We Tell Ourselves Stories in Order to Live

En enda gång har jag varit på bokmässan i Göteborg. Det var ganska förfärligt. Jag var där med ett gäng klasskamrater som jag inte stod särskilt nära, jag brukade inte umgås med någon av dem på min så kallade fritid, jag försökte mest hänga med någonstans där det kanske fanns en liten öppning, försökte äta lunch med någon som jag åtminstone kände till namnet. Det var ganska hemskt. Och ensamt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Timme efter timme gick jag runt där inne, varv på varv, och väntade på att klockan skulle slå ett visst klockslag så att jag kunde gå till ”samlingsplatsen” och tillsammans med dom andra åka därifrån. Jag kände mig ensammast i världen, typ. Jag köpte väl några pocketböcker eller nåt, jag minns inte. Det mesta kändes rätt värdelöst. Ensamt. Fattigt.

 

Jag grinade lite i smyg i Stig Dagermansällskapets monter. Där satt en snäll farbror som sålde billighetsutgåvor av Ormen och Bränt barn. Han frågade mig om jag trivdes på mässan, jag sa ”sådär”. Han frågade mig om jag inte ville köpa en bok av Stig Dagerman. Jag sa att jag redan hade alla (jag hade snott dem från skolbiblioteket). Sedan köpte jag en plansch av honom, för att han var så snäll. Nu i efterhand tänker jag att han nog också var ganska ensam just då, det var inga andra i den där montern, jag satt där ganska länge, ingen annan kom förbi. Jag tror att vi pratade lite om Matisse. Jag försökte dölja att jag grinat.

 

På kvällen åt hela klassen middag på någon sunkig Göteborgskrog där de bara serverade vegetarisk mat. Allting smakade morot. Jag blev jättefull på rödvin och sedan tappade jag bort alla människor som jag ”kände” och stod ensam på den där jävla Avenyn. Jag skulle sova hos min högstadiebästis som flyttat till Götet för att komma bort från sitt gamla liv (inklusive mig, erkände hon sen, snällt sagt), men jag hade glömt mobiltelefonen hemma och jag hade inte hennes mobilnummer. Jag fick tag på hennes hemnummer på något sätt men där var det ingen som svarade. Jag tog sista spårvagnen ut till Gamlestaden, där hon bodde, och vankade av och an och väntade på att hon skulle komma hem. Hon kom aldrig. Hon hade blivit irriterad över att jag inte hört av mig tidigare under dagen och därför åkt ut till sin kille i Lerum och stannat där över natten, eftersom jag ”faktiskt inte kunde kräva av henne att hon skulle sitta hemma och vänta på mig hela kvällen” (min ungdoms bekantskaper: very ”Linda Skugge - the early years”).

Det var ganska otäckt i Gamlestaden på natten. Jag satt på en bänk och försökte se upptagen ut men sedan började en packad gubbe följa efter mig så jag tvingades byta sittplats till en annan bänk längre bort. En stund senare blev jag erbjuden att köpa vad jag antar var heroin eller något liknande av nån skum typ som strök omkring i området. Jag tackade artigt nej. Längre fram på natten körde en medelålders man i röd Volvo kombi med bilbarnstol i framsätet upp vid min sida och frågade om jag inte skulle ta och sätta mig i hans bil. Jag tackade artigt nej. Han insisterade. ”Jag är inte farlig, sätt dig i bilen så kan vi prata lite bara, inget annat.” Jag tackade mindre artigt nej. Han insisterade. Jag blev rädd och började röra mig bort därifrån, han följde efter med bilen, rutan nervevad, nu mindre artig och mer befallande. ”Sluta tramsa nu och sätt dig i bilen.” Jag blev skiträdd och började springa, kom fram till något hyreshusområde och började rycka i portdörrar men alla var låsta. Fick lätt panik. Gubben körde sakta efter i sin Volvo. Till slut lyckades jag hitta en trappuppgång som inte var låst så jag rusade in där, sprang in i hissen, tryckte uppåt och sedan på stoppknappen. Sedan satt jag där, fastklämd mellan två våningar, resten av natten. Helt livrädd för att torsken skulle komma efter mig. Framåt halvfemsnåret blev jag för trött för att orka sitta upp så jag la mig ner med huvudet mot det illaluktande hissgolvet. ”Piss” tänkte jag, ”nu ligger jag i piss”.

