We Tell Ourselves Stories in Order to Live

"Det gäller att
gå under stilfullt och i rätt tonart.
Se till så att du faller så
att ditt huvud träffar kritmärket.
Du kan inte på allvar mena
att vi skall halka omkring
i ditt kletiga innanmäte
utspillt över hela golvet.
Det här är opera
och i en opera dör man disciplinerat."

Tröst för ett tigerhjärta är en nyutgiven samling med Margareta Renbergs dikter, den innehåller förutom diktsamlingen En tatuerad dams memoarer från 1974 även den aldrig färdigställda andra diktsamlingen Tröst för ett tigerhjärta och några senare dikter som Gunnar Harding, som sammanställt samlingen, verkar ha hittat bland Renbergs tillhörigheter efter hennes död. Det är lite spretigt förstås, men jag tycker så mycket om Renbergs poesi, den säger mig saker som poesi så sällan gör. Allra mest tycker jag om En tatuerad dams memoarer, den är typiskt brudig, tycker jag, det är tjejpoesi. Alla dessa funderingar kring jaget och viljan och gränserna mellan det egna jaget och andras jag och mellan företeelser över huvud taget, hur allting flyter. "Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod, i samma vatten stiger vi och stiger vi icke, det är vi och det är icke vi", för att citera Herakleitos. Det finns en känsla i de där dikterna som jag gillar, en liten pockande ljuvligt egoistisk nerv som bryter igenom känslan av melankoli och uppgivenhet, det är på något sätt neuros och uppror samtidigt. Här finns en ovilja att låsas fast i betydelse som samexisterar med en önskan om att bli sedd, uppmärksammad, kanske till och med beundrad. Ett ibland nästan barnsligt språkligt uttryck som blandas med köttsliga metaforer (kroppsdelar, djur, lik). Jag tycker mig förstå vad hon menar, precis hela tiden, men det kan ju vara bara som jag inbillar mig.  



"Då skrek jag: "Låt mig vara!
Låt mig vara mig själv",
och sökte mitt sanna jag.
Låg det under byrån?
Eller fanns det kanske
på Tasmanien?
Sen skulle dom få se!
Ein Schiff mit acht Segeln.
Men nu har jag glömt
vad detta mitt varande
mitt sanna jag
skulle bevisa."

Den unge Lowboy, fullständigt namn: William Heller, är en före detta mentalpatient som har fått tillåtelse att lämna den institution där han vistats det senaste året, förutsatt att han tar sina mediciner enligt läkarens ordination. Lowboy lider av paranoid schizofreni, en personlighetsstörning som utmärks av vanföreställningar och förföljelsemani. Lowboys uppfattning att han är jagad är emellertid ingen villfarelse. (”Just because you're paranoid doesn't mean they aren't after you” som Joseph Heller skrev i Catch 22.) Då han underlåtit att följa sin läkares instruktioner och istället stoppat sina antipsykosmediciner under tungan under en längre tid bedöms han vara en fara både för sin omgivning och för sig själv, och hans mor tar tillsammans med en äldre poliskommissarie upp jakten på honom. Lowboy utspelar sig till stor del under jorden, närmare bestämt i New Yorks tunnelbanesystem, där både Lowboy själv såväl som hans förföljare hinner åka ett stort antal sträckor fram och tillbaka under det hektiska dygn som romanen utspelar sig under. (Man kan säkert dra paralleller mellan det underjordiska tunnelbanesystemet och det undermedvetna, om man nu tycker att psykoanalys känns som en fräsch grej, men jag tycker att vi struntar i sådana utslitna metaforer.) Lowboy är emellertid inte intresserad av att bli funnen, då han har mycket viktigare saker för sig.

