We Tell Ourselves Stories in Order to Live

"Ja, låt oss sitta. Men inte här, i människotomheten, i eukalyptusens sus, utan vid boulevarderna och avenidorna, i åskådan, kanske med en jukebox inom räckhåll."

(ur Tankar om tröttheten av Peter Handke)

Fritt fall, tyska Juli Zehs tredje roman på svenska, är ytligt sett en detektivroman, men samtidigt är den så mycket mer. Zeh, eller kanske snarare hennes romangestalter, rör sig i en diskussion i gränslandet mellan kvantmekanik och filosofi i en roman som verkar ha som grundtes att "allt som är möjligt sker", eller så är det kanske just den tesen hon, eller hennes romangestalter, försöker motbevisa. Två fysiker, Sebastian och Oskar, får i Zehs roman representera varsin teori om universums uppbyggnad och funktion och romanen i sig utgör sedan en form av experiment eller fallstudie. Romanens händelseförlopp och de vedermödor som Sebastian och Oskar, och människorna i deras närhet, utsätts för utgör en form av iscensättande av universums lagar och är samtidigt en diskussion kring två motstridiga fysikaliska teorier. Resultatet blir en intressant och välskriven roman av en av Tysklands mest framstående unga författare.

Familjefadern Sebastian företräder den så kallade "Flervärldstolkningen", som bygger på en idé om ett klyvbart universum, där varje tänkbart utfall realiseras och på så sätt skapar multipla världar. Allt som är möjligt sker. Med andra ord är det inte bara Björn Ulvaeus humanister som ifrågasätter "Skaparens" existens, det finns även en gren inom kvantmekaniken där man försöker att komma runt en sådan och Sebastian får i Fritt fall vara dess representant.

Den ensamstående Oskar, Sebastians vän sedan ungdomen, får i Zehs roman företräda den så kallade "Köpenhamnstolkningen". Han håller därmed fast vid ett enda universum och ett kausalt tänkande där det som sker också sker i ett slutet system av orsak och verkan. Enligt denna teori, ursprungligen formulerad av Niels Bohr, är det emellertid inte möjligt att skarpt skilja mellan atomära objekts uppförande och deras växelverkan med mätinstrumenten. Mätningen inverkar på det atomära systemet och begreppet "objektiv verklighet" förlorar därmed sin signifikans.

De ständiga observatörerna har i Zehs roman förklätts till fåglar. Fågeltemat är genomgående i Fritt fall och deras närvaro anslås redan på första sidan med en fågels inflygning över den tyska staden Freiburg, likt en parafrasering av Strindbergs "Stockholm i fågelperspektiv". Om man vill applicera "Köpenhamnstolkningens" synsätt på Fritt falls alla fåglar så kan man leka med tanken att deras observationer stör, eller påverkar, atomernas rörelser i det slutna system som är Fritt fall.

Frågan är om universum är en närmast oändlig rad av möjligheter (vilket någonstans omintetgör skyldigheter) eller om universum är i viss mån deterministiskt (men samtidigt omöjligt att förutse i förhand). Kanske kan man läsa Fritt fall som en diskussion kring den eventuella fria viljan. Man kan förvisso även läsa Fritt fall enbart som en detektivroman, där kommissarierna Schilf och Rita Skura tillsammans jobbar på att lösa det mord och den eventuella kidnappning som är romanens ytliga händelser. Den kufiske kommissarie Schilf framstår som en blandning mellan Special Agent Dale Cooper och Hercule Poirot och "löser" fallet till synes utan ansträngning och på ett icke särskilt trovärdigt sätt, som om det funnits en skapare som bara talat om det för honom. Juli Zeh kan inte direkt anklagas för att vara en författare med en faiblesse för att teckna trovärdiga romangestalter och Zehs skapelse Fritt fall är i mångt och mycket ett tankeexperiment mer än bara en berättelse. I den ständigt spända relationen mellan Sebastian och Oskar alstras energi nog för en hel roman, och här finns även tydliga Brideshead Revisited-vibbar (den ena av dem heter ju dessutom Sebastian, som Sebastian Flyte, men nu kanske jag övertolkar), men Fritt fall är så mycket mer. Zehs romangestalter representerar alltid någonting, en åsiktsriktning eller en moralisk ståndpunkt, liksom hennes romaner utgör filosofiska diskussioner. Därmed är Sebastian och Oskar i en mening endast laboratoriemöss, eller två uppsättningar atomer, men de är likväl ytterst njutbara sådana.   