 

”Aldrig mer Göteborg” tänkte jag.   

Salamonski

Christopher Isherwood, kanske främst ihågkommen för sina Berlinromaner där Farväl till Berlin är den mest kända, var en brittisk författare som levde större delen av sitt vuxna liv i andra länder. 1939 emigrerade han till USA och bosatte sig i Kalifornien. Det är också just i Kalifornien som En enda man utspelar sig. I Isherwoods roman från 1964 låter en allvetande berättare läsaren få följa den brittiske universitetsläraren George, i någon mening förmodligen Isherwoods alterego men låt oss inte kladda ner oss med det, under en i strikt objektiv mening rätt händelselös dag. George vaknar, gör sina morgonbestyr, tar bilen till universitetet och håller en föreläsning om Aldous Huxleys Efter många somrar. ”Vad handlar den om?” frågar George sina studenter som synes oförmögna att ta till sig dess budskap.

 

En enda man kan sägas handla om två saker:

 

1. Sorgen över en förlorad livskamrat,

2. Åldersångest, vilket även det är en sorg över något som gått förlorat.

 

Dessa både teman kan sammanfattas i ett gemensamt ledmotiv: Dödsångest. Eller: dödens närvaro, framtiden som dödens absoluta förutsättning. (”Es ist alles lächerlich, wenn man an den Tod denkt” för att citera Thomas Bernhard.) ”Framtiden – det är där döden finns” säger George till den unge manlige student som han tillbringar en del av sin kväll med. (Trots epiteten ”gayklassiker” bjuds vi emellertid inte på någon kroppslig förening dem emellan, annat än en gemensam simtur.) Döden är ohjälpligt närvarande under hela En enda man. Bara själva titeln anslår stämningsläget: En enda man. En enda man i huset där det brukade leva två män. En enda man i huset där det brukade finnas en den andre, en Jim som gått förlorad.

 

Tiden är elementär i Isherwood roman. ”Historia – ingen hjälp. Nuet – inget att ha. Överens.” säger George till sin unge manlige student. Men George är i slutändan ändå inte beredd att ge upp nuet riktigt än, han väljer att klänga sig fast vid det, eftersom ”nuet”, just detta ”idag” som romanen kretsar kring, är vad som egentligen återstår av det korta liv som är hans. Det förflutna är förlorat och framtiden innebär döden; nuet är hans enda möjlighet, att älska, att leva. (Vilket står i skarp kontrast till jagets omöjlighet att hantera tiden och sitt ”idag” i Ingeborg Bachmanns Malina, en annan Salamonskibok.) En enda man är också en uppgörelse med kroppen. När George slåss mot vågorna mot slutet av boken är det samtidigt en påminnelse om hans egen dödlighet och en erinran om liv. För en timme är han och den unge studenten vilda vattendjur, och i den bemärkelsen är En enda man en kort stund en sorts The Awakening för homosexuella män. (Ja ja, jag sa ”en kort stund”).

 

En enda man flyter på i den där sortens makliga tempo som jag gillar. Jag har inte bråttom, tycks Isherwood vilja säga, och det bör inte du heller ha. (Min förkärlek för händelselösa romaner upphör för övrigt aldrig att förvåna mig.) I slutändan mynnar Georges spaning efter den tid som flytt ut i en riktigt trivsam roman, och jag menar det som något positivt. Som sorgesång betraktad är den oväntat lättsam och mjuk i kanterna, den är underfundigt ironisk snarare än bitter och cynisk. Den har som alltid en Isherwoodsk komisk ådra, men den senare tillåts aldrig kamouflera ångesten. Den står inte i vägen för den självrannsakan som den allvetande berättaren tvingar vår snuskgubbe till protagonist att ägna sig åt. Den är snarare en förutsättning för den.

En enda man är förvisso ingen Farväl till Berlin och Isherwood har aldrig varit någon Kafka, men Isherwood är som alltid en smart och självironisk brittisk kamrat att stoppa i rockfickan, speciellt så här i hösttider. Gula löv och Christopher Isherwood, I can't see why not. En kopp te på det?

A single man har filmatiserats med Colin Firth i rollen som George.

Kurt Vonnegut


Donna Tartt


Stephen King


P.G. Wodehouse


Samtliga bilder är tagna av Jill Krementz, Kurt Vonneguts änka. 

Fler författare med hundar hittar ni här. Ni måste klicka.