Temperaturen stiger, klimatet blir varmare och fiskarna har slutat att para sig med varandra eftersom vattnet har blivit för varmt. Någonting måste göras och det är Lowboy som måste göra det. Övertygad om att världen kommer att brinna upp innan dygnet är över försöker han att finna en kvinnlig varelse att idka samlag med, eftersom det i hans överhettade psyke synes vara det enda sättet att rädda världen från att gå under, förläst på artiklar om klimathotet som han är. Han måste para sig, föra in sig själv i en annans kropp, det är den enda lösningen (ni får inte glömma att han är schizofren). Spelar egentligen ingen roll vilken kropp han gör det i, det har ingenting med eventuell eller förväntad njutning att göra, det är principen som räknas. Han gör ett misslyckat försök med en crackrökande uteliggare, men han får inte upp den, då bestämmer han sig för att söka upp sin före detta flickvän Emily. Emily är den flicka som han en gång puttade ner på tunnelbanespåret av rädsla för hennes närhet, men nu är han redo. Han är redo nu. I ett hörn mellan en gata och en annan gata pissar han ut de sista resterna av sina antipsykosmediciner och får därmed sin sexuella potens tillbaka. Just möjligheten att genomföra ett samlag (han är oskuld) framstår som en tvingande nödvändighet för Lowboy. Att klara av att genomföra något sådant bevisar, både för honom själv och för världen, att medicinerna inte längre har honom i sitt våld. Sett ur den vinkeln är Lowboy en roman om frigörelse. När han slutar att ta psykofarmaka får han sina fysiska förmågor tillbaka, men samtidigt förlorar han sin psykiska stabilitet, han går in i en psykos.

Det som främst utmärker sjukdomen i Wrays roman är Lowboys uppenbara oförmåga att hantera vanlig mellanmänsklig interaktion. En så enkel sak som att gå in på ett bageri och köpa några munkar blir en oöverstiglig svårighet. Han tappar fotfästet, kontrollen över sin röst och sin kropp, synintrycken rubbas och blandas samman, bildar obehagliga formationer. Han hör röster, ser i syne. Paranoid schizofreni och dissociativ identitetsstörning blandas ofta samman inom populärkulturen, men paranoid schizofreni har ingenting med personlighetsklyvning att göra, Lowboy är fortfarande Lowboy, men han är det i en förstärkt, utökad version, han är det i fler färger, samtidigt. Wray har ansträngt sig för att fläta romanens händelseförlopp så nära samman med Lowboys psykos som möjligt, och därmed blir berättandet också därefter. Lowboys verklighetsuppfattning blir läsarens verklighetsuppfattning, Wray låter oss se världen med William Hellers ögon, och därmed är hans förvirring även vår. Pratar han med någon eller finns det ingen där? Wray låter oss gissa, låter oss stanna kvar i Williams kropp, se med hans ögon; så blir hans perception vår perception, hans hallucinationer blir våra hallucinationer. Det hela fungerar överraskande bra. John Wray är förmodligen inte den unga amerikanska litteraturens räddare, som det ibland har antytts där bortifrån, men Wray har i sin tredje roman lyckats med bedriften att gestalta psykisk sjukdom utan att bli varken klyschig eller överdrivet tung. Det är helt klart godkänt.