Leklust, Fritt falls föregångare, led av en viss filosofisk kompakthet som tyngde ner berättandet, men Fritt fall bär ytterst få sådana drag. Fritt fall har ett närmast lekfullt driv och är förvånande nog en riktig pageturner, trots att den så kallade mördarens identitet kungörs redan på ett tidigt stadium. Juli Zeh är förvisso inte lika pedagogisk som exempelvis Scarlett Thomas när hon förklarar fysikaliska teorier, men samtidigt kan jag tycka att det är ganska uppfriskande med en romanförfattare som inte räds att krångla till det lite, som litar på sin läsare, som vågar bygga högt utan att rabbla sönder grunden. Det känns dock som att det finns en kod som måste knäckas här, likt fågelägget inuti kommissarie Schilfs huvud. Lyckas man med det kan man emellertid få möjlighet att njuta av ett Zehskt universum som är både filosofiskt och berättartekniskt intressant. Fritt fall är helt klart en av vårens höjdpunkter.


Nu var det länge sedan jag uppmärksammade en författare med hund. Tur då att Juli Zeh finns och förbättrar statistiken.

Hittade Carina Rydbergs självbiografiska roman Den högsta kasten på loppis för 5 kr och tänkte att den här har säkert inte åldrats med värdighet, men faktum är att det har den. Den är lysande. Speciellt andra delen. Stockholm noir och PA&Co och brännvinsadvokaten. Rolf. Jag tror att jag tycker mer om den här boken nu än vad jag gjorde första gången jag läste den, när jag var tonåring. Den är så mycket tydligare för mig nu, den är så verklig och levande att det gör fysiskt ont att läsa den, som något slags dolt ångestsyndrom som bara fladdrar upp inuti. Den högsta kasten snuddar vid minnen av förödmjukelse och hjärtesorg och återuppväcker det där förbittrade jaget som var så verkligt och närvarande (och ohanterbart utan blodsutgjutelse) för några år sedan. Den högsta kasten påminner mig om saker som jag egentligen inte vill minnas, som jag ändå måste minnas, händelser som får skammen att svida i ögonen. Den högsta kasten är som en best of min tragiska dagbok våren/sommaren 2003. Jag sitter där och nickar. Ja, så där är det. Ja, så var det. Precis så känns det.

Det finns ett frenetiskt drag hos Carina Rydberg som jag älskar. Det förorättade jaget. "Du förödmjukade mig." Den där oviljan att förlåta, att glömma, gå vidare. Jag glömmer heller aldrig någonting. Det är tur att jag inte är författare för jag hade skrivit så arga, bittra böcker. Jag hade utkrävt så mycket ansvar, jag hade hämnats alla oförrätter, jag hade skrivit allt. Men man ska inte skriva allt. Man ska inte jävlas med människor om man inte är fullständigt övertygad om att man har gudarnas beskydd. (Den gudarna älskar dör inte.) Den som ändå gör det är modig. All hämnd är smutsig, men ibland måste man betala det man är skyldig, den uppsamlade skulden. Man kan inte krita hur länge som helst. Människor måste lära sig det.

"En våldshandling. En hämnd." Det är ju så. Den högsta kasten är en våldshandling. Som krossat glas i lederna. Hur Rydberg passerar advokaten och väser "Du är ingenting. Du är död för mig nu." Och så Courtney Love-citatet på första sidan. Some day you will ache like I ache. Det är så briljant.

Ja, så där är det. Ja, så var det. Precis så känns det. Some day you will ache like I ache. Så måste det vara, om rättvisan finns.