Det här är en doktorsavhandling som jag skulle kunna tänka mig att läsa. Utkommer på Gidlunds Förlag i Oktober.

Brombergs

Sommartid är tredje delen i J.M. Coetzees självbiografiska (nåja) svit som inleddes med Pojkår och Ungdomsår. Boken är upplagd som en sort undersökning, där kvinnor ur Coetzees liv intervjuas om den avlidne Coetzee. Eftersom det är Coetzee själv som har skrivit boken och han, mig veterligen, inte är död så rör det sig uppenbarligen om fiktiva intervjuer. De innehåller inte nödvändigtvis ”osanningar” men samtliga är produkter av Coetzees fantasi. Som den uppdiktade intervjuaren Mr. Vincent i boken säger om sanningshalten av Coetzees efterlämnade dagböcker: ”[D]et som Coetzee skriver där kan man inte lita på, inte som faktaunderlag – inte för att han ljög, utan för att han var en diktare”.

 

Det låter som ett ganska bra upplägg, eller hur? En författare fantiserar om hur kvinnorna i hans liv pratar om honom efter hans död, och om hur en engagerad biografiförfattare reser jorden runt för att finna dessa kvinnor och fråga dem om den store författaren; honom själv. Dessvärre är Sommartid tyvärr en väldigt ljum bok, en mellanbok. När man läser Sommartid kan man faktiskt lätt få för sig att börja ifrågasätta det där Nobelpriset, då är det tur att man läste Onåd först, och därför vet att han är bra. En aning torr, men likväl bra. Åtminstone vet man att han kan vara det. Men här är han rent ut sagt rätt tråkig.

 

Sommartid består till merparten av intervjuer. Transkriberade intervjuer. Frågor och svar sida upp och sida ner. Visst rinner det hela ut i en berättelse med tiden, men den fantasilösa framställningen ger inget extra liv till den, den korrekta tonen och det lätt byråkratiska anslaget ger en torr bild av författaren Coetzee, ger en torr bok. Det är väl också vad boken synes syfta till; att visa på Coetzees oförmåga till passion. Att kalla honom oförmögen är måhända orättvist, snarare är han väl ständigt allt för teknisk, allt för fokuserad på de individuella beståndsdelarna snarare än dess helhet, dess sammansmältning. Man får intrycket av att han inte älskar dessa kvinnor så mycket som själva idén om dem, bilden av dem som han själv har skapat. Kanske vill han inte riktigt finna människan därunder, eller så saknar han tron på den inre essensen, kanske för att han till viss del synes anse sig själv vara i avsaknad av en sådan.

 

Vem var egentligen Coetzee? frågar sig den intervjuande Mr. Vincent. Av de transkriberade intervjuerna framträder en man utan några större känslosvängningar. En man som framstår som lätt autistisk till sin läggning. Han är ohjälpligt frånkopplad från sin omgivning, ohjälpligt frånkopplad från sin kropp. Han får aldrig feeling. Coetzee är en böckernas man snarare än en upplevelsernas dito, han går allt för metodiskt till väga i sitt sökande efter kärleken och dess erotiska rus, som om han tror sig kunna läsa sig till hur mänsklig kemi fungerar och uppstår. Det är detta som är hans känslomässiga autism, hans oförmåga att möta sina medmänniskor på en djupare nivå. Han regisserar sina romanser, tecknar dess konturer innan de ens hunnit uppstå. Allting blir aritmetik för honom. Sådant upplever inte kvinnor som särskilt romantiskt. Sådant leder inte till att man blir omtalad som en passionerad man.

 

Coetzee kan knappast anklagas för att ha skrivit en självförhärligande bok, omdömet om honom är överlag svalt. ”[F]ör att sammanfatta det hela: sex med honom var inte särskilt spännande” säger Julia Frankl, en gift kvinna som Coetzee haft en kort affär med. ”[D]et finns en egenskap som han inte hade och som en kvinna söker hos en man, ett slags styrka, manlighet” säger den brasilianska Senhora Nascimento som Coetzee en gång varit förälskad i men fått nobben av. ”Kärlek: hur kan man vara en stor författare om man inte vet någonting om kärlek?” undrar hon.