Jag sitter på bussen hem och läser en bok, det spelar ingen roll vilken, och det är så där trångt som det alltid är vid halvsextiden, alla säten är upptagna (utom ett där en kärring har ställt sin väska, och sedan satt sig ytterst för att ingen ska kunna sitta där, må den kvinnan brinna i helvetet) och hela mittgången är full av människor som står upp och trängs och busschauffören ropar i sin lilla mikrofon eller vad det är han har där framme att de ska gå längre bak i bussen så att ytterligare några sura resenärer kan tränga sig in där framme. Det är på den nivån alltså, det är den stämningen. Hursomhelst, jag har fått en sittplats så jag sitter där och läser och har det förhållandevis bekvämt, bortsett från att en, möjligen lite överförfriskad, man står och trycker sig mot mig i mittgången. (Det är trångt i bussen så jag kan inte riktigt avgöra om han gör det med mening eller ej.) Sedan händer det där som jag tycker är så jobbigt när man läser en bok i offentlig miljö, han börjar läsa över min axel. Det värsta är att efter ett tag blir boken snuskig, alltså JÄTTESNUSKIG, och det är då han knackar mig på axeln och frågar ”Är den spännande?” med pillemarisk uppsyn. ”Eh, inte särskilt” säger jag med rosa kinder. ”Jaså, den är inte det, du tycker inte det? Höhöhö!” skrockar han, och nickar menande och jag känner mig helt påkommen med fingrarna i syltburken eller i kakburken eller vart den nu är man blir påkommen med fingrarna. Hatar när det händer. Minns när jag läste Georges Batailles Ögats historia på Öresundståget och efter ett tag upptäckte att killen i sätet bredvid mig satt och sneglade ner i min uppslagna bok med fascinerad uppsyn. Sedan tittade han upp på mig och log väldigt menande. "Glöm det" sa jag, "vi ska absolut inte leka några ägg- och kisslekar med varandra, det ska du ha jävligt klart för dig ditt satans pervo". Nej, det sa jag inte. Jag sa ingenting alls. Jag bara skämdes.

Undertiteln till Heinrich Bölls roman Katharina Blums förlorade heder från 1974 löd ”Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”. Nu var ju den undertiteln alltså redan upptagen år 1980 när Elfriede Jelineks De utestängda kom ut, men om den nu inte hade varit det så hade den passat ypperligt som undertitel till Jelineks roman. De utestängda är nämligen precis just det: en roman om våld och dess uppkomst.

I centrum av berättelsen återfinns fyra ungdomar, de belästa tvillingarna Anna & Rainer (de är sååå nere med Sartre och Camus), arbetaren Hans som förnekar sitt ursprung och överklassflickan Sophie vars hår alltid glänser så vackert i solen. Tillsammans utövar de oprovocerat våld, rånar och begår övergrepp mot människor de inte har någonting otalt med. Det handlar inte om pengarna (men lite handlar det ändå om pengarna, åtminstone för Anna & Rainer som inte har så mycket), det handlar om den renodlade våldshandlingen som ett ideologiskt ställningstagande, under denna deras missnöjes vinter. I bakgrunden lurar som alltid ett unket och förljuget samhälle (åh detta österrikiska självhat, man måste älska det), i förgrunden framställs familjen, denna samhällets minsta beståndsdel, som en konvergenspunkt för våldet och hatet, framförallt personifierat i fadern – denna ständiga källa till ondska i Jelineks värld. Ondskan fortplantar sig genom hans försorg vidare ut i de enskilda familjemedlemmarna, som besvarar denna ovälkomna injektion med våldshandlingar. Hate breeds hate, med andra ord.

Rainer säger: Ett mord, ett överfall är inte vansinne utan den logiska slutledningen, om man lever ett liv vars materiella grundval är osäker.

Ett mord är ingenting annat än lite materia som har råkat i olag (Rainer).

Det är 50-tal, kriget är slut men ingenting är över, efterverkningarna genomsyrar hela samhället, som en farsot, en pest, ett historiens kvävande täcke lägger sig som sot över hustaken. Och mitt i allt detta, Anna & Rainer som måste råna för att ha råd att köpa böcker och sprit, eller vad det nu är de vill ha. Sophie rånar ändå, sitt materiella överflöd till trots. Jag hatar Sophie, denna vedervärdiga människa. Rainer älskar Sophie, underbara. Så gör även Hans. Anna älskar Hans och läser snuskiga bitar Bataille för honom för att han ska gå till sängs med henne, vilket han gör, men han älskar ändå inte Anna. Sophie älskar ingen annan än sig själv.