Och ändå. Om han hade ändrat sig, brännvinsadvokaten, skulle hon ha tagit honom tillbaka då? Om han kom och sa att han haft fel, om han ville göra det bra igen, bad om att få bli älskad, skulle hon ta honom tillbaka då? Skulle hon fortfarande ha skrivit den där boken? "Men den ende som hade kunnat hindra mig, är Rolf själv." Kortet på honom och henne tillsammans som hon sparar. Hur Carina efteråt ändå säger att de där veckorna, de där månaderna, de var magiska, hon kan inte minnas när hon senast var så lycklig. Veckorna med Rolf. Syskontycket som aldrig fick bli incestuöst. "Han ska visst gifta sig om några veckor." Det är så sorgligt. Han var ingenting att ha men det var ändå honom som hon ville ha.

Det finns något tonårsaktigt i den förälskade Carina, en osäkerhet som flaxar till och bryter ut. Hur varje liten rörelse, en sned blick, några uppsnappade ord från ett annat sällskaps samtal kan ta fyr och plötsligt brinner bladen. Berättarjaget i Den högsta kasten är helt galet nojig, verkligen superparanoid, speciellt i första delen, den delen som utspelar sig i Indien. Och jag förstår så väl varför jag älskade det här som tonåring. Det är så ljuvligt självupptaget och liksom... vidskepligt, på något vis. Det är gudar och beskydd och böner och blickar och varningar och omen och jag vet inte allt. Rydberg har en tendens att övertolka skeenden, det inre dramat söker bekräftelse i det yttre men misslyckas ofta. Den högsta kasten påminner på många sätt om Maja Lundgrens Myggor och tigrar, men jag har aldrig gillat Lundgrens bok. Hennes ilska är en annan än Rydbergs, det finns en kompakthet hos Lundgren som jag har svårt att ta till mig. En frånstötande oresonlighet utan personlig nerv, som en betongmur. Det skälver inte som hos Rydberg. Rydberg är dessutom en så mycket bättre storyteller. För det fattar väl jag också att Carina Rydberg gör sig själv till en romangestalt. Det fattar väl jag också att den där Indienberättelsen bara blir bättre och bättre ju fler gånger hon berättar den. Det är inte det blodigt dokumentära jag är ute efter egentligen, ingen sanningsexorcism, du får gärna ljuga för mig, det är helt okej, men man måste offra någonting. Det måste få svida till en aning, annars är det ingen idé. Det är därför jag har så svårt för tillrättalagda självbiografier. Varför skriver du det här? frågar jag mig alltid då, om du inte ens själv brinner för det, varför ska jag som läsare? Om du inte har modet att vara ärlig så ha åtminstone vett att berätta en bra historia.  



I fake it so real
I am beyond fake
Some day
you will ache like I ache

Sommarlov nu. Visserligen ett helt värdelöst sådant. Jag jobbar kvällspasset i hemtjänsten till slutet av augusti och sedan har jag en tenta i associationsrätt och sedan börjar det om från början igen med ny termin. Jag har inga pengar och inga badkläder. So it goes. Förstår ärligt talat inte syftet med det här tremånadersuppehållet som universitetet envisas med att ge oss studenter varje år, liksom vem vill vara ofrivilligt ledig utan inkomst en fjärdedel av året? När man har en hyra att betala? Räkningar? Det är ganska otäckt.

Nu har jag visserligen lyckats hitta ett sommarjobb, men det är ett riktigt skitjobb som jag inte vill ha. Har jag råd att tacka nej? Nej, det har jag inte. Jag måste ju betala hyran, räkningarna, kanske köpa badkläder (billiga). Så jävla värdelöst. Jag vill inte ha ett skitjobb där jag blir betald 95 kronor i timmen (före skatt), jag vill bli klar med min utbildning och skaffa mig ett riktigt jobb, ett fast jobb, ett heltidsjobb. Helst inte med arbetstid 15.00-23.20 inklusive helgtjänstgöring.  