 

När Coetzees anteckningsböcker i ett avsnitt redovisas verkar han där själv ha insett sin känslomässiga oförmåga, sin inbundna framtoning. Han skriver om hur han svarar alltför fyrkantigt på en fråga som en arbetsgivare ställer honom, och av tradition skriver han inte i ”jag”-form utan utformar sina personliga anteckningar som en berättelse. ”[A]v den tystnad som breder ut sig förstår han att det inte var något bra svar. Han har tagit alltför bokstavligt på frågan. Det har alltid varit ett av hans största fel: han tar alltför bokstavligt på frågor, han svarar alltför kortfattat”.

 

Den självbiografiska Sommartid är som Coetzee själv förefaller vara: Alltför stel. Alltför formbunden. Och, ja, rätt tråkig. Som Sophie Denoël, den franska före detta älskarinnan, säger om sin gamla älskares verk: ”Han kontrollerar de olika beståndsdelarna alltför hårt. Man får ingenstans en känsla av en författare som förvränger sitt medium för att säga det som aldrig tidigare har sagts, något som jag anser vara ett kännetecken på stor litteratur. Alltför kyligt, alltför ordentlig skulle jag vilja säga. För enkelt. För lite passion. Det är allt.” Om man inte är outsägligt intresserad av Coetzees (inte särskilt rika) kärleksliv så behöver man faktiskt inte läsa den här boken. Inte för att den är dålig, men… ja. För enkelt. För lite passion. C'est tout.

Författarna till Manifest för ett nytt litterärt decennium har skrivit ett appendix i dagens Boklördag i DN. Jag tycker att de har både väldigt rätt och väldigt fel, men mest av allt tycker jag fortfarande att de slåss mot väderkvarnar.   

De skriver:

Den litterära modernismen är en gammal och vördnadsvärd strömning från 1900-talets början som i dag inte förtjänar att kallas mer vital, experimentell, eller för den delen ung, än någon annan sorts prosa. Det finns inte längre formexperiment som utmanar någonting över huvud taget. Att vissa fortfarande väljer att framställa modernismen som radikal och/eller avantgardistisk ser vi som ett retoriskt grepp utan förankring i den litterära verkligheten.
Vi tror det rakt motsatta, att den berättande episka romanen nu vore det mest revolutionära den unga prosan skulle kunna ägna sig åt.

Och senare:

 

Under det senaste decenniet är det den berättande unga romanen som har fått slåss ur underläge. Retromodernismen har genomsyrat samtalet. Till dess företrädare vill vi säga: Fundera över om ni har täckning för den offerroll ni så gärna intar.

 

 

Det intressanta här är att de först kommer fram till att den litterära modernismen inte längre är vare sig radikal eller avantgardistisk, vilket jag är fullt beredd att hålla med om, men att de sedan ändå fortsätter i god litterär modernistisk anda och utnämner sitt eget berättande till just det samma: revolutionärt.

Jag tycker att det är fullt förståeligt att man har åsikter om vad som är bra och dålig litteratur, det kan man ha och det bör man ha. Man kan absolut skriva ett manifest där man propagerar för att en viss litterär riktning är bättre än en annan. Men, ärligt talat, säg det i så fall. Det räcker. Måste den episkt berättande romanen verkligen vara revolutionär för att ha ett existensberättigande, måste den ”slåss ur underläge”? Måste den bryta mot någon påstådd norm för att ha ett litterärt värde? Känns inte dessa tankegångar igen, från en litterär tradition som de själva säger sig vilja utmana? Manifestförfattarna ifrågasätter nämligen inte bara den retromodernistiska prosans självutnämnda offerroll, de försöker även att istället placera sig själva och sin egen litterära riktning på dess plats, vilket känns befängt. Och så himla onödigt.

Jag förespråkar inte alls någon total värderelativism när det kommer till litteratur, verkligen inte (och därför är jag inte heller särskilt förtjust i vare sig motmanifestet eller läsarnas manifest), men saker och ting blir inte nödvändigtvis bättre bara för att de är (påstått) marginaliserade. (Läs Kajsa Ekis Ekmans artikel om Arena och Bang, den är väldigt bra och belysande i den här frågan.) Men dessa manifestförfattare kan helt enkelt inte låta bli att framhärda i att den litterära riktning som de själva representerar är marginaliserad, och detta för övrigt mer eller mindre utan belägg. På vilken arena slåss den episkt berättande romanen ur underläge? Det framkommer aldrig. Den gör det definitivt inte försäljningsmässigt i alla fall. (Och vad gäller kritikerkåren vill jag gärna tipsa om Jenny Maria Nilssons recension av Nanoks Grammatica Obscura.) Dessa manifestförfattare torde själva behöva fundera över om de har täckning för den offerroll som de själva så beredvilligt nu har antagit. Jag tycker inte att de har det. För övrigt, om retromodernismen nu har genomsyrat samtalet, som de påstår, borde de i så fall inte använda sig av ett annat språk än just det retromodernistiska? Borde de inte lägga fokus på konstnärliga värden och högt vs. lågt istället för att slåss med den unga svenska formexperimenterande prosan om vilken litterär riktning som är mest normbrytande? Vem slåss mest ur underläge? Vem fan bryr sig? Seriöst?