Det är förvisso Rainers idé att de ska överfalla en oskyldig människa, det är han som regisserar rånöverfallen, sätter in dem i en passande ideologisk ram (han försvarar sina våldshandlingar med lösryckta stycken ur franska existentialistiska verk). Det är Rainer som är den självutnämnde ledaren, men det är ändå överklassflickan Sophie, hon med det gyllene håret, som är den mest uppenbara psykopaten i dramat. Hon rör inte en min under hela romanen. Rainer å sin sida övar länge framför den skitiga rakspegeln på att tömma ansiktet på varje litet möjligt känslouttryck när hatet briserar inuti honom. Det får inte synas utåt, men sådant kräver träning, koncentration, ansträngning, men ansträngningen som sådan får aldrig återspeglas i ansiktets muskelrörelser. Krampaktigt, så får det aldrig bli. Man måste tömma sig själv på empati, och har man ingen från början blir det ju bara så mycket lättare, så grattis Sophie! Det är hon som vinner. Det är alltid överklassen som vinner. Alla andra går det åt helvete för, det gör det ju nästan alltid i Jelineks romaner, så grattis grattis Sophie! Grattis Sophie, din jävla subba!

Jelinek är alltid ironisk, samtidigt som hon är helhjärtat asförbannad – kanske, man vet aldrig riktigt var man har henne. Osäkerheten är inbyggd i själva texten. Jelineks meningar slingrar sig kring sig själva, så till den milda grad att det blir stopp i vasken. Det är texten som är opålitlig, inte författaren, inte romangestalterna. Det är TEXTEN. Den lever sitt eget liv. Det finns ingen objektiv berättelse, ingen pålitlig berättarröst, det är en ständig katt-och-råtta-lek, allting som Anna & Rainer säger förvrängs, studsar tillbaka mot sig själv, vänds ut och in och får motsatt betydelse. Det är inte lätt att vara en romangestalt i en roman av Elfriede Jelinek, ingen blir någonsin så hånad som en sådan. Jelinek vänder sig mot sina egna litterära skapelser, ironiserar över deras dumhet och oförstånd, kastrerar dem fullständigt, slaktar dem. I De utestängda har hon dock lämnat de mer absurda och öppet fiktionaliserade avlivningsmetoderna som präglade den galghumoristiska samhällskritiken i Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället från 1972 bakom sig, till förmån för ett mer textbaserat modus operandi.

Det är lätt att inbilla sig att det är enkelt det hon gör, Jelinek, att det är en simpel konst, att det är tvärtomspråket. Det är det inte. Om man närstuderar hur texten är uppbyggd framträder dess komplexitet. Hur gjorde hon egentligen, kan man fråga sig. Minns att Aase Berg i efterordet till den senaste pocketutgåvan av Mare Kandres Bübins unge skrev: ”Det är fortfarande en gåta hur hon gjorde: hur många gånger kan man skriva ”tung” eller ”hetta” på en sida utan att läsaren tröttnar?” Lite på samma sätt är det med Jelineks texter, hur många gånger kan man egentligen göra sig lustig över sina romangestalter, se ner på dem, håna och bespotta dem och ändå förvänta sig att läsaren ska känna någon form av ömhet inför dem?

I princip hur många gånger som helst är svaret. Jag tröttnar aldrig på Elfriede Jelinek.


Hej jag är ett fånigt bokomslag som ser ut som om jag hör hemma på en tråkig ungdomsbok som handlar om någon som har dött, kanske en förälder eller en vän, kanske ett husdjur. Kanske kommer någon som har dött tillbaka i skepnad av spöke i den där dåliga ungdomsboken, kanske en förälder eller en vän, kanske ett husdjur?

”Jag fruktar högeligen”, sa Wylie, ”att det syndrom som är känt som livet är alldeles för diffust för att medge lindring. För varje symtom som mildras är det ett annat som blir värre.”

[...]

”Fördelen med detta tänkesätt”, sa Wylie, ”är att medan man å ena sidan kanske inte hoppas på att förhållandena ska bli bättre, så behöver man åtminstone inte befara att de ska bli sämre. De kommer alltid att förbli likadana som de alltid har varit.”

ur Murphy



Jag noterar förnöjt att Brombergs har haft vett att tillsätta ett stänk av citrongult till sin nyutgåvas omslag. Något annat hade ju varit närmast skamligt. (För övrigt påminner omslaget mig om någon gammal Woody Allen-film, är det Stardust Memories? Minns inte.)