Om man inte hade sommaruppehåll en fjärdedel av året skulle man kunna bli klar med sin juristexamen på 3,5 år istället för 4,5 år. Vore inte det samhällsekonomiskt och bra? Jag skiter i om folk tycker att det är för jobbigt att plugga juridik 3,5 år i sträck, klarar man inte det ska man kanske inte läsa juristlinjen ändå. Man kan väl åka "en månad till Italien" när man är färdig istället. Alla vet ju att det där jäkla tremånadersuppehållet bara är till för rich kidsen och 19-åringarna som tycker att det är helt okej att flytta hem till sina föräldrar igen över sommaren och typ bli försörjda. För oss utan rika föräldrar och (deras) kontakter innebär "sommarlovet" bara att vi måste stå i korvkiosken och stinka frityrolja, jobba kvällstid med att torka gamlingar i röven eller sitta på något jäkla call center och försöka övertala människor att köpa skitdåliga telefonabonnemang. Så jävla värdelöst.

Det var inte det här jag hade tänkt skriva om egentligen.

Jag hade tänkt skriva några rader om min planerade sommarläsning, eftersom alla andra gör det. Jag vet att det är på gränsen till "bokenkät" och annat tråkigt som ingen vill läsa men jag tänkte att... äsch jag vet inte. Nu har jag ändå ingen lust längre. Men okej, jag hade tänkt läsa Thomas Bernhard. Och Don DeLillo. Älskar Don DeLillo. Om jag orkar ska jag läsa Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor som har legat och skräpat i bokhögen hur länge som helst (blir säkert inte av). Hmm, kanske Peter Handke också. Och mer Saul Bellow. Annars vet jag inte. Det slutar säkert med att jag läser någonting helt annat. Ingenting blir någonsin som jag tänkt mig att det ska bli ändå.   

Sedan det blev känt att seriemördaren John Wayne Gacy (29 lik under huset och några i garaget) extraknäckt som clownen Pogo har det kraftigt målade ansiktet med den röda clownnäsan delvis kommit att bli en symbol för någonting helt annat än glädje och skratt. Stephen Kings Pennywise gjorde knappast saken bättre och jag tror inte att jag är den enda som har en rätt kluven inställning till Ronald McDonald. Cirkusen som bakgrund och stämningsmarkör används ofta i syfte att skapa en viss typ av atmosfär, en arena för det främmande och groteska, en möjlighet att tänja på gränserna för det fysiskt möjliga och det allmänt vedertagna. Därutöver är den ofta som litterär arena även något av en frizon för inslag av exotism och rasism (svartmuskiga zigenare, någon?). Will Elliott återartikulerar en lång historia av betydelsebärande element i sin clownroman, och enligt gammal god cirkusromantradition är det inte direkt Cirkus Scott han återskapar. Istället för Cirkus Pilo tankarna till 1800-talets kringresande sällskap med skäggiga damen, dvärgar och klärvoajans snarare än vita lippizanerhästar och "största möjliga tyssstnad".  

Cirkus Pilo är en parallell värld, belägen någonstans i närheten av helvetet och dess chef är djävulen snarare än bröderna Bronett. Bröderna George och Kurt Pilo är cirkusens mellanchefer och styr med brutal hand det organiserade kaos som är Cirkus Pilo. Här uppträder clowner, akrobater och monster inför en publik av bortrövade människor. Med endast en examen i humaniora i bagaget kastas vår protagonist Jamie mot sin vilja in i en värld vars lagar är andra än de naturlagar vi alla lärt känna och älska. Borttvingad från sitt hem och sitt tidigare liv och utan några illusioner om att få återvända hem igen försöker Jamie att anpassa sig till livet på cirkusen och det påtvingade livet som clown. Väl på andra sidan utvecklar han med hjälp av en speciell sorts ansiktssmink ett alternativt clownpersona. När den unge Jamie smörjer in sig med det vita sminket blir han clownen JJ, orädd, hämndlysten och uppkäftig. Det finns emellertid inget befriande i detta Dr. Jekyll och Mr. Hyde-scenario, snarare ger clownen JJs blodiga eskapader upphov till stora problem för den ångestridne Jamie. Samtidigt som en inre motståndsgrupp förbereder en form av Coup d'état mot cirkusen och dess ledning pågår även en strid inom och mellan Jamie och clownen JJ, där den senare aktivt bekämpar både Jamies medverkan i motståndsrörelsen och hans önskan att lämna cirkusen. För clownen JJ är Cirkus Pilo en chans att få leva ut sina mest primitiva drifter och våldet är för honom berusande och befriande. I Will Elliotts debutroman blir clownen en symbol för det impulsiva, brutala (och onödiga) våldet. Clownen är den brutala människan utan de sociala konventionernas hindrande mask.