 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Skriv gärna episkt berättande romaner, det är ingen som hindrar er, målet ligger öppet, välkomna! Det kommer att gå skitbra för er, det är nämligen den typen av romaner som så många av oss helst vill läsa. Det är väl dessutom rätt allmänt accepterat att den unga svenska prosan i dag inte är särskilt bra? Det finns helt enkelt inget motstånd mot det som dessa manifestförfattare vill åstadkomma. Kära manifestförfattare, ni kommer att välkomnas med öppna armar. För att ni är bra. Inte för att ni är nyskapande, normbrytande eller marginaliserade. För att ni är bra.

Det handlar inte om någon form av ”rättvisa”, vems tur det är nu, det handlar om god och dålig litteratur, och allting däremellan. Jag tror ju att dessa manifestförfattare faktiskt velat framföra något liknande, tyvärr har det kommit bort i denna påklistrade lätt förorättade kostym som de valt att framträda i, och det är synd. Visst, jag fattar, för att vara för någonting så bör man lämpligen vara mot någonting, ett positionerande är säkert nödvändigt och yada yada, men det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra. Utan att för den sakens skull låta som en Socialdemokratisk valslogan. Alla ska faktiskt inte med. Det tycker inte jag heller. 

Galago

7-åriga Frances pappa har ramlat i sjön och dött. Man vet inte om det var en olycka eller om det var självmord. Frances själv tror att han blev mördad. Efter faderns död får Frances åka med sin faster Ada in till stan och bo hos henne och den åldrade och senile, på gränsen till elake, farfadern istället. (Var Frances mamma är vet man inte heller, hon är förmodligen död. Hon har blivit mördad, säger Frances.) Huset i stan är stort och tyst och allvarligt. (Joanna Hellgren tecknar vinklar och vrår och vassa trappor. Tecknar korridorer och stängda dörrar på rad.) I brist på annat att göra börjar Frances att intressera sig för författarinnan som bor granne. Hon som röker många cigaretter och har tre stora vinthundar. Relationen till faster Ada är till en början spänd. Ada är tyst och undflyende, men hon har ett hemligt nattliv på Paris gator och barer. När Frances ligger i sängen och försöker att inte tänka på sin pappa lär Ada känna författarinnan med vinthundarna.

 

Frances är en fin grafisk novell. Joanna Hellgren ritar eftertänksamt naivt (om man kan säga så) i skir blyerts. Konturerna är tunna och figurerna lätt androgyna. Tidsåldern är okänd, men den tjusiga parisiska författarinnan som bor granne med Frances och Ada knattrar på skrivmaskin och röker cigaretter i munstycke, så nog är Frances en dröm om det som varit snarare än en skildring av nutid. Ett lätt drömaktigt skimmer vilar hela tiden över berättelsen. Det är också om nätterna som saker och ting sker, i hemlighet bland skuggorna. (Jag kommer av någon anledning att tänka på Hope Larsons Gray Horses när jag läser Frances, kanske beror det på att det här liksom där är nätterna som står i fokus.) ”Jag skapade ett universum som jag själv skulle vilja besöka” säger Hellgren själv, och visst känns Frances som ett universum skapat av en ung tjej med smak för Paris och dekadent romantisk pre-WW2-känsla. Och för lesbiska kärleksaffärer. Och vinthundar.

 

Men jag tycker att det är fint! Jag tycker om det. Frances är varken stelt poserande eller indiepopsgullig på gränsen till spyfärdighet. Frances är bra. Och snygg. Det här var del 1 av en planerad trilogi. Det finns med andra ord anledning att återkomma till Joanna Hellgrens blyertsteckningar.      

