bloggtorka
Så här borde det vara:
Istället är det så här:
Det är Marguerite Duras på den övre bilden, Ingeborg Bachmann på de nedre. Båda bra författare som skrivit bra böcker. Har jag skrivit om hur mycket jag tyckte om Bachmanns Malina? Det har jag nog inte gjort och det borde jag verkligen ha gjort men jag gjorde det inte pga. detta eskalerande bildningskomplex som är mitt jag. Vissa böcker törs jag helt enkelt inte skriva om för vad skulle jag någonsin kunna skriva om dem utan att framstå som korkad och dåligt påläst. Ibland vill jag så gärna kärleksblogga vissa böcker men eftersom jag inte har så mycket mer att säga om dem än att jag fullkomligt ÄLSKADE DEM så låter jag bli, för jag kan inte riktigt redogöra för varför jag älskade dem och då blir det så platt. Marguerite Duras skriver jag inte om eftersom jag tycker att det känns så klyschigt att skriva om Duras när man är tjej och hyfsat ung, jag känner mig som den där spåniga bruden i Adam och Eva som Björn Kjellmans rollfigur är otrogen med när jag försöker. (Ni vet, hon som blandar ihop Kieślowski och Sjötunga Walewska.)
Jag fick ett tråkigt seriealbum som recex som jag borde ha skrivit om för länge sedan och en bok om cricket som jag inte orkade läsa ut men som jag borde ha skrivit om för länge sedan och hur ska jag förhålla mig till det nu, när recensionsdatumen har svischat förbi för länge sedan, måste jag fortfarande eller kan jag låta bli? Hur fungerar det, vilka är reglerna, jag vet inte... Jag orkar inte. Ibland tänker jag att det sämsta jag gjort för min så kallade "läslust" (avskyr egentligen det ordet, det känns så Allsång på Skansen, jag tycker ju att lite tvång hör till men jag orkar inte förklara varför) är att börja "blogga om böcker" och helt plötsligt känna en redovisningsplikt varje gång jag slagit ihop pärmarna till någon halvdålig roman. Varför ska jag blogga om böcker? Jag vet absolut ingenting om litteratur och jag vill hemskt gärna klargöra att jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT UTGER MIG FÖR ATT VETA NÅGONTING OM NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET, OCH DEFINITIVT INGENTING OM LITTERATUR. Det finns några författare jag gillar och ett gäng böcker som jag tycker är fantastiska men en rätt stor del av det som jag läser tycker jag faktiskt är rätt mediokert och ibland tänker jag att jag borde välja ut en 8-10 författare som jag vet att jag gillar och så bara läsa deras romaner om och om igen resten av livet och jag tänker att jag förmodligen skulle vara så nöjd med ett sådant litteraturliv, så tillfreds och mätt och belåten, men så kan man ju inte leva, man måste smaka på allt på julbordet, trots att 98 % av julmaten är äcklig så måste man äta den ändå, för annars framstår man som otacksam och jag är alltför väluppfostrad för att avstå.
Jenny av Sigrid Undset
I Jenny, Sigrid Undsets femte roman, roar sig den blivande Nobelpristagaren med att fullkomlig massakrera idén om kvinnans sexuella frihet. Endast skammen lämnar hon kvar, likt ett blodigt avtryck på de vita lakanen. Jenny var förmodligen en vågad roman när den utkom 1911, i den bemärkelsen att Undset åtminstone tar upp frågan om den kvinnliga sexualiteten och låter den ligga på bordet ett litet, litet tag. I slutändan är allt emellertid ändå som det alltid har varit, precis som det är i skräckfilmer enligt den klassiska Screamlogiken: Den som förlorat sin oskuld måste dö.