Tydligen är Will Elliott själv diagnostiserad som schizofren, vilket givetvis får en att fundera kring dubbelpersonligheten Jamie/JJ och vissa alternativa tolkningsmöjligheter, men enligt författaren själv är detta inte alls meningen. Han hade snarare alkohol i tanken när han skrev boken, alkohol som en personlighetsförändrande substans. Detta förklarar också den smärta och ångest som Jamie känner när han vaknar upp efter en dag som JJ, något han måste bota med hjälp av ett "pulver" som cirkusledningen delar ut istället för lön.

Jag vill ju så gärna övertolka böcker ibland, vrida dem upp och ner och ut och in för att kanske lyckas hitta en intressant infallsvinkel, kan detta vara en kritik av någonting? Kan detta läsas som någonting annat än en enkel berättelse? Vill Elliott säga mig någonting? Men jag tror inte att han vill det, här finns inget djup, jag känner botten med en gång. Jag tror bara att han vill underhålla mig. Dessvärre är clowner bland det tråkigaste jag vet. Slapstickhumor överhuvudtaget är verkligen inte min grej och det är förmodligen ett problem, för jag tror att det är meningen att Cirkus Pilo ska vara rolig, åtminstone i inledningsskedet, innan det groteska och blodiga helt tar över.

Cirkus Pilo är dock varken rolig eller otäck, den är bara grotesk och våldsam. Historien i sig är ganska tunn och förutsägbar och den alternativa värld som är Cirkus Pilo är sparsamt beskriven, vilket jag tror är en miss. Elliott är mer inne på våld än på stämning, och i och med det förlorar han förmodligen David Lynch- och Carnivàlefansen. Slutet är blodigt (och ganska löjligt) och här släpper Elliott alla hämningar och låter clownerna, akrobaterna och monstrena gå loss på allt som kommer i deras väg, huvuden rullar och blodet flyter och öppningen till helvetet står vidöppen. Det hela ger en lite serietidningsaktig känsla, vilket aldrig är bra i min bok. Krash boom bang liksom, glöm det.

Är det bara jag eller känns skräckgenren rätt inavlad? Ärligt talat, onda clowner, finns det något mer uttjatat skräckpersona? Finns det verkligen mer att hämta här? (Ja, det finns det uppenbarligen, Stephen Kings It ska tydligen filmas på nytt. Liksom varför?) Men så fungerar "skräcklitteraturen" kanske också lite som en snuttefilt för fantasterna, där förnyelse inte är vad man söker utan snarare att efterhärma originalet så naturtroget som möjligt. För övrigt ifrågasätter jag verkligen benämningen "skräck", för enligt min egen (visserligen ganska ringa) erfarenhet är det mesta i genren inte särskilt otäckt, snarare verkar det vara det groteska som lockar. Jag fattar ingenting.