 

Frances gav mig dessutom en anledning att bildgoogla vinthundar. De kan t.ex se ut så här:

 

Italiensk vinthundsvalp 
     
Eller så här:


Barbies hund

Eller så här:


Saluki. Jag tror att det är sådana som grannen i Frances har, men jag kan ha fel.

Joanna Hellgren har en hemsida.

Apropå Manifest för ett nytt litterärt decennium, här är ett Thomas Bernhard-citat:

Jag är den typiske historieförstöraren. Så fort det i mina arbeten visar sig tendenser till berättande eller om jag bara på avstånd någonstans bakom en prosahöjd ser en antydan till en berättelse dyka upp, skjuter jag ner den.

Akta er för den här. Den är skitsorglig. Det är börja grina på bussen-varning på den.

Sara Gordan läste den med ena ögat slutet och var tvungen att hoppa över det parti där bokens jag tar hand om sin 4,5-årige sons lik, själv läser jag den med ständig hjärtklappning, och jag har inte ens barn! Å andra sidan har jag en väldigt livlig fantasi. Det har uppenbarligen Marie Darrieussecq också, för hon har ingen son som har dött. Tydligen har folk i vissa kretsar blivit lite upprörda över det, att Darrieussecqs sorgeroman inte är självbiografisk. Vad kan jag säga om det annat än att jag helt plötsligt känner nyvunnen sympati för Jerker Virdborg & Co. (Fast det är klart, jag tycker ju fortfarande att de slåss mot väderkvarnar.)

 

Ibland, när jag är på det humöret, så brukar jag låtsas att nära och kära till mig dör. Jag visualiserar det framför mig och sedan gråter jag en skvätt och det är så himla sorgligt alltihopa. Ett klassiskt påhittat scenario är följande: Min lillebror blir överkörd av en bil på väg hem från skolan. Extra sorgligt blir det om man tänker sig honom i sexårsåldern, så där liten och ömtålig men ändå kavat och glad i hågen, med en alldeles för stor färgglad ryggsäck på ryggen. Han är på väg hem från skolan och så kommer det en bil som kör alldeles för fort och så SPLASH händer det som inte får hända. Han blir påkörd. Ligger blodig och livlös vid sidan av trottoarkanten. Ingen lillebror mer. Jag bölar alltid som en liten gris när jag tänker på det där. Det rensar ut i systemet på nåt sätt. Sedan påminner jag mig själv om att det inte är sant, det hände inte på riktigt, ingen har dött, alla nära och kära lever. Lillebror är inte död.

 

Det kan tyckas patetiskt och makabert att ägna sig åt sådant. Men jag tror att Marie Darrieussecq skulle förstå.

 

 

PS. Det är en väldigt bra bok. Darrieussecq verkar vara i god litterär form. Jag har inte läst henne sedan Suggestioner (också bra), men ryktet säger att hon har varit ganska medel ett tag, så kanske har jag inte missat så mycket. Babyn var tydligen ingen höjdare, eller det är i alla fall vad jag har hört. Correct me if I'm wrong.

Brombergs

Det började blåsa lite och jag fick gåshud över hela armarna och benen och då började farfar prata igen och sa att jag skulle tro honom, det här var den vackraste staden i hela världen, till och med så här i mulet väder var den underbar, men han rådde mig att om jag bara kunde skulle jag genast ge mig av härifrån, ge mig av och aldrig mer komma tillbaka, men inte bara från staden, jag skulle ge mig av från landet också, jag skulle lämna mitt fosterland. Han tystnade, drack upp den sista klunken öl som fanns kvar i flaskan och sedan kastade han plötsligt iväg den, rakt mot staden.

 

Den vita kungen är en skildring av en uppväxt bakom järnridån. György Dragomán är själv uppvuxen i åttiotalets Rumänien och boken är delvis baserad på hans egna minnesbilder, men landet där boken utspelar sig nämns aldrig vid namn. Den vita kungen är inte heller en självbiografi eller en Based On A True Story-bok. Den vita kungen är en roman och som debutverk sett är den välskriven och bra.

