We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Julkalendern tog en liten paus eftersom jag var utan dator några dagar. Jag får kompensera för det senare. Eller aldrig. (Förmodligen aldrig.) Vad gäller Ian McEwan så är det ju lite roligt att jag rekommenderar er dels hans debut och dels hans senaste. Vill emellertid passa på att inflika att jag tycker att flera av de romaner som han skrivit mellan de där två är lite halvsaggiga. Jo, det tycker jag. Ett bra McEwantips är att läsa de tunnaste av hans böcker, en tunn McEwanroman är nämligen oftast bättre än en mindre tunn sådan. Lovar. 

Övre bilden: Glenn Gould. Nedre Bilden: Thomas Bernhard


Är Thomas Bernhard besatt av döden? Finns det ris i Kina? Bor påven i Rom?

Thomas Bernhards romaner kretsar ofta kring döden som ett oundvikligt faktum, och i många av hans romaner är det just ett dödsfall som bildar den yttre ramen för berättelsen, berättelsens själva förutsättning, anledningen till varför det överhuvudtaget sitter en sur gubbe och håller en ilsken inre monolog. Bernhards romaner utspelar sig aldrig i nutid, även om berättaren befinner sig på en nutida plats och är, åtminstone fysiskt sett, högst levande (men det är alltid the downward spiral inombords, så klart), så har det som skulle hända alltid redan hänt. Allting är tillbakablickande, på så sätt lever berättelsen i ett vakuum. De återberättande påminner sig dåtid. Så blir en Bernhardroman till. Döden är den utlösande faktorn.

I Skogshuggning bevistar romanens jag en ”konstnärlig kvällsmåltid” i anslutning till den begravning av en före detta bekant som han tidigare deltagit i. Denna före detta bekants självmord utgör en förutsättning för jaget att överhuvudtaget befinna sig där han befinner sig och att behöva befinna sig där han befinner ger upphov till den hätska inre monolog som jaget sedan ägnar sig åt under den efterföljande kvällsmåltiden. Romanen Utplåning inleds med att bokens jag får ett telegram där han meddelas att hans föräldrar och bror har omkommit, och romanen fortskrider sedan i efterdyningarna av detta telegram, där jaget orerar över föräldrarna och broderns tillkortakommanden och den andefattiga barndom som han anser att de utsatt honom för. Bokens jag minns sin uppväxt på den gård han tidigt lärde sig att förakta samt de numera döda människor som han ägnat ett liv åt att frigöra sig ifrån. I Kalkbruket skjuter Konrad sin vanföra fru redan på första sidan och romanens många återberättare avlöser sedan varandra i funderingar kring det besynnerliga paret och den närmast oundvikliga slutliga katastrofen.

Gemensamma nämnare:
1. Döden
2. Den absoluta händelselösheten

I Undergångaren har en ungdomskamrat till berättaren dött och berättaren befinner sig på plats för hans begravning. På tågresor och under värdshusbesök minns han sin vän Werkheimer, den misslyckade pianisten som tog sitt liv. Tre personer spelar huvudrollerna i Undergångaren; självmördaren Werkheimer, studiekamraten Glenn Gould (som dött ”en naturlig död”) samt berättaren, den enda överlevande. De tre pianisterna; Werkheimer, Gould och berättaren, har alla tre i sin ungdom studerat under Vladimir Horowitz vid Mozarteum i Salzburg. Alla tre pianister med sikte på virtuositet, storslagenhet, erkännande. Endast Gould lyckas. Ingen kan spela Goldbergvariationerna som honom och därmed upphör Undergångarens existensvärde. ”Undergångaren” är det namn som Glenn Gould en gång förlänat Werkheimer. Werkheimer slutar med tiden att spela piano, berättaren gör det mycket tidigt. ”När vi möter den främste måste vi ge upp”, som han själv säger. Berättaren skänker bort sin värdefulla Steinwayflygel till en otacksam lärardotter och tar ”klivet in i min förtviningsprocess”, Werkheimer hänger sig i ett träd. När vi kommer in i berättelsen har allt detta redan hänt.

Glenn Gould var en kanadensisk pianist, en gång en högst levande person som Thomas Bernhard har låtit väva in i sitt verk. Ytterst respektfullt, ja närmast hänfört, återberättar och tolkar Bernhard Goulds genialitet. Inte ett ont ord om den store pianovirtuosen. Är inte Glenn Gould också en person som klippt och skuren för en Bernhardroman, ett stort geni som stänger in sig i en stuga på en avlägsen plats, som slutar spela inför publik redan i tidig ålder och vars genialitet snarare verkar driva honom in i en sorts galenskap än mot oanade höjder i sitt konstnärskap. För alltid oförmögen att utnyttja sin talang på ett socialt accepterat vis, för alltid instängd i sig själv och sitt maniska regelverk. Galenskapen som en sorts förutsättning för genialiteten, eller genialiteten som en ovillkorlig väg mot galenskap, båda möjliga slutsatser. (Kalkbrukets Konrad spökar i bakgrunden.)

Undergångaren är en roman om den talangfulles möte med geniet. I jämförelse med Gould är Werkheimer alltid ett par pinnhål längre ner på skalan, vilket han själv liksom hans båda vänner också vet om. Likt ett osäkert förpubertalt barn, paralyserad av sitt självhat, faller Undergångarens berättare in i Glenn Goulds mobbning av den mindre bemedlade, oförmögen som han är att erkänna sorgen över den förlorade ungdomskamraten. "När vi möter den främste måste vi ge upp", att framhärda i sin strävan framstår som löjeväckande, och därför tecknar berättaren denna nedlåtande bild av den olycklige Undergångaren. Han rättfärdigar det hela inför sig själv, vilket han oundvikligen måste göra för att kunna hantera även sitt eget nederlag, klivet in i den egna förtviningsprocessen. 

I teorin förstår vi människorna, men i praktiken står vi inte ut med dem. Så säger Undergångarens berättare, en mening som i sig själv karaktäriserar Bernhards hela författarskap. 

Årets julkalender. Inleds en dag för sent. Det är som det är.


Birgitta Stenberg

Läs: Kärlek i Europa (och de efterföljande självbiografiska romanerna)