Assia Djebars självbiografiska roman är skriven på ett sjungande vackert språk, ändå känns den så väldigt distanserad och liksom anemisk. Det förvånar mig hur den endast berör på ytan, hur sorgligt platt den känns i grunden. Jag tänker på P.O. Enquist självbiografiska roman som inte vågade berätta nästan någonting alls, och Joyce Carol Oates dagböcker (som jag visserligen inte har läst) som verkar lida av någonting liknande, om man får tro kritikerna. Man skriver för bra, helt enkelt, man vässar ner alla kanter. Det kanske är en författarsjukdom, detta att kunna skriva trovärdigt om vad som helst utom om sig själv? Samtidigt finns det ju en hel hög författare som bara kan skriva om sig själva och som ständigt misslyckas med att skriva om någon eller någonting annat (sådana författare brukar jag tycka om). Kanske kan man läsa Ingenstans i min fars hus som en allegori för författarinnans förlorade livsglädje; det hårt strukturerades omöjliga naturlighet. Som om författarinnan blivit en patriarkal struktur i sig själv, ett självövervakande subjekt?

Jag är lite osäker på huruvida Ingenstans i min fars hus är första delen av någonting som kommer att byggas på med tiden, bli större, en självbiografisk svit månne? Kanske får vi smärtan på riktigt i en senare del, men som det är nu känns boken väldigt mycket "jag säger A men jag säger inte B". Och jag tycker faktiskt att man ska säga B. Det är min inställning. (Och ja, jag inser att det är en väldigt rovdjursaktig inställning, förmodligen helt förkastlig. F'låt.)

Mot bakgrund av första världskriget stiftar Viktor Kretzschmar och Thadeus Dreyer bekantskap ombord på ett tåg på väg mot östfronten. Den desillusionerade Thadeus Dreyer låter sig medlockas i ett vad där utgången av ett parti schack ger honom möjligheten att byta identitet med Viktor Kretzschmar. Istället för att dö i en skyttegrav får den förre möjligheten att framleva sitt liv som järnvägsbanvakt och Kretzschmar antar i sin tur Dreyers identitet och fortsätter dennes resa mot vad som allmänt anses vara en säker död. Han dör emellertid inte, till den "nye" Viktor Kretzschmars stora förtret och olycka.

Kung Amfitryon är känd från den grekiska mytologin som killen som ofrivilligt blev buksvåger med Zeus. När Amfitryon var bortrest antog guden Zeus hans skepnad och förförde (a.k.a. våldtog) Amfitryons ovetande fru Alkmene och när denna senare födde tvillingsöner visade sig den äldste, Herakles, vara Zeus son och inte Amfitryons. Den mexikanske författaren Ignacio Padilla bygger i Amfitryon vidare på denna mytologiska berättelse och låter i sin roman den forne Viktor Kretzschmar (eller är det verkligen han?) befrukta frun till den forne Thadeus Dreyer utan den senares vetskap. Resultatet blir sonen Frans, som senare börjar sökandet efter den "egentlige" Kretzschmar, men är den senare verkligen den riktige Kretzschmar, och vem är egentligen Thadeus Dreyer?

Thadeus Dreyer är huvudpersonen i Padillas roman. Thadeus Dreyer är en ordinär bitter banvakt som slutar sitt liv på ett äldrehem i Frankfurt. Eller så är det så att Thadeus Dreyer är en uppkomling inom det Nationalsocialistiska partiet i Tyskland under första hälften av 1900-talet. Återigen, kanske är Thadeus Dreyer en stupad militär. Thadeus Dreyer är en Keyser Söze, tänker jag när jag läser Amfitryon. Han är skuggan av en man. Ett namn utan skugga.

Thadeus Dreyer är en identitet som bärs av ett flertal personer under romanens gång. Likt en multipel personlighet som ändrar form och färg efter omgivningen. En resistent kameleont eller en knippe möjliga subjektspositioner, som en studie över den fragmenterade identiteten. I Amfitryon är identiteten och personat i slutändan ett papper och en stämpel. När Richard Schley tömmer ut en pengapung framför Alikoshka Goliadkin och säger Jag heter Thadeus Dreyer så möjliggör den senares accepterande av denna utsaga själva det performativa i handlingen. Jag heter Thadeus Dreyer utgör därmed en performativ talakt.  