 

Den vita kungen är en vit schackpjäs i elfenben. Den stoppar den unge Dsjata på sig under ett besök hos kamrat ambassadören, under tiden som hans mamma försöker övertala kamrat ambassadören att släppa hennes make fri från strafflägret vid Donaukanalen. Dsjatas pappa har ägnat sig åt statsfientliga aktiviteter och därför omhändertagits av militären. Det är osäkert om han någonsin kommer att få återvända hem till sin fru och son. Till en början tror Dsjata att fadern är anställd för att arbeta med ett hemligt forskningsprojekt, men efter hand blir det alltmer uppenbart för honom att så inte är fallet. Mot slutet blir det väldigt uppenbart.

 

Dragománs bok är en hård och våldsam historia. Den vita kungen är en uppväxtskildring från en pennalistisk värld där en örfil aldrig är långt borta, där en örfil är vad den unge Dsjata förväntar sig. Om örfilen uteblir ger detta upphov till något som är värre ändå, en förväntansångest och osäkerhet som gör att det knyter sig i magen på honom. Om slaget inte kommer direkt över munnen, när kommer det då? Hur utdraget kommer det att bli? Vad kommer att hända om en liten stund? Våldet är ständigt närvarande, det går igen i alla generationer, från den lägsta positionen till den högsta. Barnen för krig mot varandra, de kastar sten efter varandra, slår varandra i huvudet med pinnar och metallrör. Det är många mot en och det är alla mot alla. Våldet genomsyrar det namnlösa samhället och barnen växer upp med en stegrande misstro mot vuxenvärlden och dess representanter, och mot varandra.

 

Den egna positionen är allt och det man lyckats uppnå måste försvaras mot vem som nu kan tänkas vilja ta det ifrån en. Det finns alltid någon som lurar i skuggorna beredd att överfalla, att ange, att fängsla och fördöma. Dragomán skildrar, med enkla men skickliga medel, ett korrupt och auktoritärt styrt samhälle där kollektivet alltid går före den enskilda individen, om den enskilda individen inte råkar vara högt uppsatt i partiet vill säga. Ändå genomsyras Dragománs bok av motstånd, en ständig, liksom kliande, barnslig upptäckarlusta och en vilja att spränga gränser, göra uppror. Men inte alltför mycket, inte så att det syns, för på uppfostringsanstalt vill man ju inte hamna. Till strafflägret vill ju ingen.

 

Trots att Den vita kungen är våldsam är den ändå inte spektakulär i något avseende, den är varken överdriven eller någon orgie i effektsökeri. Det här är europeisk kulturfilm snarare än Tarantino. Det är unga pojkar som skjuter katter med luftgevär och planerar att skalpera möss snarare än motorsågsmassakrer och splatter. Slutet är emellertid Hollywoodsorgligt och storslaget, ett riktigt tårdrypande crescendo, så kanske kan Dragománs bok ändå tilltala en lite större publik (om de någonsin ges chansen).

 

Berättandet är upphackat i minnesbilder och episoder, vilket gör att romanen som sådan får en något anekdotisk ton. Fokus ligger på detaljerna och ögonblicken av klarhet, snarare än i någon stor episk berättelse. Boken hade kunnat börja och sluta när som helst, den kunde ha varit hundra sidor längre eller femtio sidor kortare. Jag tycker ändå att Dragomán gör rätt när han väljer att inte skriva en för lång berättelse, Den vita kungen mår bra av den lätthet (och självklarhet) med vilken den är förmedlad, av luften mellan raderna. Den röda tråden är den försvunne fadern, han som saknas, inte har hörts av på länge, han som kanske inte kommer tillbaka. Den vita kungen är också som allra bäst när Dsjatas längtan efter fadern tränger igenom berättelsens yta, när denna längtan överskuggar pojkstrecken.

 

Om man bortser från tid och rum är det i grund och botten egentligen inte så mycket som skiljer Dragománs bok från många andra manliga uppväxtskildringar. Mycket är som det alltid är i den typen av berättelser; vi får upptäckten av det egna könet och av det andra, kluvenheten inför vuxenheten uppblandat med en samtidig önskan att komma undan barndomen med förståndet i behåll. Det är pojkstreck och smygtittande på nakna damer. Det är grupperingar av pojkar och fotboll och slagsmål. Det är mamman som förmanar och pojken som gör tvärtom i smyg. (Det enda som egentligen fattas är den första sädesuttömningen, vilket brukar vara standard i en ordinär manlig uppväxtskildring.) I den bemärkelsen måste man ändå tillstå att Den vita kungen behöver sin järnridå för att inte vara bara en ny Kådisbellan.