Konstnären Jenny Winge reser till Rom och lever under en period så kallat ”bohemiskt konstnärsliv” med sena nätter, alkohol och blandade sällskap. Hon vill leva ett fritt liv och skapa sig ett eget och nytt sätt att vara. En natt möter hon den inbundne Helge Gram (som jag inte kan låta bli att älska, trots att det är meningen att man som läsare ska förstå att han inte är ”den rätte” för Jenny) som rest till Rom för att även han få förlösas. Han förälskar sig i Jenny och Jenny inbillar sig att hon älskar honom tillbaka, för hon vill ju så gärna. När vår och sommar glider över i höst och när den ljusa italienska Campagnan byts ut mot ett gråkallt Kristiania (Oslo) känns kärleken plötsligt inte längre lika självklar för vår kvinnliga protagonist. Jennys uppenbara ovilja att ge sig helt och fullt åt en man, och när detta ändå slutligen skett; hennes oförmåga att rättfärdiga det hela inför sig själv, utgör romanens kärna. Vad kan en kvinna göra och ändå respektera sig själv efteråt? Hur ska man kunna vara sann mot sig själv när man tillhör någon annan? De män som under romanens gång förälskar sig i Jenny, häribland Helge Gram, utgör alla mänskliga katalysatorer för romanens fortskridande, och för Jennys eskalerande självhat.
Personligen har jag väldigt svårt för att komma överens med Undsets kvinnliga huvudperson, jag sympatiserar hela tiden mer med männen i hennes omgivning och så tänker jag att ”jaha, nu läser jag uppenbart den här romanen fel”, men det kan inte hjälpas. Det ÄR svårt att identifiera sig med och ta på allvar en kvinna som har ett så ambivalent förhållningssätt till ”Den nya Kvinnan”. Undset låter sin Jenny resa till Rom och leva bohemliv, hon låter henne röka och dricka och hänga på barer precis som männen, men när det kommer till det erotiska är det naturligtvis stopp. Och väninnan Cesca, som vad jag förstår lyft på kjolen både en och två gånger, beskrivs allt som oftast gråtande inne på sitt lilla rum, nedbruten av ångest och självhat. Jenny ska vara den helylle, den ordentliga, men inte ens hon klarar av att upprätthålla ett helt igenom kyskt leverne, och därmed är hon förbrukad som uppbygglig romangestalt. Hennes liv kan bara sluta på ett sätt och det förväntas läsaren acceptera.
I våras gjorde jag ett försök att läsa Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, men det ville sig inte alls och jag fick upprepade impulser att vilja strypa huvudpersonen, den gudfruktiga Erika. Mellan Flygare-Carléns roman från 1842 och Undsets Jenny har nästan 70 år hunnit förflyta, och visst kan man se att vissa värderingar som var rådande i den första romanen börjat luckras upp i den senare, ändå uppvisar Erika och Jenny förvånansvärt stora likheter. Båda har de fått i uppdrag att gestalta en kvinnas roll i det rådande samhället och det innebär självfallet att de måste spela rollen som det andra könet, men om kvinnorna inte får samma frihet som männen så blir kvinnorna naturligtvis också mycket tråkigare. De blir ointressantare som romangestalter. När dessutom uppdraget att upprätthålla sunda moraliska värderingar hamnar på deras bord och då deras romankroppar ideligen tas i bruk för att exemplifiera vad som händer den som mot förmodan skulle få för sig att ta ”a walk on the wild side” så är det ju för all del inte så konstigt att man känner ett visst obehag inför dem, en viss mättnad inför den så kallade ”kvinnoromanen”.
Med andra ord får jag då och då ett infall att vilja strypa även Jenny. Det är svårt att ta hennes överspända, teatraliska beteende på allvar, men anledningen till det förklarar Ebba Witt-Brattström redan i det nyskrivna förordet; det är för att jag blivit hjärntvättad av sexradikalismen. Jo-jo, mycket ska man behöva läsa innan ögonen trillar ur sina hålor.
