man resa bort hela tiden? Tänk om det är mer äventyrligt att stanna hemma? Livet försiggår ju ändå här och nu. Han undrar om inte de som reser bort egentligen vill vara där livet inte är, utan att erkänna det för sig själva. Han formulerar en hållfast plädering för vanans skönhet. Nickar med sitt tunga filosofhuvud. Far med blicken över väggarna i rummet, hans rum.

Inte tänker han resa bort.


Éric Chevillards Rödöra är en liten reseskildringsdiamant. Huvudpersonen, vi kan kalla honom "Rödöra" men vid ett tillfälle omnämns han som Éric, gör Afrika, men han gör det ytterst motvilligt. Utrustad med en liten anteckningsbok i falskt mollskin nedtecknar han sina upplevelser av den främmande kontinenten. Han utger sig för att vilja skriva den stora dikten om Afrika, möta Afrika och tugga dess kött, men egentligen längtar han mest hem och aldrig kan han sluta ifrågasätta sin närvaro i ett land där han inte längre skulle skilja sig från mängden om han vore en svart kille i badskor med en gul och grön plastburk på huvudet.


Han har egentligen aldrig brytt sig om savannen, han har kommit för en annan uppenbarelse, för att äntligen ge utrymme åt den malier som han kanske härbärgerar inom sig, som han kanske består av allra mest, den malier han måhända från begynnelsen innerst inne varit men som aldrig har fått chansen att visa sig på grund av en fransk uppfostran på den franska landsbygden där han har hindrats från att blomma ut: nu har han plötsligt all den rymd och allt det ljus som han behöver och vad gör han av det? Jo, förblir den han alltid har varit. Lika tung, lika trög. Som fallen från skyarna. Faktum är att han har en månfarares blyfötter. Men trots allt har han förändrats en aning sedan han kom hit.

För nog har hans öron blivit rödare.

The Diary of a Teenage Girl är en roman av Phoebe Gloeckner. Ibland byter den skepnad och blir en grafisk roman. Vissa partier är i skriven text och andra nedtecknade i serierutor och Gloeckner har utöver detta illustrerat sin text med egna bilder. Alltihopa känns väldigt spontant och D.I.Y (och inte på det dåliga sättet). The Diary of a Teenage Girl är skriven i dagboksform. Brutalt ärlig är kanske att överdriva, men vad jag förstår bygger boken på Phoebe Gloeckners egen dagbok från 70-talet. Gloeckner säger dock själv att man inte ska ta det självbiografiska inslaget på alltför stort allvar (men det gör man naturligtvis ändå).

PHOEBE GLOECKNER: "It's not so important to me that a story is "the truth" in a literal sense, even when I'm writing something that has a basis in my own experience. I'm not creating documentary; I'm after some sort of emotional truth, like any artist, I think."

Kontrasten mellan det tecknade berättandet i A child's Life och det nedskrivna berättandet i The Diary of a Teenage Girl är intressant, hur samma berättelse kan upplevas på så olika sätt beroende på formen. Ta förhållandet mellan den unga Minnie (Gloeckners alter ego) och Monroe, hennes alkoholiserade mammas lika alkoholiserade on/off-pojkvän, som exempel: I serieversionen framstår Minnies och Monroes sexuella förhållande som något med ett större inslag av övergrepp och äckel än vad som är fallet när det beskrivs i Minnies "dagbok". I A child's Life tecknas "Monroe" som en gigantisk man i förhållande till den unga späda skrevande flickan, hans könsorgan spänner över hela sidor. I The Diary of a Teenage Girl beskrivs det sexuella förhållandet mer som ett kärleksförhållande, sett ur Minnies synvinkel. Låt vara ett väldigt ojämnlikt och opassande sådant.

Phoebe Gloeckner är inte ute på något korståg mot sex i sig, snarare verkar hennes intresse ligga i det kvinnliga perspektivet, eller kanske snarare i "flickans" perspektiv. Minnie blir på många sätt utnyttjad av Monroe, som är äldre och (eventuellt) mer känslomässigt stabil, å andra sidan visar Minnie ett äkta sexuellt intresse som inte enbart består i att göra den manlige motparten nöjd. Ett intresse som när det uttrycks alltför explicit gör Monroe arg och illa till mods och får hans eget sexuella intresse att minska.

Eftersom flickan karakteriserar sex i sig själv kan hon aldrig vara den sexuellt drivande i relationen, hon är inte den som får saker att hända, hon är den som saker görs med. Hennes oskuld "tas" enligt konventionellt språkbruk. Oavsett om hon är pådrivande eller inte är hon ändå inte den som har tolkningsföreträdet vad gäller hennes egen sexuella upplevelse. Hon har inte sex, hon är sex. (Ja, jag vet, tråkig radikalfeminism, men ändå. Teorier är till för att användas och om skon passar så använd den, liksom.) Gloeckners bok visar på svårigheterna för det kvinnliga sexuella subjektet att frigöra sig från, eller att omtolka, sociala sexuella diskurser på egen hand. Vilket påminner mig om Helenas och Dianas diskussioner om Natascha Kampusch i Isabella Varricchios Pioner. Hur de två kvinnornas version av Kampuschs fångenskap står i stark kontrast till de två männens självklara förhållningssätt till den inspärrade Natascha. För övrigt finns det ganska många gemensamma nämnare mellan The Diary of a Teenage Girl och Varricchios Pioner, även om formen och språket skiljer dem åt. När den tonåriga Minnie skriver i sin dagbok skapar hon ett eget rum där hon kan uttrycka sina tankar fritt och där hennes egen version av det inträffade är den allenarådande, liksom Helena och Diana i Pioner försöker att skapa ett alternativt rum i rummet där deras egna blickar ska föda ordningen.

Samtidigt är de bara flickor, och flickors blickar föder inte ordningen. Vilket både Gloeckners och Varricchios böcker också så tydligt visar på.
 

PHOEBE GLOECKNER: "But I think that the laws about pornography--I mean, you can show a woman with her legs spread and some spray on her to make her look like she's all hot and bothered, right? And then you can't show an erect penis. I mean, tell me why? I've said this before, but, a man can pick up a Playboy and see a beaver shot and jerk off on it thinking, "Oh, she wants to get fucked". But Playgirl magazine has flaccid penises. I mean, who's gonna pick that up and think, "He wants to fuck me"? You're not. I think those laws were made because men are homophobic and also afraid of women's sexuality. It's men who make those laws. It's really totally arbitrary and doesn't make a lot of sense to me. And so the sexuality has been kinda trained out of women and homosexual men in our society. It's not expressed. Maybe it's beginning to be expressed. Anyway, this pisses me off."


Phoebecitaten är hämtade härifrån.

I flera dagars tid har jag nu ätit frukost till nyheter om militärkuppen i Honduras och varje gång jag läser om det tänker jag att det låter som i en roman av Joan Didion. Jag ser bilderna och tänker att där någonstans går nog en Charlotte Douglas eller en Inez Victor omkring iklädd svarta solglasögon och med någon slags onämnbar sorg i bröstet. Kanske lurar en i någon mening förlorad dotter i bakgrunden.