Mer Beckett, mer bokhylla: Becketts bokhylla. Han hade, föga förvånande, Joyce i sin hylla.

”Romanesk” är ett ord som återkommer i Marguerite Duras ljuvliga roman Sjömannen från Gibraltar från 1952. Hon är så romanesk, säger sjömannen om den vackra Anna, hon som äger en lustjakt vid namn Gibraltar, hon som seglar på de sju haven på jakt efter en sjöman som gått förlorad. En sjöman hon en gång känt, en sjöman och en mördare, den enda hon någonsin riktigt älskat. Under tiden han är borta tar hon sig an andra män, hon tar dem ombord på sin båt och seglar över havet med dem. De har varit många, enligt hennes egen utsago, hon har velat ha det så, hon har levt ett liv som hora på havet, säger hon själv. Hon skrattar när hon säger det. Hon är en underbar romangestalt.

Duras romaner är överlag teatraliskt anlagda, trots att Sjömannen från Gibraltar torde vara det mest skönlitterära som Duras skrivit är känslan av bländande skådespel ändå hela tiden närvarande. Duras skapar platser för skådespel, det är vad hon gör, hon sätter upp kulisserna, planterar en intrig och låter romangestalterna agera ut sin tomhet. Avsaknaden av någonting liksom jakten på det samma är också ett tema som går igen i den här, för att vara skriven av Duras, stort anlagda romanen, här jagas inte enbart sjömän utan även kuduantiloper, men framförallt den stora kärleken. Eller åtminstone någonting som liknar den. Eller kanske vad som helst som går att sätta i dess ställe.

Romanen är skriven i jagform och berättaren är en ung man som brutit upp från sitt gamla liv för att segla med den vackra kvinnan ombord på den stora lustjakten, tillsammans på jakt efter den försvunne sjömannen. Jaget är du och jag eller vem som helst som jobbat åtta år på kolonialdepartementets avdelning för folkbokföring, kopierandes födelse- och dödsattester. Skildringen av hans uppbrott därifrån, liksom från sin fästmö Jacqueline, är brännhet och angelägen, Stig ombord på båten! skriker jag till honom, precis som varje människa som vill fly en dödande tråkig vardag skulle ha gjort. Lämna henne och stig ombord på båten! Min sympati är ögonblickligen hos honom, trots hans kyliga psyke. Det är hans stora rädsla, men kanske kan havet bota den. Kanske finns det en kärlek som botar allt, och om inte, låt oss i alla fall låtsas att en sådan finns. Låt oss aldrig tappa hoppet därom för utan ett sådant går vi med all säkerhet på grund.

Duras är en mästare på att skapa stämning, här skriver hon lojt lustjaktsliv, där stora mängder konjak, vin och whiskey ständigt konsumeras. Du borde läsa en bok, säger Anna till sina unge följeslagare, för någonting måste man fördriva sin tid med ombord på Gibraltar. (Det scenariot gör mig givetvis knäsvag, för om det är någonting jag gillar så är det ju att dricka alkohol mitt på dagen och att läsa böcker, utan stress, utan press, utan någon egentlig verklighetsförankring. Bara lojt och stilla, guppande på havets våg. Snälla, ta mig med er, till Rocca, till Sète, till Gibraltar, Shanghai eller varsomhelst. Låt oss jaga kuduantilop tillsammans, precis som Hemingway.)

Romanen inleds med ett kort stycke skrivet i kursiv, likt en innehållsdeklaration, likt en synopsis, en idé för en roman, en film, ett teaterstycke. Efter att ha läst boken står jag där med den färdiga romanen i handen och inser att det var vad den handlade om, dessa inledande sidor var en sammanfattning av hela händelsförloppet, och ingenting av romanen blev förstört av att läsa dem eftersom själva handlingen aldrig var viktig, själva de yttre attributen spelade aldrig någon egentlig roll.