”För oss som hjärntvättats av sexradikalismen, kan det te sig överspänt att ett erotiskt felsteg ska få en människa att tappa fotfästet. Men det är kvinnoromanens sätt att insistera på att avgörande kvinnliga erfarenheter har sitt säte i kroppen, och därför också angriper själen. (Annorlunda uttryckt så måste en kvinna, för att kunna respektera sig själv, sätta pris på sin kropp.)” skriver Witt-Brattström. Och det låter ju otroligt tråkigt, så klart. Jag är så oerhört trött på att som kvinna associeras med kropp, biologi, månens dragningskraft, sån skit. Jag har så svårt för att finna en vettig anledning till att hylla denna vår förkroppsligade historia, jag vill mycket hellre vara tecken och symboler, absolut inte kropp, jag vill mycket hellre vara ett språkspel, för hellre text än kött. Med detta inte sagt att kroppen ska ignoreras, den är nog så verklig, men behöver den verkligen värdesättas så till den milda grad att den plötsligt kommer att utgöra ens hela jag?
Witt-Brattström skriver vidare om Undset att denna var skeptiskt inställd till den så kallade "likhetsfeminismen" och såg en fara i det moderna samhällets förakt för kvinnornas historiska erfarenheter som kön; den moderliga etiken och det kvinnodefinierade begäret. Man behöver ju inte vara Sherlock Holmes för att förstå varför Witt-Brattström blir eld och lågor över en roman som Jenny, Witt-Brattström är ju själv fullkomligt besatt av kropp och moderskap. Jag minns att jag läste en intervju med henne i Ulrika Lorentzis Gravid – något bara kvinnor kan och hur hon där beskrev graviditeten som något närmast orgasmliknande, och hur hon menade att det var en erfarenhet som inte tilläts komma fram, detta det underbara graviditetstillståndet. Då börjar man ju undra vad det är för texter om graviditet som Witt-Brattström har läst. (Själv skulle jag tycka att det vore närmast radikalt om någon, någon enda gång, åtminstone kunde drista sig till att erkänna att det faktiskt gör aningens ont att krysta fram de där parvlarna, men det är väl för mycket begärt antar jag.)
Och med allt detta sagt, det finns ändå mycket i den här romanen som jag tycker om, för en roman skriven under tidigt 1900-tal är ju ändå just det. En roman som lovar bohemiskt konstnärsliv i Rom är ju också just det (Roma Roma Roma! som Helge Gram tänker, alldeles lycklig. Och Han gick och njöt – för det var alltsammans så lättfattligt främmande och sydländskt.). Vi får inte heller glömma den natur- och skönhetsdyrkan som Undsets roman till så stor del präglas av. Det är mycket Våren! Åh, våren! och hänförda beskrivningar av ljuset över Campagnan. Att denna ”kvinnoroman” sedan levererar en unken moral- och kvinnosyn får man väl försöka att ha överseende med. Eller åtminstone tillåta sig att problematisera.
Ser man på, en författare med hund minsann.
Böcker jag älskade som tonåring - Del 2
Man ska bara göra det man vill göra. Annars blir man olycklig. Man ska inte göra saker som inte gör en lycklig. Egoism brukar det kallas och det är toppen.
När vi ändå är inne på 90-talsspåret och gamla tonårsfavoriter så måste jag ju skriva något om Linda Skugge. Jag älskade Linda Skugge! Nuförtiden kan jag ju inte direkt säga att jag och Linda håller med varandra om någonting alls, jag tycker till och med att hon ibland har en förmåga att framföra rätt obehagliga åsikter (eller gjorde i alla fall när hon skrev krönikor de sista åren), men en gång i tiden var vi otroligt synkade. Tyckte jag själv i alla fall. Linda Skugge var den enda människan som jag tyckte verkligen fattade när jag var tonåring. Jag tyckte att allt hon skrev var så himla SANT. Lindas samlade, som är en samling av Lindas Expressenkrönikor 93-95, var lite som en bibel för mig, jag tyckte att allting som stod i den var precis HUR DET VAR, på riktigt. När jag sedan läste hennes debutroman Saker under huden var det som att komma hem ännu en gång, det var som att läsa sin egen dagbok. HELLO MY LIFE tänkte jag när jag läste den.