Schacktemat är genomgående i Padillas roman och det hela är väldigt snyggt konstruerat. Varje författarens drag är oväntat och berättelsen rör sig som inuti ett kalejdoskop. Amfitryon är en ständigt föränderlig värld, där språket inte längre kan ge läsaren ledning, det kan inte ge oss sanningen, för sanningen är en konstruktion. Och Thadeus Dreyer är ett tecken som inte betecknar någonting faktiskt, fysiskt. Men om Amfitryon är ett parti schack, vilka är det då som spelar? "The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world that he didn't exist" säger Keyser Söze i Bryan Singers The Usual Suspects (De misstänkta). Men i Padillas universum finns ingen ren ondska, ingen högre makt eller allsmäktig gud, det enda som existerar är människor och deras handlingar. Ondskan är därmed lika möjlig som omöjlig.

"Jag ville skriva något om nittonhundratalets ondska", säger Padilla själv om Amfitryon. "Jag upplevde att ondskan i mitt århundrade hade att göra med identitetsproblematik, både på ett personligt och nationellt plan."

Amfitryon är i Padillas roman namnet på ett nazistiskt projekt, ursprungligen under Hermann Görings ledning, som bygger vidare på identitetsbytet som politisk idé. Ett flertal av det nationalsocialistiska partiets framstående män ska utrustas med dubbelgångare, och som ansvarig för detta projekt står ingen annan än Thadeus Dreyer. Den senare försvinner emellertid spårlöst 1943 och projektet faller i glömska. När den tyske SS-officeren Adolf Eichmann, som levt under namnet "Ricardo Klement", grips av israeliska agenter i Argentina 1960 och sedermera ställs till ansvar för massmord och brott mot mänskligheten uppstår frågan om hans egentliga identitet. Eichmann hängs senare, men romanen ifrågasätter om det verkligen är den riktige Eichmann som dör för det tyska nationalsocialistiska partiets synder.

Frågan är om det egentligen spelar någon roll? Det viktigaste är att "Adolf Eichmann" avrättas, det viktiga är inte att Adolf Eichmann dör. Men någon måste dö, för ansvar måste utkrävas, och ansvaret måste alltid individbestämmas. Det kräver en fysisk kropp. Och ett identitetspapper.

Amfitryon bygger på idén om identiteten som utbytbar, och berättelsens män överlever genom att anta en annans identitet och därmed undvika det ansvar som anstår subjektet. Kanske kan man tolka det som en Darwinistisk överlevnadsstrategi, ett sorts "naturligt urval". Men en sådan kan aldrig vara medveten, den kan inte rationellt förutspås som i ett parti schack. Den kan endast skådas i efterhand. Schack är ett spel som bygger på tydliga regler och en tydlig hederskodex, men Padilla visar i sin roman att livet ofta går ut på att bryta med den typen av regler. Framförallt tycks Amfitryon visa på att man aldrig ska underskatta sin motspelare, varken i livet eller när det kommer till schack.

Amfitryon är en intrikat roman som förmodligen skulle må bra av en omläsning, men en omläsning av Amfitryon skulle också ge en annorlunda roman eftersom jag som läsare blivit en del av den och i min strävan efter att finna författarens intention har införlivat mina egna begreppsmässiga ramar och, så att säga, besudlat den. Det kan jag emellertid göra om jag så önskar, ty i egenskap av läsare är jag anarkist. (Och författaren är ju ändå död, eller hur var det nu man sa?)

Amfitryon är en spännande och smart uppbyggd berättelse om förväxlade identiteter och den utbytbara människan. Den kräver emellertid lite koncentration från sin läsare. Med andra ord, detta är inte en roman att läsa i stimmig miljö eller med många avbrott. 275 små sidor med dubbelt radavstånd kan man emellertid tillgodogöra sig i en eller två sittningar, så det tycker jag att ni ska ta och göra. Gör det.

Ignacio Padilla är en av grundarna av den så kallade "Crack-rörelsen", vilken i ett känt manifest uppmanade latinamerikanska författare att våga bryta med den förhärskande magiskt realistiska traditionen som kommit att bli kännetecknande för latinamerikansk litteratur (typ Gabriel García Márquez och gänget). Bra initiativ, Padilla et al.!