I slutändan är det likgiltigt huruvida det finns någon sjöman eller inte, om han är en mördare eller inte, om hon älskar honom eller inte, lustjakten reser ändå vidare, för någonting måste man ju göra av sin tid. Det börjar som ett drama men efter hand sjunker de känslorna undan, man acklimatiserar sig ombord på lustjakten och slutar att ställa frågor. Vem är sjömannen? Han är alla och han är ingen. Vart ska vi resa? Det spelar ingen roll, kanske Västindien. Romanen återföds, skapar en ny sjöman. Kanske är han den rätte? Inte heller det spelar längre någon roll, det enda som är viktigt är romanens fortskridande, för dess egen skull. Den måste fortskrida, för dess egen skull, liksom lustjakten måste resa vidare, för utan sökandet, utan den stora resan finns bara tomhet kvar.

Ni vet Carina Rydbergs paranoia, hur hon tolkar allting som tecken, små meddelanden, den där neurotiska självupptagenheten som präglar hennes självbiografiska böcker? Den är så lätt att anamma. Om man ser sig själv som någon typ av huvudperson i sitt eget liv, vilket jag antar att man faktiskt bör göra, och sedan adderar en sorts filmisk logik till sitt vardagsliv, vet ni vad som händer då? Faktum är att helt plötsligt händer en hel del. Allting som händer; meddelanden, viljeyttringar, tystnader och blickar, allt sådant blir plötsligt en del av många små berättelser som samtliga anknyter till en själv. Livet blir helt klart intressantare på det viset, men är man, liksom jag själv och vad jag förstår även Carina Rydberg, mer lagd åt det melankoliska hållet än åt det andra så blir dessa berättelser dessvärre ofta höljda i något slags sot. Kanske vill vi ha det så. Omedvetet.

Som det här med att min halvbror gav mig Katerina Janouch bok Bedragen i julklapp. Jag tyckte att det var lite märkligt att jag fick just den boken, så jag frågade honom hur han hade tänkt när han valde ut den. ”Mamma valde den” svarade han. Mamma valde den. Min styvmor (det heter faktiskt så), med andra ord. Min styvmor, hon som har dekorerat hela sitt och min pappas gemensamma hem med bilder på mina halvsyskon, men som valt att inte ha några bilder på mig och min helbror överhuvudtaget. Min styvmor, hon som brukar låtsas att jag och min bror, dvs. hennes mans barn från ett tidigare äktenskap, inte finns. Hon, det är hon som har valt ut den. Vet ni vad den handlar om? Barn födda utom äktenskapet. Den handlar om fyrabarnsmamman och barnmorskan Cecilia Lund vars man visar sig ha en son med en annan kvinna, och så flera hundra sidor om

1. hur jobbigt hon tycker att det här är, trots att sonen föddes innan hon och hennes man ens hade träffats, hur hon ser honom som ett hot mot familjen, mot den invanda tryggheten, och  
2. hur otrevlig hennes mans son med en annan kvinna är. Jag ska inte avslöja upplösningen men låt mig endast meddela att den här personen blir direkt livsfarlig mot slutet av boken, ett konkret hot. (Ja, jag har alltså läst den. Den var dålig. Jag rekommenderar ej.)

Är det bara jag, eller? Är det en slump? Carina Rydberg skulle ha skrivit att slumpen inte finns. Att allting har en mening. Tänk dykarklockan i Djävulsformeln, hur någon ringer henne och spelar upp Sympathy for the devil i telefonluren, tänk tennismatchen i Den högsta kasten.

Själv köpte jag Joan Didions Ett år av magiskt tänkande till min styvmor härom julen. Den har ni ju läst. Ni vet, hennes man och barn dör och hon blir ensam kvar. Har ingen.
Jag gjorde det helt omedvetet. Tror jag.  

Pleased to meet you
Hope you guess my name
But what's puzzling you
Is the nature of my game