Åkej, jag ger mig. Det är meningen att mitt liv ska vara tråkigt och förjävligt. Du har rätt. Hur kunde jag vara så dum och tro nåt annat? Det är så klart meningen att allt bra händer alla andra. Det är sant. Säg nåt positivt om mig. Varför finns såna som jag?
De gick där två och två med varsin Tom Cruise och jag fick gå ensam fem meter bakom. En kväll tog Lisa min hand efter att jag gått ensam i några timmar, jag skulle få gå med henne och hennes kille men det gjorde det bara ännu värre. Om jag ändå kunde få vara själv när jag ändå var dömd till att vara det, jag blev ledsen för att hon försökte visa att hon brydde sig, för när allt redan är misär blir det bara ännu värre när nån försöker visa att de bryr sig. 
Nu när jag bläddrar igenom mitt gamla slitna pocketexemplar av Lindas samlade upptäcker jag att jag har strukit under en massa meningar med bläckpenna i den, meningar som jag uppenbarligen har tyckt varit extra bra. Det är så sorgligt att läsa dem. Linda Skugge brukar ju säga att hon minns de där åren då hon skrev krönikorna i Lindas samlade som nattsvarta. När man bläddrar i samlingen och läser några meningar här och några meningar där så fattar man verkligen det. Det är inte någon glad människa som skriver, men jag var heller inte någon glad människa när jag läste den och älskade den.
Och när Portishead sjunger ”Nobody loves me, it’s true” så måste ”like you do” också sjungas. Det är inte så.
Jag tycker fortfarande att Lindas samlade är toppen. Linda lanserar klassiska uttryck som ”Man är för en grej för att man är för den” och ”Sug!”, hon älskar Brideshead revisited och Reeperbahn och hon citerar Per Hagman stup i kvarten. Saker under huden är också fortfarande skitbra, jag brukar läsa om den någon gång om året och grina lite. Jag tycker att det känns så tragiskt att Linda själv inte gillar sina första böcker, att människan inte fattar hur bra Saker under huden är. Att hon spottar på Saker under huden och Det här är inte en bok när de, tillsammans med Lindas samlade, är det bästa hon har skrivit. Så miltals från den fullkomligt förfärliga Ett tal till min systers bröllop.
Det där hatet som drev henne en gång, det fanns inte att tillgå någon annanstans. Det var så väsenskilt från allt annat jag hade läst. Att man kunde skriva så, att man fick skriva så, det var helt underbart. Hela hennes fuck you-attityd, att man fick vara så, att det fanns andra som också var så, som också tänkte så. Som tänkte det fula, bittra, elaka. Som hatade helt utan att skämmas. Som hängde ut sitt eget misslyckande tonårsspöke som en vimpel för alla att se, när allting annat i samma genre alltid var så snuttifierat. Det var så otroligt befriande att läsa Lindas texter.
Funderade och mådde lite dåligt ett tag, det fanns nån som sa att man inte kan slänga gamla bilder, att man vill ha dem kvar för att kunna minnas och att man kommer att ångra sig. Sen rev jag sönder alla språkresebilderna, lite konfirmationsbilder, Cypernbilderna, andra bilder där jag är på nåns land, bilder från skolavslutningen i nian, bilderna från Polenresan jag redan förträngt, den miserabla bussresan i Tyskland.
För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Det är inga roliga minnen, det är inget att minnas. Jag är fullständigt lycklig över tanken att de inte kan ersättas.
Just så. Just precis så. För att jag var så jävla ful. För jag hade så jävla tråkigt. Mina tonår i ett nötskal. Åh, Linda, tänk att du fanns när jag var i den där åldern. Tänk att du fanns! Finns det någon Linda Skugge nuförtiden, finns det bittra böcker fulla med svärord skrivna av mustjejen som inte fick hångla i högstadiet att tillgå idag? Alla ni bokbloggande bibliotekarier där ute, hur är det egentligen ställt på den fronten? Finns det ett vettigt substitut? Jag hoppas verkligen det, men jag är skeptisk.
Böcker jag älskade som tonåring - Del 1
